För Ulrika Bengts är film förhöjd verklighet

Redan vid en tidig provfilmning i Vasa hade Ulrika Bengts hittat sin Iris. Nioåriga Agnes Koskinen var ett av de allra första barnen som testade för rollen.

– Agnes var nummer tre. Visst kände jag genast något slags pirr, men jag försökte intala mig att ”det här är barn nummer tre, nu tar vi det helt lugnt”. Jag visste ju att jag ännu skulle träffa hundratals barn.

Det är en stor och krävande roll. Flickan Iris växer upp i Stockholm tillsammans med sin ensamstående konstnärsmamma. En dag reser mamman iväg och Iris – som är uppvuxen på en diet av kakao och briocher – skickas till den åländska skärgården, där största delen av filmen sedan utspelar sig.

– Agnes hade en otroligt analytisk inställning till rollen. Som regissör handlar det ju framför allt om att diskutera berättelsen med barnen. Man pratar och funderar, och försöker bygga upp ett förtroende, säger Bengts.

Bengts fick Annina Enckells manus i sin hand redan i maj 2005. Då stod hon själv i beråd att flytta till Åland.

– Det var som ett tecken. Jag drogs genast till texten för att den är så känslosam. Den handlar mycket om barns vrede. Hela den här flickans värld kretsar kring mamman, som spelas av Maria Salonmaa, och när mamman reser känner hon sig lurad. Hon hamnar i en ny miljö och ändrar sin egen personhistoria, säger Bengts.

Kan du ha sympatier för mamman?

– Jo, absolut. Hon är en ensamförsörjare och måste få allt att gå runt. Sen finns det brister hos henne också, och hos alla de vuxna i filmen, som inte vågar berätta hur allt egentligen står till, säger Bengts.

Filmen är gjord till med hjälp av lokala statister och krafter. Båtförare, dykare, hästskötare, grisuppfödare. Ulrika Bengts fick inte bara regissera barn, hon fick också jobba med en gris för första gången.

– Grisen var jag nog mest bekymrad över. Och med all rätt, skulle det visa sig. Första dagen gick allt perfekt, den till och med agerade som den skulle. Följande dag var den som förbytt. Min teori var att den hade fyllt två veckor och kommit i puberteten, säger hon.

Filmen lanseras som den ”första finlandssvenska familjefilmen”.  Är det svårt att genrebestämma filmer?

– Det är klart att man på något sätt måste rikta det man gör. Men under lyckliga omständigheter kan man överskrida gränserna mellan olika åldersgrupper. En av mina största läsupplevelser under det senaste året var Ulf Starks och Linda Bondestams bilderbok Diktatorn, säger hon.

Har långfilmsarbetet gett dig blodad tand?

– Ja, det är klart. Nu vill jag ut och göra mera film! Jag hade flera år då jag hade en paus i filmandet och gjorde mycket teater. Då tänkte jag att kanske mitt filmliv var över, och det kändes som att det inte var någon stor tragedi. Men sen när jag började igen så kände jag genast att det här är min hemmaplan. Jag kan ju det här! Det var lite som att släppa ut en cirkushäst i manegen.

Har du någon historia i dig själv som du skulle kunna tänka dig att filma?

– Jo ... men jag ser ju också att det är otroligt mycket av mig själv i Iris. Jag var också ett lillgammalt och ensamt barn och det var väl en orsak till att jag genast kunde förstå manuset. Också när man jobbar med andras texter måste det handla om något man begriper sig på.

Det finns planer på en ny långfilm, avslöjar Ulrika Bengts.

– Det finns ett manus som är på gång. Det kretsar kring en fyrmästarfamilj, och en ung pojke som kommer som assistent till fyren. Det finns flera liknande element som i Iris, och filmteamet är långt det samma. Men samtidigt är det en väldigt annorlunda historia, säger hon.

Siklax och Kaskö

Ulrika Bengts pendlar just nu mellan Helsingfors och Vasa. I höst regisserar hon Hemsång på Wasa Teater. Det är den sista delen i en trilogi som baserar sig på Lars Sunds böcker.

– Den här avslutande delen är en helt ny historia som tagit avstamp i ungefär en och en halv sida i romanen Eriks bok. Manuset är skrivet  av Erik Norberg som fick Lars Sunds tillåtelse att använda karaktärerna, säger Bengts.

I höst blir det också premiär för en dokumentär om Kaskö, som Ulrika Bengts filmat under de senaste två åren.

– När jag hörde att Metsä-Botnia-fabriken skulle läggas ner så visste jag genast att det fanns en story där. Men jag trodde inte att jag själv skulle hinna göra den. Men så talade jag om saken med producenten Mats Långbacka och det var han som ringde mig följande dag och sa att nu åker vi. Vi började filma sista månaden som fabriken var i gång. Filmen handlar om hur folk bygger upp sina liv igen efter att Finlands minsta stad förlorat sin största arbetsgivare.

Kaskö är en historia om en specifik plats i Finland – men stadens öde säger också något om hela den globala ekonomin, menar Bengts.

– Det som är speciellt med Metsä-Botnia i Kaskö är att det handlar om en generation. Samma människor som byggt upp fabriken är de som lägger ner den. Nu skickas maskindelar från Metsä-Botnia-fabriken till Indien där man bygger en ny fabrik. Så ser det ut på många håll i världen.

Kan städer som Kaskö i stället förvandlas till filmstäder, som Trollhättan i Sverige?

– Visst har jag slagits av den tanken också, att fabriken kunde bli en fantastisk studio. Men nu ska den rivas. Det finns jättemånga kommuner som vill bli ett finländskt ”Trollywood”. Men jag tror inte att regionerna vet vilken enorm satsning det krävs från regionens sida om man vill bli en filmstad. Så fort man rör sig utanför huvudstadsområdet så fördyrar det produktionerna. Resor, logi, dagtraktamenten. Och framför allt kontinuitet – om man gör en filmproduktion i en region måste man ju kunna förvalta den kunskap som föds, säger Bengts.

Men filmlivet i Finland just nu mår bra, menar hon.

– Det finns otroligt mycket ny talang, det görs varierande produktioner och publiken hittar till filmerna.
 

Filmen Iris har Finlandspremiär 26.8.