Seriösa filmer, men inte gravallvarliga

Den 76-årige Philip Kaufman gör fortfarande ett nästan pojkaktigt vitalt intryck. Han växte upp i Chicago och bevistade som ung ofta samma bioföreställningar som William Friedkin, regissören som gjorde French Connection och Exorcisten.

– Men när kriget var över fanns det en eufori, en längtan att leva för stunden och ta dagen som den kommer. Jag började småningom studera juridik och historia utan att veta vad jag egentligen ville. Filmen ingick inte i mina planer.

Kaufman hamnade småningom i San Francisco, fortfarande hans favoritstad, varefter han förde ett kringflackande liv i Frankrike och Italien för att riktigt insupa den europeiska atmosfären. Då kom även filmen in i bilden, inte minst den franska nya vågen.

Kaufman fick en drömstart som regissör med den oberoende produktionen Goldstein (1964) som han gjorde i Chicago och där man kan finna intryck av amerikanska filmmakare som John Cassavetes och Shirley Clarke. Självaste Jean Renoir råkade se den och ansåg den vara den bästa amerikanska filmen på tjugo år.

Sedan följde västernfilmen The Great Northfield Minnesota Raid (Det sista bankrånet, 1972), nyversionen Invasion of the Body Snatchers (1978) och gängskildringen The Wanderers (1979).

– Min version av The Body Snatchers hade ingenting med det kalla kriget att skaffa. Vad jag ville fånga var en anda som höll på att gå förlorad. Den handlade om energi, öppenhet och om att bevara sin själ.

Hemingway i blickfånget
Mästerverket i Kaufmans produktion är och förblir The Right Stuff (Rätta virket, 1983) som baserar sig på Tom Wolfes roman och som skildrar det så kallade Mercuryprojektet med de första amerikanska astronauterna.

Den kan ses som en instruktionsfilm om satelliteran samtidigt som den med sin burdusa humor ger en avväpnande bild av rymdkapplöpningen mellan öst och väst. En film om något nytt och revolutionerande men ändå om kontinuitet och tradition. En historia om jordnära män som söker äventyret i skyn. Till dess stora triumfer hör dramatikern Sam Shepard som testpiloten Chuck Yeager, den första människan som bröt ljudvallen.

– I viss mån handlar det om Hemingways berömda ”grace under pressure”, om stora heroiska dåd i det tysta.

I Europa filmade Kaufman bland annat Varats olidliga lätthet (1988), Milan Kunderas roman som utspelar sig med invasionen i Prag 1968 som fond och som är en mångtydig parabel om friheten, kärlekens skiftande yttringar och om det lättas och tungas filosofi.

– Av Kundera fick jag rådet att våldföra mig på materialet vilket jag försöket följa. Romanen nalkades jag givetvis med kärlek men också med självständig kraft. Där filmade jag tillsammans med Sven Nykvist som jag rankar lika högt som Michael Chapman.

Regissören färskaste film är Hemingway & Gellhorn (2012) som jag i skrivande stund inte hunnit se. Kaufman berättar att han förberett den nästa like länge som Rätta virket, över fyra år, och att det krävt grundliga arkivstudier.

– Även på den kunde man tillämpa det hemingwayska begreppet ”grace under pressure” som jag nämnde. Att kunna nalkas prövningar och svåra situationer med värdighet. Och vanligtvis har jag, även i mina seriösa dramer, alltid vela undvika gravallvaret.

Fakta:
• Philip Kaufman är en Oscarsnominerad regissör och manusförfattare.
• Född 1936 i Chicago, Illinois.
• Till hans kändaste filmer hör bland annat Rätta virket och Varats olidliga lätthet. Senaste filmen är Hemingway & Gellhorn från 2012.
• Sodankylä Filmfestival pågår till 16.6.