Framtidsutsikter: Stor risk för inre stridigheter

Hbl frågade Tommi Koivula, specialforskare vid Försvarshögskolan och Alexander Atarodi, Mellanösternexpert vid Totalförsvarets forskningsinstitut i Sverige om vad som följer på rebellernas snabba framstormning mot huvudstaden Tripoli.

– Muammar Gaddafis dagar som ledare för Libyen verkar vara räknade men det är oklart om han kan fortsätta kampen på andra håll i landet, till exempel i sina stödområden kring hemstaden Sirt, och fördröja det oundvikliga. De viktigaste uppgifterna för rebellernas övergångsregering är nu att få ett slut på stridigheterna för att sedan kunna börja avväpna de många militära grupperna och få i gång samhällfunktionerna, som polis och näringsliv. Men att bygga upp en rättsstat i västerländsk mening tar även i bästa fall många år, säger Koivula.

Kan rebellerna skapa en fungerande maktapparat?

– Det är väl tidigt att säga, men oppositionen i Libyen har bestått av många olika grupperingar med oklar agenda. Det viktiga nu är att skapa stabilitet, att samla in vapnen som är i omlopp och se till att unga människor som värvats till armén inte börjar se på våld som ett sätt att föra fram sina åsikter. Vi har tidigare erfarenheter från Afghanistan och framför allt Irak om att det inte räcker med att fälla en diktator, det finns en risk för att landet faller samman också. Jag vill inte överdriva risken för ett regelrätt inbördeskrig i Libyen men landet har länge varit tudelat i öst och väst och oppositionen består till stor del av människor från landets östra delar. Oppositionen borde försöka assimilera och inkludera folk från den västra sidan i den politiska processen. I annat fall representerar inte den nya regimen hela landet och då finns det risk för inre stridigheter, säger Atarodi.

Är det möjligt att ett banditband tagit makten med västvärldens hjälp?

– Det vet vi ännu inte, men det finns inga garantier om att en ny regim skulle vara bättre än den gamla. Med alla konkurrerande klaner och grupperingar påminner Libyen närmast om ett lapptäcke. De har förenats i kampen mot Gaddafi men då han faller kan deras inre stridigheter igen blossa upp. Något liknande såg vi i Afghanistan i slutet av 1980-talet då olika fraktioner av mujaheddingerillan började bekämpa varandra efter Sovjetregimens fall. I Libyen borde övergångsregeringen skapa en stämning där folkgrupperna inte behöver vara rädda för hämndaktioner. Men Gaddafi har under sina år vid makten sått osämja mellan grupperna så risken är stor, säger Koivula.

Hur ser du på att Nato hjälpte till att fälla Gaddafi?

– Nato gick in för att skydda civilbefolkningen. FN:s säkerhetsråds resolution 1973 handlade uttryckligen om att skydda befolkningen och innehöll inget mandat för Nato att störta regimen. Uppdragets form har ändå blivit sådant att man gått i den riktningen. Det blev möjligt då Gaddafi fördömdes både av Arabförbundet och internationellt. Om han haft större trovärdighet hade det varit svårare. Både Storbritannien och USA tvekade länge innan de erkände rebellerna, de mindes händelserna i Afghanistan och Irak där många grupper vill fylla maktvakuumet efter en störtad diktator. Men till slut blev de tvungna att stödja rebellerna helhjärtat, ekonomiskt, politiskt och militärt, säger Atarodi.

Vad får rebellernas framgång för följder i regionen?

– Man skickar en signal till regimer, som Syrien och Jemen, som använder repressiva medel om att omvärldens intervention ger resultat, även om det dröjt ett halvår. Att man lyckats i Libyen ger säkert oppositionen i Syrien ett väldigt moralisk uppsving. Om omvärlden kan frigöra resurser från Libyen kan man öka påtryckningarna på Syriens Bashar al-Assad. Jag menar inte en ny intervention utan andra metoder, hittills har han kommit undan väldigt lätt, säger Atarodi.