Nya kulturlösningar på språng

Tjänsten Kultur för alla fick sin start på Ateneum och där har tillgängligheten blivit bättre med åren. I dag finns det rullstolar till låns, på nätet kan man ta del av en queerguidning och i audioguiderna finns mer detaljerade beskrivningar än tidigare som gör det lättare för en synskadad att ta del av verken. En trapphiss finns fortfarande på önskelistan men frågan är hur det går med nyinvesteringar när siffrorna pekar neråt.

– Under ekonomiskt dåliga tider tenderar man att gå där ribban är lägst, konstaterar Sari Salovaara som är sakkunnig och har varit med i projektet sedan början.

Till exempel är avgiftsfri guidning för skolklasser i dag ett minne blott på grund av sparkraven.

– Det gäller hela konst- och kulturfältet – man vill ha en bred publik men av finansiella skäl vågar man inte riktigt satsa på den, säger Rita Paqvalén som är verksamhetsledare för Kultur för alla.

Tjänsten som strävar efter ökad mångfald och tillgänglighet gällde i början bara Statens konstmuseum men omfattar i dag hela konst- och kulturfältet. En flytt från Ateneum till Kabelfabriken väntar organisationen nästa vecka.

Finland åldras och blir allt mer mångkulturellt vilket skapar nya behov på alla områden i samhället. I praktiken arbetar Paqvalén och hennes kollegor fram material som checklistor, rapporter och guider i samarbete med kulturfältet och tredje sektorn. De erbjuder också utbildning och kartlägger tillgängligheten på olika områden. Servicen finansieras av Undervisnings- och kulturministeriet.

I år har fokus legat på teatervärlden och tillsammans med Finlands teatrar gav de i våras ut handboken Teater för alla! En handbok i tillgänglig verksamhet för teatrar. På agendan finns också ett samarbete med Klockriketeatern och Duv-teatern.

Rekrytera bättre

Tillgänglighet handlar om konkreta saker. Förutom att funktionshindrade ska kunna besöka museer och teatrar är det viktigt med mångsidig service och information, till exempel på olika språk och i lättlästa versioner. På teatrar kan det handla om teckenspråks- och syntolkning.

– Det är viktigt att ta med tillgängligheten redan i ett tidigt skede av den konstnärliga processen. Att tolkarna kommer med redan under repetitionerna och att textningen kan ses som en del av själva verket. Tillgänglighetslösningar kan vara en del av processen och de kan estetiskt och konstnärligt sett ge verket ett mervärde, säger Paqvalén.

Mångfald är däremot knepigare då det gäller något så abstrakt som attityder. Från vilket perspektiv arbetar kulturinstitutioner och vem har tolkningsföreträde? Rekrytering är däremot en handgriplig mångfalds­fråga.

– Måste alla till exempel kunna svenska och finska för att få ett jobb? Man kan fråga sig om den språkliga nivån alltid är nödvändig inom konst- och kulturfältet.

Och hur garanterar man att konstinstitutionerna som arbetsgivare speglar samhällets mångfald på alla nivåer i organisationen och inte enbart då det gäller städare?

En annan femma är kontakter. Hur etablerar man sig till exempel inom bildkonsten som till en hög grad styrs av nätverk och personliga  bekantskaper?

– Det finns en massa oskrivna regler som inte nödvändigtvis har med det konstnärliga innehållet att göra, konstaterar Paqvalén.

Hur är det i Svenskfinland där kretsarna är ännu mindre?

– Det finns många fina projekt och satsningar för att stöda kulturell mångfald, men det finns också många trösklar. Många instanser och bidragsgivare drar ofta gränsen vid språket.

Föreningar viktiga

Paqvalén tar upp projektet Sivuvalo (sidoljus) som synliggör hur svårt det är att vara författare i Finland om man varken skriver på finska eller svenska. Författarföreningarna har språkkriterier och kräver också att man gett ut ett visst antal böcker.

– Är man inte med i en författarförening och utgiven av ett bekant förlag är det svårt att bli etablerad, få ekonomiskt stöd och bli sedd av kritikerna. Det är ändå viktigt att man ska kunna verka som konstnär i det land man är bosatt i. Samma gäller de gamla språkliga minoriteterna – hur synliga är till exempel de samiska författarna på det finländska litterära fältet?

Kännedomen om servicen Kultur för alla varierar bland kulturinstitutionerna.

– I allmänhet är det de som redan har beslutat sig för att arbeta med mångfald och tillgänglighet som hittar oss. Därför är det viktigt att vi söker upp dem som inte ännu känner till oss.

Arbetet med mångfald handlar också om perspektiv som berör köns- och sexuella minoriteter. Kultur för alla ordnar i juni ett seminarium kring mångfald i bilderboken och har under det gångna året arbetat med olika queera projekt inom museivärlden.

– Det betyder inte att ett queert perspektiv inte skulle vara konsthistoriskt. Det queera handlar här om att visa vilka normer som styrt det konstnärliga arbetet, val av metoder, material och motiv och vilka slags normöverskridningar som  varit möjliga under en viss tid. Konsten handlar ju om att vara människa och väldigt ofta om begär.

Mångfaldsarbetet innebär inte att särskilda villkor ska dikteras för konstnärer eller att deras integritet begränsas.

– Konsten bör vara fri. Däremot är det bra att vi blir medvetna om de normer som begränsar vårt seende och att vi ifrågasätter vår egen position.

På finlandssvenskt håll har Luckan satsat på integrationsprogram som Fika och Kiva (i samarbete med Svenska Teatern) för att hjälpa invandrare att komma in i Svenskfinland genom mentorer, föreningsvärlden och kulturupplevelser.

– Tredje sektorn kan vara en väg in i samhället. Genom den får man veta om sådant som inte står i tidningar, regler som styr sättet vi beter oss på.