Bästa vänner och fiender

Intervju
– De flesta har väl ändå fler vänner än fiender, säger Martin Olin, utställningskommissarie på Nationalmuseum, när han guidar runt i Konstakademiens salar.

Även om väggfärger och mörkläggning följt med från Blasieholmen blir rummen på akademien ändå mer av luftigt galleri. Parkettknarret är väck, besökarna vandrar på betong. Här ska Nationalmuseum hålla till när museet på Blasieholmen renoveras.

Just ovännerna kittlar förstås lite extra, och de många fina vänporträtten till trots visar sig Carl Larsson ha haft en imponerande fiendeskara.

Konstakademien var en - Nationalmuseum en annan. För att inte tala om Strindberg, som efter att ha samarbetat och umgåtts med Carl Larsson plötsligt, i En ny blå bok, beskriver honom som opålitlig och falsk.

– Men även från andra håll kan man få bilden av Carl Larsson som en opportunist, säger Martin Olin.

Genom sin hängning visar han hur Carl Larsson gett närmast misstänkt frikostiga gåvor till åtminstone två medlemmar i det råd som skulle utse konstnär till de offentliga utsmyckningarna av just Nationalmuseum - hett eftertraktade uppdrag som Carl Larsson slutligen fick och genomförde med en styvnackad vägran att kompromissa om sin Midvinterblot.

Ovän med kungen

Sin mäktigaste ovän hade Carl Larsson i den konstkonservativa kungen, Oscar II. Men den som han verkligen porträtterade som sin fiende var fadern, spannmålsbäraren och barndomens bittra plågoris, som ändå fick flytta med till Sundborn. Det största porträttet som sonen gjorde av sin far tronar i utställningen. Carl Larsson sålde det till Ernest Thiel, och beskriver i sin självbiografi hur han under besöken i Thiels palats räddhågset smet förbi "den lea gubben", "ty han sätter ju sina spiknubbar till ögon i mig".

Vännerna hade den unge Carl Larsson bland de konstnärer som liksom han själv vände ryggen åt Konstakademiens traditionella professorer, för att i stället ta till sig det nya sättet att måla i Paris och i den skandinaviska konstnärskolonin i Grez-sur-Loing. I den gamla byn med det mjuka soldiset sydöst om Paris hade de sitt sommarviste.

Med akvareller som Gubben och nyplanteringen från 1983 börjar Carl Larsson på allvar hitta sin stil. En krum bonde betraktar sitt äppelträd, ett motiv som helt hade förkastats av Konstakademiens professorer, desamma som hade vägrat att ge Carl Larsson resestipendier och matpengar.

Bästisen Zorn
Carl Larsson, den äldre, hade en god vän i den långt mer framgångsrike kollegan Anders Zorn. Men den allra bästa vännen var hans fru, Karin, som slutade måla på hans begäran och i stället gjorde det gemensamma hemmet till sitt konstverk.

– Han tyckte ju inte att kvinnor skulle vara konstnärer, hon gick med på det och klagade aldrig, men hon hittade också en konstnärsroll som var anpassad till den här backlashen. Det var ett helt livsstilsprojekt, som även inbegrep deras sätt att leva med blommor och mat och umgänge, säger Martin Olin och visar en bok som Karin Larsson efter sin mans död skickade till Emma Zorn.

På omslaget hade hon målat en akvarell, undertecknad K. L.
– Hon kunde. Man kan ju undra om hon målade hela tiden och om målningarna ligger gömda någonstans?

Utställningen visas till den 3 november på Konstakademien i Stockholm där Nationalmuseet har sina utställningar under den pågående renoveringen av museet på Blasieholmen.