”Som tur finns alltid gårdagen”

CANNES.  Det går inte att ta miste på. Aki Kaurismäki är numera en av de absolut största gästerna vid filmfestivalen i Cannes.

Det är fem år sedan han senast var här, då med berättelsen Laitakaupungin valot. Den nya filmen Le Havre hyllades på pressvisningen i tisdags som en av huvudtävlingens toppfavoriter.

 Att regissören inte är någon vän av yviga utspel eller tradiga utlägg uppfattas som ödmjukhet i den annars långa räckan av mediespektakel på Croisetten. Även hans sena strandfest ansågs som den mest genuina i år. En bidragande faktor är säkert att kvällens husband, den franska 50-tals rockaren Little Bob, var influgen direkt från franska hamnstaden Le Havre. Gråhåriga Bob syns också i filmen som visserligen är den typiska Kaurismäkistilen trogen men dessutom bjuder på ett nytt inslag i form av svidande samhällskritik.

– Europeisk film har inte tillräckligt adresserat den hela tiden växande finansiella, politiska och framför allt moraliska krisen som har lett oss till den olösta frågan kring flyktingarna som försöker ta sig in i Europa. Jag har själv ingen lösning men ville försöka behandla ämnet genom mitt orealistiska sätt att berätta historier. När man bara har en enda stil går det inte att pruta.

”Fungera enligt förnuftet”

Trots att Kaurismäki hävdar att han inte vill göra ett politiskt ställningstagande ligger temat onekligen i tiden. Den före detta författaren Marcel Marx (André Wilms), känd från Kaurismäkis La vie de bohème (1992) lever ett lugnt liv i Le Havre som skoputsare tillsammans med sin fru Arletty (Kati Outinen) tills han en dag hittar en efterlyst flyktingpojke. Marcels optimistiska natur får honom att hjälpa barnet och det hela utvecklar sig till en kamp mot den västerländska statens mest inhumana och likgiltiga sida, symboliserad av polisen.

– Jag står för mänskliga rättigheter och att varje person förtjänar att vila efter arbetsveckan. Man måste komma ihåg att lagen inte är någon helig bok. Den ska alltid tolkas av någon. Som medborgare bör man fungera enligt förnuftet.

Att samtalet snabbt glider in på det politiska läget i Finland är närmast oundvikligt. Kaurismäki säger sig i grunden vara en optimist som visserligen tycker att 50-talet var den mest hoppfulla perioden i Finlands historia.

– Men aldrig hade jag kunnat förställa mig att Finland skulle acceptera orättvisor så som det sker i dag. I och med valet rasade allt, och till det finns tre anledningar: SDP, Centern och Samlingspartiet. Människor verkar helt enkelt ha röstat mot sig själva. Visst kan jag förstå Sannfinländarnas segerframgång men resultatet är tragiskt. Medan man till exempel i Sverige försöker ordna konkret plats för flyktingar råkar Finland i panik av några få romer. Finländarnas självkänsla är dålig och då hjälper inte ens 6–1. Staten saknar ryggrad.

Trilogi om hamnliv

I dag bor Kaurismäki största delen av tiden i Portugal och säger sig vilja jobba vidare på det som kommer att bli en trilogi om hamnliv. De två sista delarna ska enligt uppgift utspela sig i Spanien och Tyskland, där även språken följer med.

– Men jag blir säkert gråhårig innan de är klara. Jag vill ju leva lite eftersom det inte fanns tid för sådant tidigare. Ändå är allt jobb inget jag ångrar. Jag var så ivrig, det ska man vara medan man har kraft. För sedan tar den slut.

Han betvivlar att 2011 en dag kommer att te sig lika vackert som 50-talet och poängterar att de flesta filmer nu för tiden görs utan vare sig hyggligt ljus eller vettig teknik.

– Visst, jag var nostalgiker redan som fyraåring men dagens 3D-trend verkar mest få vuxna att bete sig som barnungar. Som tur finns alltid gårdagen. Bilden är död då folk glömmer att film handlar om ljus medan det digitala formatet bara behöver el.

Att Kaurismäki själv fortfarande är älskad världen över tar han med ro. Huruvida tiotusentals människor skulle samlas på Salutorget i Helsingfors om Guldpalmen går till Le Havre vill han inte spekulera om.

– Förhoppningsvis betyder min framgång att världen tar en noggrannare titt på finsk film överlag. Ännu på 70-talet vägrade man ens se på oss. Men i övrigt förstår jag inte varför man alltid måste vinna. Det är moralisk ryggrad som behövs i Finland.