"Idrott och kultur är samma sak"

Det har knappt gått två och en halv månad sedan Paavo Arhinmäki tillträdde som ny kultur- och idrottsminister. Han håller fortfarande på att installera sig i arbetsrummet på Sjötullsgatan i Kronohagen, konst av bland andra Maiju Salmenkivi och Jiri Geller är nyss upphängd på de kycklinggula väggarna och på datorskärmen skymtar Facebook. Arhinmäki själv verkar en smula utmattad, det är bråda tider, nu som alltid.

– Vi kan gärna tala om varför jag inte var på Musikhusets öppning direkt. Det är väl vad du vill fråga om. Som minister behöver jag delta i så många evenemang som möjligt, man är alltid tvungen att välja bort saker, kanske beslutsfattare i framtiden inte alls borde anmäla sig till evenemang på förhand. Dessutom skulle jag inte ha haft någon speciell uppgift under öppningen. Samtidigt verkar få förstå att basket efter fotboll är den näst största sportgrenen i världen. Att Finland för första gången på väldigt länge kvalificerat sig för EM-slutspel i Litauen är en otroligt stor händelse och jag är glad att jag var på plats.

Inte bara rap och fotboll
Enligt Arhinmäki har kökspsykologer analyserat hans frånvaro från både invigningen av Musikhuset och Sibelius-Akademins öppning som ett ställningstagande mot skrytbyggen och hela musiklivet. Hans tidigare engagemang i magasinens existens har också tolkats som en politisk signal mot kulturetablissemanget. Själv anser Arhinmäki att reaktionerna varit för stora.

– Någon menade till och med att jag hatar klassisk musik, vilket förstås är helt befängt. Uppmärksamheten kring min person förskjuter fokus från musiken som borde vara i centrum och stärker inte heller kulturen överlag. Media har försökt ge en bild av att jag bara bryr mig om graffiti, rap och fotboll medan man inte brytt sig om att lyfta fram mitt intresse för musiken, teatern och speciellt bildkonsten som ligger mig nära. Visst är det bra för posten att jag är relativt ung, varje generation är olika, man har nya intressen och stilar men ministerarbetet är fortfarande det samma.

Liksom många kvinnliga politiker utsatts för en hård utseendemässig granskning har även Arhinmäki på sistone fått kommentarer både om hur han klär sig och om att hans tidigare gräsrotsaktivism är svår att förena med ministeruppdraget. Trots att Arhinmäki vid det här laget är en rutinerad politiker märks det att posten kom som något av en överraskning, kanske inte en helt bekväm sådan.
– Inte planerade jag att det skulle bli så här men jag behövdes så jag ställde upp. Samhället har förändrats på det sättet att politiker förut hade större rätt till ett privatliv.

Kulturen ersätter konsumtion
Som kultur- och idrottsminister vill Arhinmäki jobba aktivt för båda delarna, enligt honom är strategin att vara mångsidig.
– Idrott och kultur är samma sak. Ingen nation fungerar utan dessa och därför är det viktigt att de inte ses som motpoler. Vad är till exempel skateboarding? Ungdomsverksamhet, idrott eller kultur? Överlag är kulturen alltid viktigare än samhället i regel tenderar tro, den ger både glädje och välmående. Faktumet att vi i framtiden inte kommer kunna konsumera fysiska saker på samma sätt som i dag betyder att kulturens betydelse bara kommer att växa som en form av ersättning för det.

På vilket sätt kommer du att skilja dig från Stefan Wallin som kultur- och idrottsminister?
– Jag har kanske något annorlunda prioriteringar. För mig är det viktigt att kulturen tillhör alla, speciellt barn och unga, och att möjligheten att delta inte får bero på plånbokens tjocklek. Kulturen måste dessutom finnas där människorna finns, också i förorterna och på landsbygden. Jag kommer säkert också att delta mer aktivt i den allmänna kulturdebatten genom mina egna åsikter och intressen.

I Undervisnings- och kulturministeriet förslag till stadsbudgeten 2012 föreslås en ökning på 6,8 miljarder euro i anslag för förvaltningsområdet. Vilka blir de viktigaste sakfrågorna?

-Överlag får kulturen mer att röra sig med än i fjol medan ungdomssidan fortfarande inte har tillräckligt med resurser. Det är alltid lätt att säga att det är på kulturen man borde spara in men om vi tar bort den glädjen finns inte mycket samhälle kvar. Själv gick jag i grundskolan under 80-talet. Då var det goda tider, man hade råd med turnerande pjäser och jag deltog bland annat i en filmklubb på Georgsgatan där vi såg filmer från olika kulturer. Dagens unga borde absolut få samma möjligheter. Kulturarbetarnas sociala trygghet och pension är en annan kärnfråga. Dessa är en del av lönen som i sin tur hör tätt ihop med frågan om upphovsrätt och fildelning. Där handlar det om att de stora bolagen och de enskilda konsumenterna inte kommunicerar tillräckligt med varandra. Frågan är vad små kulturaktörer ska leva av i framtiden.