Heta partiklar av ett skambelagt språk

Landskapet där jag föddes präglas av Puijo-åsen som mörk och granbevuxen reser sig över Kuopio. Dess granittopp stack upp ur urtidens Yoldiahav redan när allt omkring den låg under vatten. Istiden formade också den långa kam av sand som sträcker sig från Puijo till andra sidan sjön. Huvudsakligen ligger den under vattenytan, men mitt på fjärden dyker den upp och bildar ön Hietasalo. Den har utgjort ett litet paradis för generationer av besökare som anlänt med ångbåt eller motorbåt, seglat eller rott dit, för att ägna sig åt solbad och kärlek.

I lundskogen i öns inre växer skogslind, och på de långa stränderna har såväl arbetare som tjänstemän under veckoslut och semestrar kokat sitt utflyktskaffe och ätit sin matsäck. Hietasalo förkroppsligar drömmen som förenar stadsbor i hela världen: att komma bort från staden och samtidigt vara nära den och dess bekvämligheter. Utflykten till ön förkroppsligar fantasin om att komma tillbaka till naturen, med reträtten säkrad. Mina romangestalter drivs av samma längtan som personerna i Virginia Woolfs roman Mot fyren – Atlanten har bytts ut mot Kallavesi, men ön är en ö och symboliken den samma.

Åsen, sjön, öarna. De formade tidigt min mentalitet, liksom språket. Den skambelagda, låga, förbjudna savolaxiskan. Vitsarnas och tölparnas tungomål. I finsk film ser man den unga studentskan vandra björkallén fram tillsammans med agronomen, inbegripen i klingande samtal på högspråk. Samtidigt ägnar sig det savolaxiska tjänstefolket åt pinsam dialektal kurtis i ladugården.

När jag inledde min historiska romanserie i mitten av 1990-talet visste jag att det innebar litterär harakiri att förlägga händelserna till en östfinsk småstad och låta personerna tala det lokala språket. Men jag hade inga alternativ. Jag ville skapa en stark platskänsla just genom språket. Jag ville skapa en plats för minnet genom mina romaner – ett föreställt Kuopio som, mutatis mutandis, skulle kunna vara vilken stad som helst i Finland, Europa, världen.

Bland finska historiker har särskilt Ulla-Maija Peltonen forskat i minnets och minnenas förbundenhet med platser. Minnets platser präglas ofta av lidande och sorg. De utgörs av monument, slagfält, gravar, fängelser, avrättningsplatser. Genom dem kan man bearbeta upplevelser som identifieras och delas av en bestämd grupp människor. Alla minnesplatser är inte officiella eller allmänt erkända. De hetaste punkterna i minnets topografi markerar händelse som man inte får benämna eller veta om.

När jag skrivit om närhistoriska händelser har jag, inspirerad av den franska historikern Pierre Nora, funderat på om texten kan utgöra en plats för minnet. Min strävan har varit att skapa en immateriell arkitektur av ord och tankar, en plats för läsaren att vistas på och utforska på samma sätt som realvärldens platser. Mitt motiv för att skapa den här arkitekturen har varit att jag vill utforska, minnas och beskriva lidandet.

Filosoferna Adorno och Horkheimer konstaterar i sitt verk Upplysningens dialektik, att verklighetens historia vävs av verkligt lidande, och att lidandet inte minskar i proportion till hur sätten att avhjälpa det ökar. Lidandet är människans lott, och den blinda, ojämnt fördelade orättvisan som individen är underkastad utgör berättelsernas kärnsaft.

I mina romaner vill jag berätta om individer i historiens våldsamma grepp. Jag inledde min romanserie med att beskriva hur den brutala politiska krisen på 1930-talet drabbade vanliga små människor, män och kvinnor, åldringar och barn. Jag fortsatte med att utforska andra världskriget och hur civilbefolkningen upplevde det. För att skildringen av mänskliga öden skulle få en djup emotionell dimension, lät jag mina personer tala det språk jag kan bäst, savolaxiskan som är mitt hjärtespråk. Givetvis har jag modifierat språket och försökt vara rytmen och melodin trogen; jag eftersträvar inte språkvetenskaplig translitteration utan den rätta klangfärgen.

