Poet …som äter …frukost …med svanar

 Loose bor sedan några år i en husbåt, för att han gillar närheten till elementen – att höra det rikliga skotska regnet tätt omkring sig på nätterna, och att ha svanar och hägrar som sällskap när han äter frukost. Svanarna är särskilt familjära och brukar knacka på fönstret för att få dela måltiden med honom.
– En del poeter skriver om mänskliga relationer, jag skriver just nu hellre om vår relation till växter, djur och geologi, säger Loose.
– Jag försöker läsa landskap som böcker, och förstå vem och vad som funnits där före mig, före människorna. Vilka träd, vilka djur, vilka stenar och sediment – deras historia är sammantvinnad med den mänskliga. Det är en buddhistisk och ekologisk grundprincip, så enkelt är det.
En av Looses tvåradiga dikter – en självsvåldig haikuaktig kortdiktsvariant som finns till exempel i samlingen The Deer Path to my Door (2009) – lyder ”such a small beetle passes so / easily across the written lines I labour over”. Och sin relation till titelns rådjur ser han som ett vänligt spel som handlar om vems trädgård det är han odlar, sin egen eller deras. Vanligen är det rådjuren som leder.
– Jag har varit jordbrukare, jag är pragmatisk och vet vad säden kostar, hur priset på mjölk bildas och vad fodret är värt. Men människor har en tendens att vara väldigt arroganta och glömma att vi har jorden gemensam med en hel massa andra livsformer. Och vi måste dela den med dem, vi har ingen annanstans att ta vägen.

Promenera, promenera …
När Loose arbetade som huspoet i botaniska trädgården i Glasgow gick jobbet ut på att ”promenera, promenera, och skriva, skriva”, samt på att göra trädgården betydelsefull för olika potentiella besökare. Ett projekt tillsammans med elever i en närbelägen skola handlade om att ta reda på var vattnet funnits innan det rann ur kranen och vart det tog vägen efter att man druckit det, att studera regn och avlopp, och sen skriva dikter om det. Ett annat gick ut på att fylla trädgården med dikter på alla de språk som i dag talas i Glasgow – från urdu som numera talas av fler i staden än gaeliskan, till kinesiska och polska.
Promenaden är fortfarande en central arbetsmetod för poeten Loose.
– Jag gör samma promenad varje dag året runt, och jag vet naturligtvis en hel del om min rutt. Jag känner svampställena och bärbuskarna, jag vet var man hittar de första blåklockorna. Men det fantastiska är att jag också varje dag hittar något nytt, en fågel, en växt, en insekt.

Bortom orden
Ett poetiskt uppdrag är alltså att ”ge röst” och ”sätta ord” – att artikulera naturen, om man så vill, och göra den begriplig och intressant och älskansvärd i den arroganta och konsumtionsinriktade människan ögon. Jag citerar Ulla-Lena Lundberg, som säget att ”man känner bättre om man vet något”, och Loose nickar igenkännande.
– Visst är det så! Allt ska ha ett namn ... Men å andra sidan finner jag med åren allt större enkel fröjd i tanken på allt jag inte vet, alla arter som existerar helt utanför mitt vetande och som känner till mig lika lite som jag känner till dem.
I vintras tillbringade Loose några månader som Kone-stipendiat i Finland, på Saari herrgård utanför Åbo. Han är uppenbart beläst i fråga om finsk poesi i engelsk översättning, men finska eller svenska kan han inte, och också detta tycks ha berett honom glädje:
– En underbar situation för en poet att vara helt vilse i språket. Jag trodde i flera veckor att jag köpte min mat i en butikskedja som hette Tervetuloa. Och på mina promenader hittade jag flera väldigt intressanta och inbjudande platser som alla tycktes heta samma sak, Yksityisalue.