Intervju: Finlandssvensk i lettiskt förflutet

Det gäller att tacka ja när man har möjlighet. Så förklarar den finlandssvenska skådespelaren Carl Alm orsaken till att han på en kort tid fått arbete både i Tyskland och i Lettland.

Visst kan man tala om framgång – åtminstone har mycket gått i lås för den 32-åriga skådespelaren. För tillfället finns Alm i Hamburg där han förbereder nästa projekt, en demoföreställning som ska visas på Nordwind-festivalen i Berlin i höst. Projektet är ännu i startgroparna och det enda Alm kan avslöja är att det blir ”någonting om nittiotalet”.

Nyligen lämnade han Düsseldorf där han i ett års tid spelat Kafkas förvirrade hjälte Joseph K. i Düsseldorfer Schauspielhaus uppsättning av Processen. Dit handplockades han av den ryske stjärnregissören Andrej Moguchij som upptäckt den långa, gängliga finlandssvensken på Teaterhögskolan i Helsingfors.

– Först förra veckan fick jag en tår i ögonvrån när jag insåg att det var över. Om inte annat har jag lärt mig en del tyska. Och visst är det alltid fint att utmana sin världsåskådning.

Men också den lilla Rigabaserade teatern Gertrudes ielas teatris föreställning Legionärerna har rönt oväntad framgång. Ursprungligen skulle det bara bli tio föreställningar men nu är den inne på sitt tredje spelår. När Alm på tisdag står på scenen i Tammerfors innebär det också att föreställningen visats i sex länder.

– Visst handlar föreställningen om en lettisk fråga, men också om ansvarstagande i samhället och det är en universell mekanism, konstaterar Alm.

Motivet som pjäsen tar avstamp i är ett baltiskt trauma, skildrat av bland annat P. O. Enquist i romanen Legionärerna. Efter andra världskriget flydde baltiska legionärer som tvingats in i den tyska armén till Sverige. Sovjet som tagit över Baltikum, inklusive Lettland, klassade soldaterna som krigsförbrytare och begärde att Sverige skulle lämna ut dem. Den svenska regeringen lydde och den 25 januari 1946 skeppades 146 män över till Sovjet.

– Vår föreställning är inte någon historisk föreläsning. Vi diskuterar det som händer här och nu utifrån ett historiskt perspektiv. Underrubriken lyder ”diskussion med slagsmål”.

Hur var det för dig som finlandssvensk att göra teater om en fråga som är så känslig i Lettland?

– Regissören Valters Silis ville ha med en utomstående i produktionen eftersom det här är en så känd och känslig fråga i Lettland. Han ville ha en provokatör som publiken kunde projicera sina reaktioner på. Han tänkte att jag som finlandssvensk skulle representera en sorts allmän svenskhet. Jag förklarade att min kulturella bakgrund inte är sverigesvensk och det tar sig också uttryck i föreställningen. Men visst, ibland fick jag känslan att jag inte har något med det här att göra! Kanske det var just därför jag verkligen kan fungera som provokatör.

Gruppen nominerades för flera lettiska teaterpris, bland annat bästa regi och bästa skådespelare.

– Det är faktiskt positivt att den blivit så populär i Lettland där man inte har en tradition av politisk teater. Föreställningen handlar kanske inte om realpolitiska frågor, men det finns ett element av en vilja att vara politisk och det har de ingen tradition av i Lettland. Dessutom går den till sjuttio procent på engelska, och att den ändå kan vinna pris är ganska speciellt! Jag undrar om det skulle vara möjligt för en nästan helt engelskspråkig föreställning att få uppmärksamhet i Finland.

Alm förklarar att teaterlivet i Lettland skiljer sig från Finland, dels för att tv- och filmproduktionen fortfarande är relativt liten. Teaterns höga status i samhället gör också känslan på scenen speciell.

– Jag håller till exempel en finsk ”huutomonologi” (ung. skrikmonolog) och det är nog inget som man sett i Lettland tidigare. En recensent sa att han under den monologen hade lust att stiga upp och slå mig på käften. Vad skulle jag vara tvungen att göra för att få samma reaktion i Finland?

Ensemblen skrev manuset tillsammans och vann också priset för ”bästa uppsättning baserad på lettisk originaldramaturgi”.

– Det är väldigt fint! Jag tror jag är den första finlandssvenska skådespelaren jag känner som kan titulera sig lettisk dramatiker. Men främst säger väl priset något om det kollektiva och demokratiska sätt vi skapat texten på.

Har du fått avsmak för lilla Svenskfinland efter de internationella jobben?

– Det kan jag inte säga! Tvärtom var det jätteroligt att vara med om spektaklet Ragnarök på Hangö Teaterträff i somras.

Föreställningen Legionari visas på Tammerfors teaters Frenckell-scen 6 och 7.8.