Jag uppfattar språket som en minnesplats på samma sätt som konkreta monument. Språket innehåller fragment som avger strålning, av det förflutna, av hela förlorade kulturer. Genom att värna om och utforska språket kan vi få kunskap om ett helt levnadssätt, vi kan väcka det till liv och undersöka det som ett miniatyrlandskap i en glaskula.

Ett konkret exempel. Jag var fyra år gammal när morfar vid köksbordet sade till mig: "Nyt minä opetan sinulle kyökkiruotsia." (Nu skall jag lära dig kökssvenska.) Och så berättade han för mig att näsduk hette "nestuuki", handduk "hantuuki", gaffel "kahveli" och vaxduk "vakstuuki".

I den stunden, i den soliga trähusbostaden, medan jag såg min morfars smedhänder släta ut köksbordets rutiga "vakstuuki", insåg jag för första gången att det finns människor som inte talar som vi, att alla världens ting kan ha olika namn beroende på vem det är som benämner dem. Det var min första lektion i filosofi och kosmopolitism, och den fick jag av en man vars mamma hade varit de svenskspråkiga fruarnas betrodda bykerska, stärkerska av brodyrer, strykerska av linnekostymer.

Genom “hantuuki” och “nestuuki” fick jag syn på det som försvunnit från min stad: Fruarna som för utflykten till Hietasalo lät fodra roddbåten med linnelakan. Herrarna som bar ett cigarettfodral av silver i bröstfickan på sin vita linnekostym när de spatserade till saftkiosken under Esplanadens palmer eller gick för att möta ångbåtarna i hamnen.

Och när morfar sa att något skojigt var "metkaa" – förstod jag då redan som barn eller först långt senare, att han plockat med sig ordet av någon rysk soldat som han beundrat på stadens exercisplan före första världskriget när han var en liten pojke? “Metka” kommer från ett ryskt ord som betyder rar eller nätt. Det, liksom otaliga andra lånord, berättar om samexistensen av finskt och ryskt i vårt lands garnisons- och administrationsstäder.

Senare kom morfar att följa de ryska soldaternas sånger, kommandon och stöveltramp ända till Sovjetunionen. För mig blev "metka" en bild av lidandet, det som min morfars plötsliga beslut om avfärd och det lika plötsliga beslutet att återvända till Finland innebar för flera av hans närmaste. Det är det här jag skriver om i romanen Vihan ja rakkauden liekit ("Lågor av hat och kärlek", ej övers.).

I mina morföräldrars språk finns andra brännande partiklar från deras förflutna: mormors barndom i svedjebrukskulturen på den savolaxiska landsbygden, morfars pojkår på insjöfartygen. Min bakgrundsforskning för Kuopio-sviten förde mig in i det östliga Finlands mentalitet, de naturförhållanden och kulturformer som formade och reglerade livet för dem som levde där, och medan min kunskap djupnade insåg jag allt klarare hur de här omständigheterna präglat deras språk.

Liksom Hietasalos krön reser sig ur sjön och bildar en ö med sandstränder, reser sig orden ur språket och bildar miniatyrvärldar som hör ihop med något stort och helt som vi förlorat ur sikte för länge sedan.
Filosofie doktor Marja Saarenheimo har gett ut en essäsamling med titeln Muistamisen vimma ("Minnets ursinne", ej övers.) som handlar om det här, med utgångspunkt i skönlitteratur och minnesforskning.
Boken och dess titel är mycket inspirerande. Jag känner en ursinnig lust att minnas, och en minst lika ursinnig ovilja att glömma. Lusten är rotad i de hemligheter som jag i min barndom kunde förnimma bakom de vuxnas ord: där språket tog slut och tigandet tog vid fanns den hetaste och mest spännade materien. Ordlös sorg. Förtvivlan. Ånger. Saknad. En stockad geysir av psalmsång och böner som aldrig fick bryta fram men som fick marken att skälva.

