Dramatisk stiltje på den engelska heden

 Att Håkan Nesser skapat den intressantaste och i dagens perspektiv minst klichétyngda centralgestalten i svensk deckarhistoria – den existentiellt lagda, inte längre så unga kommissarie Van Veeteren – är något åtminstone jag är beredd att påstå. Också om jag väl inte skulle protestera alltför grovt om någon i stället ville lyfta fram Sjöwall/Wahlöö-teamet Martin Beck/Gunvald Larsson eller Stieg Larssons oförglömliga Lisbeth Salander.
Efter att ha lagt Van Veeteren bakom sig har Nesser i första hand ägnat sig åt sin Barbarottisvit, och i nyheten Levande och döda i Winsford rör han sig snarast i gränsmarken mellan den klassiska romankonsten och spänningsgenren.
Här anländer inledningsvis en medelålders kvinna som kallar sig Maria Anderson till en brittisk utmarksby, med sin hund Castor och den enkla målsättningen att överleva honom. Vad hon har bakom sig är däremot ett mysterium, som Nesser vill suga på så länge det bara är möjligt – fast en del inblickar får man genom att hennes minnen börjar tränga sig på, och så läser hon ett halvfärdigt manus som hennes man Martin skrivit. Men vem är då denne Martin, och vad har det blivit av honom?
För att inte på förhand frånta någon nöjet att sväva i ovisshet är det bäst att här inte orda så mycket om honom, fast så mycket kan ändå sägas att han verkar vara en riktigt autentisk skitstövel. Nästan så man önskar att Nesser hade lagt in något försonande drag också, om inte annat så för fördjupningens skull.
Frågorna läsaren, och i viss mån Maria själv, får brottas med är i alla händelser många och kringgärdade av ett tungt lager mystik. Dessutom börjar skeendena där ute på den engelska heden efterhand kännas ganska hotfulla, och hon får skäl att fråga sig om någon ändå är henne på spåren. Så vem – eller vad – gömmer hon sig då alltså för?
Nesser är en skicklig berättare, med en direkthet i tonfall och tilltal som obevekligt suger in läsaren i skildringen. Också när ingenting tycks hända känner man på sig att något är på väg, att stiltjen i själva verket är en dramatisk uppladdning.
Tempot är lugnt, ibland nästan sävligt, men det kan också utan förvarning rycka till i en plötslig acceleration. Som då en lång mjukstartsträcka med minimalt informationsflöde abrupt bryts, på ett sätt som i ett svep förskjuter grundpremisserna. ”Tidigt på morgonen den tionde april våldtog min man en ung kvinna på ett hotell i Göteborg. Hon hette Magdalena Svensson, var tjugotre år gammal och hade varit anställd på hotellet sedan årsskiftet.”
Det är just sådana vändningar som gör att man under läsningen aldrig helt kan slappna av.

Berättarteknisk komplikation
Det ligger i varje fall en berättarteknisk komplikation i upplägget med fokuseringen på en kvinna som befinner sig i en för henne okänd glesbygd, utan annat sällskap än sin hund. Vad ska gestaltningen då byggas på? Kan någon relationsskildring alls bli aktuell? Hur ska berättelsen laddas med friktion?
Nu väljer Nesser att lösa de här problemen genom att ständigt växla mellan en gestaltning av nuet och nedslag i det förflutna. Det är en enkel modell, kanske till och med lite väl enkel, men på så sätt bygger han i varje fall upp ett bredare persongalleri – och dramatik råder det ingen brist på. Dessutom kan man förstås bekanta sig med en och annan ny människa också i en glesbygd.
Sanningen är ändå den att det för mig känns som om det hände väldigt lite i Marias nutillvaro, och så förblir porträtteringen av de bybor hon träffar skäligen skissartad. Så också om Nesser – inte minst med tanke på att han i första hand är deckarförfattare – på ett smidigt sätt tillämpar ett slags händelselöshetens estetik frågar jag mig om det inte hade räckt med en mindre minutiös skildring av Marias alla rutiner.
Fast att upprepningarna är många hindrar mig för all del inte från att fascinerat läsa vidare, vidare: på jakt efter något obekant, något som kommer att inträffa, något som snart måste uppdagas. Och författaren vet ju att kittla min nyfikenhet genom att ibland ge mig något av det jag söker, fast naturligtvis bara i minimala portioner.
Så nog är Levande och döda i Wins­ford en träffsäker underhållningsbomb alltid, inte tu tal om annat. Om jag sedan efter att ha nått i mål också har så mycket i handen är en annan femma, men kanske det ibland kan vara fullt tillräckligt med att i sommarvärmen få uppleva ett antal timmar i en spännande berättelses magiska järngrepp.

Kriminalroman 
Håkan Nesser
Levande och döda i Wins­ford. Albert Bonniers  förlag 2013
ROMAN