Mellan himmel och helvete på Tennispalatset

Den ryska konstnärsgruppen AES+F målar upp visioner av himmel och helvete som är förvånansvärt lika varandra. Trots att paradiset i videoverket Trimalchios gästabud erbjuder det mesta av fysisk njutning verkar också det vara en plats utan större meningsfullhet.

Ett lyxhotell på en sydlig ö är scenen för ett långsamt och behagfullt poserande där rika damer med hög hakföring och unga fotomodeller passas upp av ödmjuka omsorgsfullt koreograferade betjänter. Gästerna dyrkas, bärs på, tas på och får ta på. Men mest lutar de sig slappt tillbaka.

Infernot i Det sista upploppet (The Last Riot) är en ständig kamp mellan beväpnade barn och tonåringar. Med svärd, skjutvapen och golfklubbor attackerar de varandra. Det är en kamp utan mål, också helvetet är evigt.

Historisk vampirism
Det gemensamma för verken, som är del 1 och 2 i en trilogi, är avsaknaden av livfullhet och starka känslor. Alla rör sig långsamt och aningen onaturligt. Ingenting är nämligen filmat, utan videoverken består av otaliga stillbilder som manipulerats och byggts in i 3D-landskap.

– Tekniken passar bra för det lite zombielika vi eftersträvar. Gestalterna påminner om seriefigurer, men är mycket mänskligare. Vi blandar olika verkligheter, samtidens visuella medieflöde och tidigare epokers mytologier, säger Tatiana Arzamasova.

– Vi sysslar med historisk vampirism, tillägger Jevgenij Svyatskij.

Trimalchios gästabud tog två år att göra. Verket på 25 minuter består av nio projektioner som bildar en cirkel kring betraktaren. Cirka 75 000 stillbilder behövdes, och de fotograferades på 12 dagar. Ett år tog postproduktionen, ibland med upp till 20 animatörer involverade.

Är det här ett ändlöst, hårt arbete?
– Det är roligt, annars skulle vi inte göra det. Det bygger mycket på improvisation och innebär en fortgående lek med aktörer, kulturer sociala positioner. Vi skriver aldrig manus och hittar ständigt oförväntade möjligheter, till och med under postproduktionen, säger Lev Evzovitj, som är gift med Arzamasova.

Förstöra stereotypier
Båda är ursprungligen arkitekter, men arkitektur kändes för tråkigt. Konstnärsgruppen bildades som AES tillsammans med den grafiske designern Svyatskij 1987 och åtta år senare anslöt sig F:et i namnet, modefotografen Vladimir Fridkes.

Handlar ert arbete mer om kritik mot eller beundran av mediekulturen?
– Vi vill vara på gränsen. Världen består både av katastrofer och paradis, fulhet och skönhet. Jag är inte alls optimistisk inför framtiden, men konstnären ska vara en åskådare och ställa frågor. Genom att använda stereotypier, visa upp en social spegel, kan man förstöra dem. Min största passion är att fånga det som händer i verkligheten. Att visa det för mig själv och förstå, och sedan visa det för publiken, säger Evzovitj.

Kapitalismens död
På nedre våningen i konstmuseet visas finländska konstnärers verk på framtidstemat, som kunnat uppfattas rätt fritt.

Jani Leinonen har ställt upp en liten begravningsplats för varumärken. Gravstenar för Elovena, Gucci och Rolex vilar på konstgräs. Starbucks sten är muggformad och Apples är av stationär modell.

Leinonen berättar att han drabbades av en nostalgisk känsla i en park med gamla Leninstatyer i Ukraina.

– Jag började fundera över ett scenario om trettio år när kapitalismen kraschat. Skulle den verka skrattretande? Men vi kan ändå inte föreställa oss kapitalismens död, säger Leinonen.

Kim Simonsson har plockat ihop en melankolisk installation av gamla skulpturer. I en spegellek närmar sig en hel klass eleven längst fram, som likt en kameleont uppgår i klassrummets gröna tavla.

– De förvandlas liksom henne till en del av samhället när de kommer fram, säger han.

Ingen positiv förvandling, men Simonsson är i själva verket optimistisk inför framtiden.

– Det är dumheter att prata om att det var bättre förr eller att ungdomar är lata. Nästa generation kommer att vara mer intelligent än vår.