”Kvinnor måste jobba dubbelt så hårt”

Agnieszka Holland är född samma år som Jan Palach.

– Jag gick i filmskola i Tjeckoslovakien när det hände. Jag var väldigt ung, men sveptes med av det politiska klimatet. Jag tror att det formade mig ganska starkt.

Holland var en av få kvinnor på filmskolan.

– Jag var också en av de yngsta studenterna, och dessutom från Polen. Den polska armén var en del av ockupationsmakten, så jag kände mig samtidigt skyldig. Men jag var rätt aktiv i studentrörelsen och satt också i fängelse ett tag. De där åren var väldigt viktiga för mig. Jag lärde mig vad frihet betyder.

Agnieszka Holland ville redan tidigt bli filmregissör. Men det var långt ifrån ett självklart yrkesval.

– Min pappa tog mig ofta till biografen. Och det var inga barnfilmer. Vi såg Bergman, den franska nya vågen, Fellini, Tarkovskij. Mest europeiska filmer. Det var extremt inspirerande. Jag insåg att framtiden för konsten finns inom film.

När hon kom till Prag visade det sig att studentlivet handlade om nästan allt annat än just film.

– Det hände saker både i mitt liv och i omvärlden. I början trodde jag att konst och politik ligger långt från varandra, jag tänkte att politik inte är lika fint som konst. Men efteråt insåg jag vilken otrolig energi politiken kan ge. Och det handlar inte bara om den samtida politiken. Jag föddes ju 1948, och stora delar av min familj dog under Förintelsen. Så det blev omöjligt att göra en abstraktion av politik. Vi hann inte syssla så mycket med film under de där åren.

Många av dem jag studerade med började sedan jobba med helt andra saker.
 

Bortglömd hjälte
68-vågen svepte över hela världen, men i Tjeckoslovakien slogs den reformvänliga politikern Alexander Dubceks idéer brutalt ner efter att Warszawapaktens makter invaderade Prag. Gatorna fylldes med stridsvagnar och landet förändrades över en natt.

Jan Palach, som var student i historia, ställde sig vid Vaclavplatsen och tände eld på sig själv. Fyra dagar senare dog han på sjukhuset. I ett brev skrev han att det fanns flera männi- skor som var beredda att dö som en protest mot ockupationen. De krävde bland annat ett slut på censuren i landet. Hollands miniserie Burning Bush handlar om reaktionerna efteråt, bland annat hur Palachs egen familj reagerade.

Ses han som en hjälte i dag?
– Jo, men han är en bortglömd hjälte. Det har alltid varit svårt att prata om det här i Tjeckien. Palach visade att den som på riktigt vill kämpa emot måste vara beredd att göra stora uppoffringar. Jag tror att många människor har skämts, en regim har ju en tendens att korrumpera människor. Nu när serien visats i Tjeckien har folk börjat prata. Det är nästan som en renings- process.

Att det tog fyrtio år för Holland att närma sig ämnet handlar bland annat om hennes polska bakgrund.

– Jag har tänkt att det här är tjeckernas egen historia och att jag inte är rätt person att göra fiktion av det. Men så blev jag kontaktad av tre unga filmmänniskor som berättade att de ville göra den här serien, och att de ville att jag skulle regissera.

När Holland läste manuset trodde hon först att det var någon i hennes egen ålder som skrivit det.

– Stepan Hulik som skrivit serien är 26 år. Jag blev väldigt förvånad. Det är så komplext, och detaljerna är helt rätt. Men det är på sätt och vis talande att det behövdes en ung person för att skriva det här manuset. Hulik själv har sagt att han inte kunnat tala med sina föräldrar om det som hände.

Serien produceras av HBO:s europeiska dotterbolag.

Var det svårt att få göra en serie på tjeckiska för HBO?
– Det fanns en ung kvinna på HBO som läste manuset och kämpade för det. Att jag kom med i projektet hjälpte också, för jag har gjort många produktioner för HBO genom åren.

Holland har själv sett de senaste årens stora förändring inom tv-landskapet på nära håll. I dag är kvalitets-tv ett begrepp.

– Egentligen tror jag att förändringen handlade om business, man ville undersöka en potentiell marknad, en mer sofistikerad publik. Sedan har det kommit en massa begåvade och modiga personer och gjort nyskapande innehåll. Jag tror att tv är ett medium som passar en modern publik. Förnyelsen av tv-mediet påminner om det som hände inom film på 1970-talet.

Holland har bland annat regisserat tre avsnitt av kritikerhyllade The Wire, om droghandel och politik i Baltimore. Det var en serie som byggde väldigt mycket på manusförfattaren David Simons vision.

Hur fria händer har du som regissör?
– Jag diskuterade med Simon och ibland accepterade han mina förslag. Men i de flesta tv-serier är man där för att förverkliga författarens vision.
Holland nämns ofta som en av de enda kvinnliga regissörerna i Hollywood. Men det håller på att förändras.

– Det kommer fler kvinnor nu. Som Katheryn Bigelow. Jag tror att det är viktigt, för kvinnors perspektiv behövs även om man inte gör öppet feministiska filmer. Ändå är det tufft. Man måste jobba dubbelt så hårt för att få sina idéer accepterade.