Gergijev är bara dirigent

Sommaren 2008 fick Valerij Gergijev mycket ovett över sig. Konflikten i Sydossetien hade blossat upp till fullskaligt krig och Gergijev, uppvuxen i Nordossetien, tog synligt ställning för Ryssland och anklagade Georgien för att massakrera osseter.

Medan Finlands dåvarande utrikesminister Alexander Stubb, enligt The Telegraph, kallade Rysslands aktioner etnisk utrensning, firade Gergijev moder Rysslands seger med en konsert i Tschinvali med Sjostakovitjs Sjua och Tjajkovskijs Sexa på programmet. Musiken var från Leningrad och stämningen från andra världskriget.

Fallet uppmärksammades i brittisk press och vissa krävde hans avgång som chefsdirigent för London Symphony Orchestra. Medan den brittiska regeringen fördömde Rysslands aktioner, ställde sig Londonorkestern bakom sin maestro.

– Vi förstår att Gergijev känner starkt för situationen i Sydossetien och Georgien, sade orkesterns intendent Kathryn McDowell.

Gergijevs agerande fick också rykten att cirkulera om att han och Vladimir Putin skulle vara gudfäder till varandras barn, något som han sedermera dementerat. De känner varandra, främst från Putins tid i S:t Petersburg, men lär inte vara bästisar. Bara bästa bröder.

Knagglig start

Det är nu tre år sedan, dammet har lagt sig och Gergijev har inte sedan dess blandat sig i dagspolitiken. Han är trots allt bara dirigent.

Redan följande sommar var han tillbaka i S:t Michel så som han alltid hade varit sedan 1993, och när S:t Michels musikfestspel i år ordnas för tjugonde gången firar man som man alltid gjort: med Mariinskijteaterns orkester och Valerij Gergijev. Enda skillnaden är att man i år börjat kalla sig Gergiev Festival, trots att det redan finns en sådan i Rotterdam.

Över S:t Michel vilar Seppo Heikinheimos skugga tung, fjorton år efter hans död. Det var han som grundade festivalen och han som bjöd in Gergijev första gången.

– Vi var vänner. Vi badade bastu, vi drack en god öl och pratade om musik. Han nämnde Merikanto och Kokkonen och introducerade mig för människor, tonsättare och konsertsalar som jag inte kände till, berättar Gergijev.

Strax blev Gergijev en del av stamtruppen.

– Vi började med en minimal budget. Det började bra, men efter andra eller tredje året gjorde vi så stort minus att hela festivalen var hotad. Men eftersom jag var chef för Mariinskij kunde jag göra en manöver. Vi tog inget gage det året och gjorde i stället ett trevligt orkesterprogram, utan sångare.

Så föddes en av dessa långa relationer som Gergijev så ofta har betonat. För tjugo år sedan tyckte han om att resa runt med prestigefyllda dirigentuppdrag i världens olika hörn. I dag prioriterar han vissa ställen såsom S:t Petersburg, London, New York, Rotterdam och S:t Michel även om han ständigt är på resande fot.

– Det handlar om publiken, platsen, landet, salen, organisationen och stämningen. Det skulle vara synd att nobba en festival som denna, säger han om S:t Michel.

– Hoppas vi firar 25- och 30-årsjubileum.

Älskar rysk musik

Stommen för musikfestspelen i S:t Michel har alltid utgjorts av rysk musik med samma orkester och samma dirigent.

Vad är grejen med rysk musik?

– Jag bara älskar rysk musik. Det handlar om vertikalitet, symfoniskhet, inte bara starka ljud utan också mycket tysta och delikata partier, säger Gergijev.

Gergijevs hela profil är uppbyggd kring rysk musik. Han upplever också att han kunnat experimentera med den var han än dirigerat.

– I S:t Michel har vi spelat Ustvolskaja och Gavriil Popov och säkert sex eller sju okända ryska operor såsom Livet för Tsaren (Glinka) eller Guldtuppen (Rimskij-Korsakov). I Holland kunde vi göra djärva satsningar för vi spelade för en fördomsfri publik. Jag dirigerade Ustvolskaja och Gubaidulina för 22 eller 23 år sedan, när ingen annan gjorde det. Och i Japan, där publiken kanske är mest konservativ, har jag dirigerat alla Prokofjevs symfonier. Tvåan, fyran och till och med sexan spelades för halvtomma salar, medan ettan och femman var slutsålda. Jag var förvånad för jag var van att alltid dra fulla hus i Japan.

Också i övrigt vill Gergijev hålla den ryska kulturens fana högt.

– God mat och fina hotell finns överallt i världen men tänk om S:t Petersburg kunde inse vikten av Mariinskijteatern och Eremitaget och marknadsföra staden med dessa som flaggskepp!

Operachefens uttalande får samtidigt ses som en vädjan om att staden i framtiden kunde delta i finansieringen av Mariinskijteatern som i dag helt lever på medel från den federala republiken.

London och S:t Petersburg

Gergijevs två bastioner finns i dag i London och S:t Petersburg, men med en skillnad.

– I London är jag inte ansvarig för ekonomin och hela orkesterlivet, på samma sätt som i S:t Petersburg.

I London är Gergijev inte heller ansvarig för att bygga hus. För fem år sedan invigdes Mariinskijsalen i S:t Petersburg med plats för 1 100 åskådare och som bäst bygger man ett helt nytt operahus med plats för 2 000 åskådare.

Akustiken i konsertsalen har planerats av Yasuhiso Toyota, som också svarar för akustiken i Musikhuset i Helsingfors, något som gör Gergijev hoppfull.

– De tycks ha luskat ut hur man bygger förstklassiga konsertsalar nu för tiden. Toyota är ett proffs och han vet hur man bygger salar.

Vilken inverkan har salen haft på musiklivet i S:t Petersburg?

– Enorm inverkan. I dag ger Mariinskij över 500 föreställningar om året. Kanske är det för många, kanske 450 eller 400 skulle räcka, men vilken annan institution kan nå upp till motsvarande?

Gergijev säger att Mariinskijs huvudsakliga publik består av ungdomar och studerande som inte kommer för att se Traviata eller Trubaduren, utan snarare Fallet Makropoulos, Jenufa, Szymanowskis Król Roger eller Turn of the Screw.

Hur har du gjort, vad är hemligheten?

– Du vet, jag är rätt känd i Ryssland i dag och jag har besökt skolor och universitet och sagt ”Kom till Mariinskij, ni kommer inte att ångra er”. De kommer inte för någon lätt repertoar.

Tidsbrist

Tid är en ständig bristvara för Gergijev. Han är ökänd för sin tajta restidtabell, för att anlända med privatplan och försena sig från konserter upp till 45 minuter. Dagen innan dirigerade han Sjostakovitj i S:t Petersburg och efter S:t Michel bär det av till USA.

Den här kvällen hinner han träffa sin fru och sina tre barn tio minuter efter konserten. Efter det bär det av till foajén där fansen väntar. De samlas i skockar kring honom, de vill skaka hand och ha hans autograf samtidigt som de säger att han måste varva ner. En kommer från Sydafrika, tre kvinnor från Holland, en hel del finnar finns här också, och så en babusjka som har mycket på hjärtat.

Han talar med alla, men helst av allt skulle han vilja vara mera med sin familj.

– Jag vill bara säga hejdå åt mina barn, säger han och vinkar farväl innan han går.

– Jag önskar jag kunde tillbringa mer tid med min familj, tillägger han.