"Raseriets Profeter" på spexhumör

PUBLIC ENEMY (USA)

Flowfestivalen, huvudscenen 11.8

För 20–25 år sedan var Public Enemy från Long Island det farligaste och mest kontroversiella bandet I USA. Det svarta Amerikas aggressiva röst kunde inte längre ignoreras, och när också de vita medelklasskidsen började hänga posters på Chuck D på sina pojkrumsväggar var det klart att något stort höll på att hända.

Chuck D (eg. Carlton Douglas Ridenhour), i dag 53 år gammal, hade vuxit upp med de rasistiska morden och sociala omvälvningarna i 1960-talets USA, och stod med sitt Public Enemy i frontlinjen för den nya vågen av svart emancipation. Konserterna var rena manifestationerna där "dansarna" i bandet, säkerhetstruppen S1W, marscherade i strikt koreografi med militäruniformer och maskinpistoler, och till höjdpunkten av showen hörde teatraliska "avrättningar" av Ku Klux Klan-medlemmar. Chuck och Flavor Flav hyllade "hjältar som inte finns på frimärken", som Malcolm X, Louis Farrakhan och Martin Luther King, och dissade amerikanska ikoner som Elvis Presley och slavägaren George Washington.

Det är lätt att föreställa sig hur de vita förorternas konservativa pappor och mammor satte kaffet i fel hals då lilla Johnnys och Roberts bergsprängare blastade skivor med titlar som It Takes A Nation Of Millions To Hold Us Back (1988) eller Fear of A Black Planet (1990). Det var via dem som den strukturella rasismen blev ett faktum för en hel generation, och det finns många som påstår att utan Public Enemys breda popularitet hade USA knappast varit färdigt för en president med afrikanska rötter tjugo år senare.

Man vinner något, och man förlorar något: i dag finns nästan inget kvar av vreden och aggressionen hos Chuck D och S1W bestod på Flow av bara två –visserligen uniformerade men obeväpnade – killar som spexade, gjorde honnör och låtsasmarscherade i ring.

Stort kändes det ändå när Chuck D i shorts och baseballkeps äntrade scenen, en levande och tydligt välmående legend, och partnern, den kanske för breda publiken mer kända clownen Flavor Flav studsade in i helröd Adidasdräkt. Den stora vita väggklockan runt halsen var borta, men det förklarade Flav med att han donerat den till Rock And Roll Hall Of Fame dit Public Enemy upptogs i april i år. Under träningsjackan bar han en t-tröja med västkustkollegerna NWA:s logga, och när vi nu ändå snackar mode så kan det noteras att DJ Lord bakom skivtallrikarna klätt sig i Radio Helsinki-tröja.

Medan Chuck D nu ägande sig åt feelgood var det Flavor (eg. William Jonathan Drayton Jr, 54 år) som tog det politiska ansvaret och bombpratade i flera minuter om bland annat (justitie)mordet på Trayvon, global solidaritet och anti-rasism.

Det talas mycket om de tre–fyra första plattorna, men faktum är att Public Enemy aldrig försvann, utan har genom hela 1990- och 00-talet fortsatt ge ut album med varierande kvalitet och allt svalare mottagande. I fjol kom hela två fullängdare, varifrån cirka hälften av söndagens låtar plockats. Men det var såklart de gamla hittarna som fick igång publiken: Fight The Power, Don't Believe The Hype och Bring The Noise där Chuck D blev som barn på nytt när gitarriffet satte igång. Starka Black Steel In The Hour Of Chaos uteblev tyvärr den här gången, i stället fick vi som avslutning en odrägligt utdragen Just Like That, som började med Chuck D på munspel (!). 

"The times they have certainly a-changed", för att tala med Bob Dylan, men å andra sidan, om Public Enemy kunnat droppa epitetet "Raseriets Profeter" kanske förändringen som skett i världen är till det bättre, trots allt?