Den som skriver har övertaget

 Berättelsen om oss själva är den historia vi oftast återkommer till. Den uppdateras ständigt och skenar i väg åt olika håll men hjälper oss samtidigt att förstå både varandra och det egna jaget. Kärnfrågan är alltid vad och hur vi berättar.

För Merete Mazzarella har berättelsen om henne själv lett till en hel författarkarriär men även ett otal kurser i att skriva och snart även en handbok i ämnet, Att berätta om sig själv – inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv.

Texten bygger till största del på hennes egna erfarenheter men hon passar också på att reflektera över varför det är viktigt att skriva över huvud taget.
– Det roligaste med skrivhandböcker är att inse att råden och tilltalet trots allt skiljer sig väldigt mycket. Ofta fungerar de precis som när jag som liten hjälpte min pappa att författa tal; när han hörde mitt förslag men tyckte det var oanvändbart kom han snart på en egen idé. Likadant är det med skrivandet. Man märker vad man vill få sagt genom att inse vad man inte vill säga.

Varför vill människor skriva om sig själva?

– Jag anar två orsaker: dels viljan att ge något vidare åt barn och barnbarn. Det är speciellt vanligt bland äldre som upplever att yngre släktingar sällan har tid att lyssna. Dels handlar det om viljan och tillfredsställelsen i att utforska livet för sin egen skull, att försöka förstå, se sammanhang och mönster.

Enligt Mazzarella innebär det självbiografiska skrivandet att konfronteras. Hon ser texten som en upptäcktsfärd där verkligheten upptäcks och undersöks. Till en början behöver man inte veta exakt vad resultatet ska bli. När man väl börjar minnas rinner fler minnen till.

– Ett av de vanligaste skrivproblemen uppstår då ambitionen genast från början är att berätta om hela ens liv. Då brukar jag säga att det går lika bra att inleda skrivandet var som helst. Man ska inte vara rädd att ta avstamp i det triviala. Enskilda laddade bilder och minnen, gärna konkreta detaljer eller repliker, ger liv åt historien. De kan bli korta texter som kanske senare växer samman.

Ett annat bekymmer i många alster brukar vara tilltalet. Lätt händer det att texten glider in i ett onödigt högtidligt tonläge som sällan känns äkta.

– Det blir ett sorts nekrologspråk i stil med ”finlandssvensk litteratur låg henne varmt om hjärtat”, något som bland annat drabbade Muminpappan och hans memoarer. Just med tanke på de människor man vill ska läsa ens text är det viktigt att låta som man brukar, att det är en levande röst som hörs i texten.

Själv blandar Mazzarella helst det självupplevda med intryck utifrån, gärna något hon läst eller hört.

– En god vän kallade det för ”skatbo-litteratur”, text av stanniolpapper, silverskedar och fjädrar från det egna bröstet. Den bilden av skrivandet är jag rätt förtjust i – nerskruvad och oromantisk.

I handboken skriver du bland annat att du tror behovet av att få berätta om ens liv, få visa vem man är, delas av extra många i dag då folk allt oftare flyttar runt och byter sammanhang. Varför?

– Förr, då människor kunde vistas hela livet i en och samma by, kände man till varandras historia. Identiteten var mer självklar. Nu för tiden är äldre personer, speciellt i storstäderna, mer rädda för alzheimer än cancer. Något som beror på att man är ensam om att förvalta sin livsberättelse. Om man då tappar minnet finns det ingen som vet vem man  är.

Men kan lusten att skriva om sig själv också handla om att vilja bli sedd och bekräftad?

– Naturligtvis, men alla blickar som vilar på en är sällan bekräftande eller kärleksfulla.

Sen finns förstås risken att man förskönar berättelsen. I dag sker det framför allt i sociala medier. Där berättar vi gärna om oss själva som om det mesta i våra liv är härligt även om det sällan är det. Kan behovet att berätta bli självbedrägeri?

– I så fall anar jag en intressant paradox. Medan man i sociala medier helst ska ha ett strålande liv får memoarer däremot vara rena eländesskildringar, fulla av olycklig barndom och hopplösa föräldrar. Där konkurrerar man gärna om vem som haft det värst. Det går inte ihop.

Kan det handla om tidsperspektivet, att man har mer distans till förfluten tid?

– Ja, men också om genrens förväntningar. På Facebook förväntas du vara lycklig, men när det gäller memoarer har mörkret närmast blivit en konvention.

Har du själv i text förskönat bilden av dig?

– När jag läser om min debutroman Först sålde de pianot tycker jag att det hela är lite näpet, behagsjukt på något sätt. Det är som om jag signalerar ”tyck om det här”, och ”om ni inte gör det så har jag inte menat så mycket i alla fall”. Det handlade säkert om osäkerhet. Innan hade jag skrivit litteraturkritik i Hufvudstadsbladet under flera år och upplevde nog mig som extra utsatt då jag kritiserat andra. Men det är också en form av kvinnligt koketteri att helst berätta putslustigheter om sig själv. Man förminskar sig för att inte framstå som hotfull. Under finns en längtan efter att bli omtyckt.

Det mesta av ditt skrivande har varit självbiografiskt, hur hittar du fram till det som känns angeläget, som bränner?

– Jag försöker vara så ärlig jag kan. Men att borra i svåra saker har jag vågat först som pensionär. Var gränsen går och hur jag ska behandla  de människor jag skriver om brottas jag ständigt med. Författare har inte större rätt än andra att kränka sina medmänniskor. Själv har jag försökt att ge en nyanserad bild och skriver inget jag inte skulle säga ansikte mot ansikte. Det är viktigt för den som skriver har alltid ett övertag.

Om konflikten mellan det personliga kontra det privata skriver Mazzarella i handboken bland annat att en text enligt henne kan kallas privat först då läsaren inte kan känna igen sig, och denne i stället värjer sig, tycker historien är pinsam. Den som i skrivandet däremot strävar efter allmängiltighet riskerar alltid att bli opersonlig.

– Svårast var nog att skriva När vi spelade Afrikas stjärna, som handlar om mina barnbarn. Den berättelsen hade jag inte kunnat sätta ord på om de bott i Finland eftersom de i så fall riskerat att få höra kamrater och deras föräldrar kommentera boken. Däremot hoppas jag att de ska läsa texten som vuxna och kanske så förstå mig bättre.