Våldsamt första möte. Jonathan Hutchings och Sara Soulié spelar pappan och dottern som förlorat kontakten. Foto: Cata Portin

Studerande med drömmar om finländsk scifi

Ett ordlöst post-apokalyptiskt familjedrama är målet då studerande från tre högskolor samlas för att drömma stora drömmar om en framtid där finländsk film går som tåget.

Det är varmt i Lume-studion i Arabia den här onsdagsförmiddagen. Lampor av alla tänkbara slag hänger trångt i salen där tjugo personer uppmärksamt riktar sina blickar mot en man klädd i märkvärdig utomjordisk rymddräkt och utrustad med en gigantisk kulspruta. Svenska, finska och engelska talas om vartannat. Stämningen pendlar mellan total röra och full kontroll. I bakgrunden hänger en gigantisk green screen. Det är via den som det mesta av landskapen i världen Gonthrion träder fram. Filmen med samma namn är ett post-apokalyptiskt familjedrama, tillika ett slutarbete av studerande vid Arcada, Metropolia och Aalto-universitetet.

Den som bestämmer över inspelningen är filmens regissör Emil Sallinen, 24. Alla i rummet fokuserar på hans order och så måste det vara. När vi hinner tala mellan tagningarna ser han trött ut. Man ligger efter i tidtabellen och tempo ska upprätthållas. Tiden är knapp i en värdefull studio.

Just nu ligger fokus på scen 26, tagning två, där de två huvudpersonerna som spelas av Jonathan Hutchings och Sara Soulié möts för förs­ta gången. Han är en starkt religiös man som konfronteras med henne, den försvunna dottern. Därmed tvingas båda förhålla sig till livet på ett helt nytt sätt.

– Precis som i vår tid är pappan en person som hellre fyller sin värld med prylar än prioriterar männi­skorelationerna. Han dyrkar materia, säger Sallinen.

Förverkliga drömmen
Handlingen utspelar sig i en alternativ framtida värld på planeten Sarpedon, runt vilken den stora metallfarkosten Gonthrion cirklar. För att göra filmen mer kommersiellt gångbar utomlands har man helt valt att frångå repliker. Teamet har också satsat på att berätta om inspelningen i sociala medier, ett sätt att skapa förhandsintresse och samtidigt dokumentera processen.

– Vi jobbar på ett utropstecken som förhoppningsvis fungerar även utanför Finland. Blir det här bra kan vi se fram emot liknande jobb i framtiden. Går det sämre har vi i alla fall lärt oss otroligt mycket. Alla människor har drömmar, vissa gör inget av dem men vi försöker verkligen. Det känns meningsfullt, säger Sallinen.

Petteri Mäkinen, 29, är femte årets studerande vid Aalto-universitetet och ansvarig för filmens scenografi. I över ett och ett halvt år har han arbetat med förproduktionen.

– Eftersom jag byggt upp så gott som allting själv har det inneburit väldigt mycket arbete. Å andra sidan ser allt ut precis som jag vill.

Hur skapar man en värld där inga vanliga naturlagar gäller?
– Man utgår från manus och vad bilderna ska berätta. Eftersom befolkningen i Gonthrion sysslar med religion och människooffer har jag visuellt låtit mig inspireras av aztek- och inkaindianer.

Filmskolornas ansvar för att hitta nya uttryckssätt och föra branschen framåt tycker Mäkinen är stort.

– Jag vågar säga att utvecklingen fullständigt hänger på våra axlar. Det gäller att visa att man kan göra stora saker, också med en liten budget. Finland har en lång, anrik designhistoria. Varför skulle inte filmen kunna bli känd för samma sak? Metropolia har exempelvis en gedigen expertis när det kommer till 3D-spel. Nu kan vi använda den kunskapen även här.

Iron Sky från 2012 är kanske det mest kända inhemska exemplet på scifi-drama. Går ni i deras fotspår?
– Tja, produktionen var redan i gång då Iron Sky kom ut. Men visst visade den filmen att det verkligen går att göra den här typen av genredrama också i Finland.

Mod krävs
Både Sallinen och Mäkinen beskriver sig som inbitna scifi-fans redan som små. De poängterar att det krävs mod för att få folk att tänka i större bilder och historier.

– Finländsk film är för traditionell. Speciellt scenografin känns sällan tillräckligt ambitiös. I stället väljer man det trygga och välbekanta. Som scenograf vill jag pusha det visuella längre, säger Mäkinen.

I praktiken innebär det bland annat att bloda ner ett tygstycke som föreställer ett söndersprängt bakhuvud eller snabbt limma fast dräktdelar som faller av när skådespelarna rör sig. Också små korrigeringar som att lägga ett papper på rätt ställe i bild eller pudra pannor tar tid. Och då måste alla ge sig till tåls. Filminspelning innebär lång väntan.

Jonatan Sundström, 29, studerar filmfotografi vid Aalto-universitetet. Han är filmens fotograf och lockades till produktionen bland annat tack vare de ambitiösa planerna.

– Jämfört med ett vardagsdrama finns här mer frihet att leka och berätta med bild. Jag behöver inte vara rädd att det blir ”för mycket”. Det är intressant att skapa en egen värld.

Scifi effektivt verktyg
Tillsammans har kärnteamet valt att animera hela filmen på förhand. På det sättet kan man se ungefär hur historien kommer att se ut redan före inspelning.

– Det var givande att ta bildplaneringen ett steg vidare i en digital värld där allt är möjligt och man kan sätta kameran var som helst, säger Sundström.

Han tycker science fiction som genre är ett effektivt verktyg för att kommentera och skildra det samhälle vi lever i nu på ett visuellt intressant sätt.

Påståendet att unga filmare ibland skulle prioritera tekniken framför innehållet förhåller han sig kluvet till. Visst är tekniken en enkel sak att fly till om man inte vet vad man ska berätta. Samtidigt finns det mycket att lära sig om man vill uppnå en viss teknisk nivå.

– Då man gör en kortfilm kan man välja att göra den mer som en stilövning, storyn eller dramat får vara sekundärt. Men då man gör en långfilm måste storyn hålla för att det ska fungera. Sedan är det lätt hänt att filmers innehåll urvattnas eftersom så mycket pengar och folk är involverade. Man måste helt enkelt kompromissa mer. Då är det både lättare och billigare att skapa djärv konst via böcker eller teater för den som inte har tålamod att vänta.