Det onda som hänt i min släkt, tragedin 1918 och alla dess postludier, kunde inte kläs i ord. Krigen och deras efterverkningar har man i Finland traditionellt velat avfärda genom att tiga och förneka. Ett ofta upprepat mantra är att man inte skall se bakåt. Framsteg och utveckling förväntas gottgöra forna orättvisor och radera ut svåra minnen.

Också under min egen livstid har jag upplevt en omvälvning maskerad till framsteg, vars konsekvenser långsamt gått upp för mig. Det jag var med om på 1960- och 1970-talet var inte blodigt som ett krig men det är ändå inte lätt att beskriva i ord. När jag var ung begrep jag inte vilka våldsamma händelser jag egentligen var vittne till.

När saneringsvågen vällde in över Finlands städer, förändrades det bekanta landskapet radikalt. I de rivna trähuskvarteren stack skorstenspiporna upp som monument över en svunnen epok. Huset där jag bott försvann, liksom alla de hus där min släkt bott i Kuopio. För varje år som går känns det nu allt märkligare. Bara i mina drömmar kan jag längre vistas i de rum där min egen och min släkts historia har sin början. I mina drömmar – och i mina berättelsers osynliga arkitektur som uppförs på de försvunna platserna.

På trottoarerna i Hamburg har man fällt in metallplattor, Stolpersteine. Ordet betyder "stötesten". På plattorna har man graverat in namn på judar som fördes bort från sina hem, deras födelseår och förmodade dödsår. Man måste inte lägga märke till de här minnesplattorna, men om man gör det snubblar tanken gång på gång över deras ofullbordade och skrämmande berättelse.

Den ursinniga lusten att minnas kan också rikta sig mot det som är förbjudet. Det är inte behagligt eller passande att påminna om att utvecklingen som marknadsförs som en frälsare inte för enbart gott med sig.
Saneringen raderade ut en hel kultur i Finland, trähuskvarterens verklighet försvann för alltid.

Det perversa projekt som byggde på nationalsocialismens grund av rationalitet och förnuft, en ritning för Det Nya Europa, innebar ett omätligt lidande för de folk som utdömts som Untermenschen. Så gjorde också den kommunistiska utopin i Sovjetunionen.

Varför sukta efter det som försvunnit? Varför grubbla över det ledsamma som varit? Varför använda sina ord för att mana fram den svarta strålning som sorg och förlust, skräck och saknad, avger över verklighetens platser?

För att språket bevarar vår identitet från generation till generation; det öppnar dörren till försvunna rum och ger liv åt de saknade, döda, försvunna, och åt de innerligt efterlängtade som ännu skall komma.
För att människan genom att igenkänna och erkänna kan göra sig fri från skammen. Också från skammen över en bakgrund som inte är allmänt accepterad eller beundrad. Min förmoder neg och tog emot någon annans "hantuuki". Mitt hem har skövlats. Min morfar var kommunist och politisk fånge. Jag äger inget annat än det jag förvärvat genom mitt eget arbete. Jag kommer från de trähusruckel som elementhusens invånare gjorde narr av. Det var meningen att jag skulle skämmas över mitt språk och tona ner det. Jag vet varifrån jag kommer och jag skriver om det. Mina läsare har belönat mig med trohet och stor värme.
Berättelsen är människan tröst, språket är det smidigaste, förmånligaste och mest hållbara virke som vi alltid kan bära med oss. Av berättelsen bygger vi oss en boning också i den ödemark som sorg, ensamhet och omgivningens avoghet ofta driver ut oss i.

Översättning Pia Ingström.