Kjell Westö: Någon Knausgård blir jag aldrig

Hur börjar man egentligen en födelsedagsintervju med någon som redan intervjuats ett otal gånger i Hufvudstadsbladet? Kanske borde jag fråga hur det känns att fylla femtio eller hur sommaren varit. Men nu handlar det om en författare som helst inte tänker särskilt mycket på just födelsedagar och inte heller planerar att fira, så vi hoppar direkt till Kjell Westös vardag, den där han skriver oavbrutet.

– Tiden har gått överraskande snabbt, man kommer inte undan. Visst börjar jag se något slags båge i mitt författarskap. Vanligtvis brukar folk anta att Drakarna över Helsingfors och Där vi en gång gått är någon sorts milstolpar. Nog har de förändrat mitt liv som författare, men sanningen är inte så enkel. Själv ser jag vissa längre perioder när jag lyckats hålla en bra nivå, medan andra längre perioder varit sämre. På räls har det aldrig gått.

Från debuten 1986 med Tango orange har Westö kommit ut med en ny bok ungefär vartannat år. Själv säger han att det inte är så det känns.

– Jag har brottats med ständig skrivkramp. På senare tid har jag ändå blivit bättre på att fokusera. Jag träffade Bo Carpelan för lite mer än ett år sedan, bara ett drygt halvår innan han gick bort. Han skulle lämna in sitt nästa manus. När jag tänker på hur han fortsatte att skriva, oförtrutet, hela livet, framstår det jag just sa om min egen skrivkramp som ganska banalt. Och vem vet, kanske jag plötsligt får en lidnersk knäpp och skriver tolv deckare på rad.

Ny sorts andning

Stora anslag, helst med staden som tema, har genomgående lockat Westö.

– Det är ju Helsingfors jag skriver om, men jag älskar till exempel också New York utan att någonsin ha bott där. I storstäder blir det tydligare hur människor är fångar i sin samtid. Att många av romanerna sedan blivit väldiga pussel, ja rentav ”överskrivna” enligt vissa kritiker, beror säkert delvis på att jag som ung själv diggade de där gigantiska historierna. Böcker av berättare som Stendhal, Dostojevskij, Göran Tunström och John Irving, men också filmer som Gudfadern, Short Cuts och Bertoluccis 1900 inspirerade mig.

Men kan stora pussel också bli  oöverskådliga?

– Visst kan uppgiften som ligger framför mig ge stor ångest. Ibland har jag hållit på att stupa redan i starten och visst har jag också gått in i väggen. Men den risken måste man ta, liksom risken för att bli kritiserad för stickspår och utsvävningar. Jag vill att berättelserna ska vara ett slags ymnighetshorn, där man kan hitta nya saker vid omläsningar. Sen ska läsaren förstås inte märka hur hårt man fått jobba.

Ändå erkänner Westö att han är på väg att bli knappare i språket, att det är läge att göra saker lite annorlunda.

– Om jag ska förnya mig som författare måste det ske nu. Och jag tycker jag märker en ny sorts andning i språket, i mitt sätt att tänka.

Dubbel dropout

Nästa roman, som så här långt består av 40 färdigskrivna sidor, utspelar sig under 1930-talet och är fortfarande kopplad till Helsingfors.

– Det låter kanske konstigt när jag säger så här, men även om det verkligen gått bra för mig känns det inte alltid så. Man blir ju aldrig och vilar på eventuella lagrar utan vill bara göra mer och bättre. Det där tomma pappret ligger alltid på bordet, känslan av att jag måste klara det igen och igen. Det påverkar nog mig också att jag är dubbel dropout från universitetet. Jag har inga titlar att ty mig till, vad jag gör är det enda som räknas. Generellt tror jag att män har lättare att fastna i en sorts ”vet ni inte vem jag är”-mentalitet, men sådant är livsfarligt för den som vill skriva. Min egen rastlöshet har också att göra med att jag har för bräckligt psyke för att få ro och hemkänsla i litterära och andra kotterier.

Något skavde

I samarbete med fotografen Sari Poijärvi har Westö nyligen skrivit några ganska självbiografiska texter för boken Kasari, om Helsingfors på 80-talet.

– Saris bilder är så personliga att jag snabbt förstod att det inte skulle fungera att skriva så där allmänt historiserande om årtiondet. Det är också så att jag ofta misslyckats med att skildra 80-talet i mina romaner. Det är en svår tid att beskriva eftersom det består av åtminstone tre årtionden i ett. 80-talets början var ganska punkig och fortfarande politiserad, sedan kom det som blivit klichébilden av åttiotalet, aerobics och yuppier. Sanningen finns alltid någon annanstans. Under den hetaste yuppieeran låg jag hemma i ett vardagsgrått Helsingfors och åt pizzor och tittade på Sky Channel. Jag var civiltjänstgörare och hade inga pengar.

Blir det lättare att skriva om sig själv när man blir äldre?

– Det självbiografiska greppet är ingen väg jag tänker fortsätta längs. Någon Knausgård blir jag aldrig. Jag skulle inte klara av att lämna ut andra. Jag har ägnat mig åt livslögner och självbedrägeri liksom de flesta. Kanske blir det ändå lite lättare att se realistiskt och ärligt på sig själv när man redan blivit lite äldre. Det där med ärlighet är svårt. Som ung tilltalades jag av det som då kallades new journalism. Jag skrev bland annat ett utlämnande reportage för Citylehti som många tyckte var bra. Samtidigt hade jag svikit den intervjuades förtroende. Då frågade jag mig själv om jag kan fortsätta så. Vill man gå djupt måste man lämna ut folk och då blev valet att skriva fiktion.

I samband med femtioårsdagen utkommer även samlingsvolymen Sprickor bestående av essäer, kolumner och andra tidningstexter tillkomna under ett kvartsekel, 1986 till 2011. Av de 71 texterna är hela 48 ursprungligen skrivna på finska.

– Visst hade jag märkt att jag skriver det mesta av min journalistik på finska, men fördelningen kom ändå som en chock. Det har väl att göra med att jag alltid försöker mig på omöjliga saker. Jag har helt enkelt velat se hur bra jag klarar mig på finska och dragits till den världen. Jag har ofta, redan som ung, känt mig lite obekväm i den finlandssvenska världen, det var något som skavde. Då måste man ta sig vidare. Men ens första språk förblir nog det viktigaste. Där finns något som gör att man kan ta hela registret i bruk och skriva romaner.