Hemlös och hungrig i stadsdjungeln

Stadsdelen Castro i San Francisco var länge känd för sin bohemiska atmosfär och homosexuella befolkning. När dokumentärfilmaren Susanna Helke tillsammans med sin partner under några bodde i San Francisco fanns det första hemmet i Castro. Under sina promenader till jobbet var det omöjligt att inte notera skarorna av tiggande, risigt klädda, mestadels män som bönade om en ynka dollar till mat. Ungefär samtidigt skrev tidningarna om att allt fler av de hemlösa var homosexuella.

Susanna Helke började bolla på en idé till en dokumentärfilm, gjorde lite research och blev inbjuden till ett möte där planerna på ett dagcenter för hemlösa skulle debatteras.

Där mötte hon James och Tyler, två unga män som hade flytt från den inskränkta småstaden i hopp om ett bättre liv i San Francisco.

– Jag insåg att jag hade hittat huvudpersonerna till min nästa dokumentär. Med sina kepsar och basebollträn som stack ut från ryggsäckarna var James och Tyler superamerikanska och dessutom otroligt intressanta.

– Men det var katastrofalt att jag hittade dem i ett så tidigt skede. Jag var i början av ett nytt projekt och hade inte ens funderat på finansieringen ännu.

Resultatet blev dokumentären American Vagabond. Vi följer James och Tyler och deras kamp för överlevnad i en kallsinnig storstad. I slutet konfronteras James med sin mamma som har svårt att acceptera att sonen är homosexuell men som han ändå hållit kontakt med.

– Mitt mål var att tittaren skulle få se varifrån grabbarna kom. James och Tyler är helt vanliga killar och tillhör varken den medvetna gayrörelsen eller gatugängen. De är inga offer heller.

– För mig är det viktigt att de som ser filmen också älskar huvudpersonen samtidigt som de inser att James har flera irriterande sidor.

Natt i parken
Kameran följer James och Tyler när de försöker hitta jobb, när de tigger och när de om kvällarna söker nattlogi i den väldiga Golden Gate-parken i San Francisco. Susanna Helke beskriver stämningen i parken som otrolig.

– Med sina enorma eukalyptusträd är parken som en skog som man nästan kan gå vilse i. Och i gryningen upptäcker man att här finns en annan civilisation – du möter människor som har bott i parken i tjugo år eller mer men som varken är narkomaner eller alkoholister.

– Hemlöshet är ett brott i Kalifornien och här ordnas razzior nästan varje kväll. Men parken är så stor att man kan gömma sig i den.

Eftersom Helke hittade James och Tyler innan finansieringen var garanterad fick hon lösa dilemmat genom att filma själv. Hennes sambo fick också rycka in och den enda som avlönades var ljudteknikern.

– Det är omöjligt att frysa verkligheten. Inte kunde jag be killarna vänta tre år i parken tills jag hade ordnat finansieringen.

Dokumentärfilmarnas utsatta position har blivit värre sedan Yle minskade på sina anslag till dokumentärer. Helke säger att inga projekt kan inledas innan alla avtal är undertecknade, vilket innebär att manus i värsta fall får skrivas om flera gånger.

– Alla dokumentärfilmare vet att ingenting någonsin blir som man har tänkt sig. Min huvudperson hamnade i fängelse när jag var halvvägs i inspelningarna. Då fick jag tänka om.

Vilken är dokumentärfilmarens viktigaste egenskap?
– Seghet.