Alfredo Jaar får tystnaden att tala

Kring ett fotografi som visar svälten i Sudan har Alfredo Jaar byggt en tea­ter. ”Skådespelet” handlar om den sydafrikanska fotografen Kevin Carter som tog bilden av en utmärglad liten flicka och en lurpassande gam för att sedan sätta sig under ett träd, röka en cigarrett och gråta. Att han inte hjälpte flickan väckte kritik när bilden publicerades och hans liv slutade i en tragedi.

The Sound of Silence är mycket berörande. Jag tror att jag aldrig har sett en grupp finländska journalister röra sig så tyst som när vi tassade ut från visningen. Kevin Carters berättelse kraschlandar i den lilla flickans hungersnöd och sorgen fördubblas.

– Kevins död är inte avgörande. Jag ville visa bildens historia för att väcka en debatt om fotografiets etik, säger Alfredo Jaar.

Han lyfter fram bilder från nyhetsflödet och visar vad de säger oss. Många verk talar om ett samhälle som blundar.

Sjutton omslag från tidskriften Newsweek under tiden för folkmordet i Rwanda 1994 hänger på rad. Det tar sjutton veckor med rubriker som How to survive in a scary market, Generation X och To walk on Mars innan Rwanda når paradplatsen.

En miljon tysta blickar
Jaar reste till Rwanda när folkmordet höll på att ta slut. Han arbetade med ämnet i sex år och åstadkom 25 verk. Som ett av de viktigaste ser han The Silence of Nduwayezu. På ett ljusbord ligger en miljon diabilder av Nduwayezus ögon. Pojken slutade prata efter att ha bevittnat hur föräldrarna dödas med macheteknivar.

– Poesin finns i de omkastade dimensionerna. I stället för en miljon döda visar jag en persons berättelse i en miljon bilder.

En enskild persons smärta är lättare att ta till sig.

Six seconds är ett suddigt fotografi av en flicka som rör sig bort från fotografen.

– Också den här flickan hade sett sina föräldrar mördas och situationen gjorde mig så nervös att jag inte hann fokusera. Men oskärpan säger också något om svårigheten att fullt förstå en annan människa. I någon mening saknar alla bilder fokus. Vi kan inte ge uttryck för en annan människas erfarenheter.

Reagera och agera
Utställningens titel Tonight No  Poetry Will Serve är också titeln på en dikt av Adrienne Rich.

– Dikten säger att konsten kan göra våra liv bättre, men inte alltid. Utan konst skulle livet inte vara begripligt, det skulle inte gå att leva. Jag har arbetat som konstnär i trettio år och det blir bara svårare och svårare att förstå världen.

Det var militärkuppen i Chile som fick Jaar att bli konstnär trots att han studerat arkitektur och film. Inom bildkonsten gick det att föra fram ett budskap om motstånd, som trots allt inte var så tydligt att det försatte konstnären i direkt livsfara.

Jaar säger sig vara en anhängare av den italienske socialisten Antonio Gramsci, en intellektuell pessimist men optimist till viljan.

– Världen är i ett eländigt skick. Jag är alltid deprimerad, jag gör mina verk för att komma ur depressionen. Den här generationen har misslyckats, jag sätter mitt hopp till de yngre som är mer politiskt inriktade.

Han hoppas få publiken att reagera, i första hand intellektuellt och emotionellt, men också i handlingar.

– Om kvinnor styrde skulle världen se annorlunda ut, säger han och nämner Chiles president Michelle Bachelet som ett positivt exempel.

Två gånger Finland
Alfredo Jaar jobbar ofta platsspecifikt och två av verken är gjorda för finländska Ars-utställningar. En miljon finländska pass är från 1995 och kritiserar den stränga invandringspolitiken.

– När verket visades på Ateneum gjorde en besökare en berörande gest. Han kom tillbaka för att kasta in sitt eget pass i inhägnaden med de fejkade passen som visar hur många invandrare Finland borde ta emot för att komma upp till samma nivå som andra europeiska länder.

2011 fick Jaar i uppdrag att göra ett verk i Åbolands skärgård. Då var han nära att ge upp. Platsen var alldeles för idyllisk för konst. Men på väg hem hittade han ämnet för ett verk. Han förundrade sig över att färjan från Utö gick den opraktiska tiden 5.45, han var ju den enda passageraren. Men det var han inte – på en bänk låg en pojke och sov.

– När jag förstod att färjan avgick så tidigt för att en enda elev skulle hinna till skolan blev jag rörd till tårar.

Resultatet blev Kära Markus, ett antal brev till eleven i form av skyltar längs skolvägen.

ALFREDO JAAR

Född: 1956 i Santiago de Chile, växte upp på Martinique. Familjen flyttade tillbaka till Chile 1971.

Bor: I New York sedan 1982.

Karriär: Studerade arkitektur och film i Chile. Hans konst har visats världen över, bland annat på två biennaler i Venedig, två Documenta i Kassel och på Ars 95 och Ars 11 i Helsingfors. Fick Chiles nationella konstpris i år.

Värsta upplevelse: Folkmordet i Rwanda 1994.

Bästa plats: Åbolands skärgård, där han gjorde verket Kära Markus.

Guggenheim: Ser han inte som en meningsfull satsning för Helsingfors. – Stöd i stället de egna museerna. Folk vill ha ett Guggenheimmuseum av samma orsaker de vill se Hollywood-filmer, för underhållningen och varumärket.

Utställningen: Visas på Kiasma 11.4– 7.9.2014.