Reportage: Bortom schlageryran

Fiskmåsar. Blåst. En krog. En nedlagd fabrik.

Om Bruce Springsteen hade levt i Finland hade han förmodligen redan skrivit en låt om Kaskö.

Kanske hade han skrivit om den mäktiga syn som möter bilister som kör över bron in till stan, havet som slår mot kantiga klippstenar och den nedlagda fabriken som är det första man ser till vänster.

Kanske hade han skrivit om hur Kaskö blomstrade i slutet av sjuttiotalet, när 1 500 arbetare plötsligt flyttade in och byggde upp Metsä-Botnia, en cellulosafabrik som förändrade hela stadsbilden. Nya jobb, nya stadsbor, dans varje helg.

Kanske hade han skrivit om hur 90-talets depression sedan ledde till en långsam nedgång som nådde sin kulmen år 2009, när fabriken varslade och mer än 300 personer förlorade jobben. Delar av fabriken monterades ner och skeppades till Indien.

Fast vem behöver egentligen Bruce Springsteen?

Kaskös historia lever genom de personer som bor här. Till exempel Stig-Göran Häggblom, som kallas för Stisse. I dag är han pensionär, men han arbetade länge som elektriker nere i hamnen, för Metsä-Botnias systerbolag Finnforest. Han är också ordförande i den lokala fotbollsklubben.

När han möter oss på grillkaféet Kung Gustav har han en t-shirt. Den föreställer – just det – Bruce Springsteen. Vi förlorar oss snabbt i Springsteensnack medan vi äter potatis med korvsås.

– Första kontakten fick jag redan i början av åttiotalet med The River-albumet. Jag gillar allt. Personligheten. Gitarristen. Kompositören. 2008 stod jag trettio meter från scenen i Helsingfors. Fredag kväll. Solsken och varmt, berättar Stisse Häggblom mellan tuggorna. Majsolen strålar in genom krogfönstret och det blåser som vanligt i Kaskö.

– Det blåser alltid. Men på sommaren, när det är varmt, är det riktigt behagligt.

Alla i Kaskö känner Stisse Häggblom. Hans arbete inom Kaskö IK inbegriper inte bara fotboll. Den lokala idrottsklubben sysslar också med damgymnastik, och i över 20 år satte man upp revyer. Där gjorde man narr av alla, inte minst kommunpolitikerna.

– De enda som klarade sig undan oss var den lokala marthaföreningen, säger han.

Häggblom är uppvuxen här. Men han är faktiskt inte född i Kaskö.

– Needu, jag är född i Sibbo. Flyttade hit som åttaåring. Men jag är Kasköbo i själ och hjärta. Jag brukar säga att jag inte nämner Sibbo i min meritförtecknig. Även om det är ett vackert ställe. Jag har en syster i Borgå. Men Kaskö blev liksom min stad.

Hurudant var Kaskö när du var tio jämfört med i dag?
– Oj då. Den stora förändringen kom ju på sjuttiotalet med fabriksetableringen. Då kan man säga att vi blev stad på riktigt. Det var rena rama Klondike. Staden hade väl ungefär samma invånarantal som i dag, runt 1 500 personer. Så kom lika många jobbare under två års tid när man byggde fabriken. Folk bodde i alla möjliga uthus och baracker. Bland annat på vår granntomt. Det hände många trevliga saker på en gång. Dancing varje helg. En vanlig måndag kunde det vara fullt på krogen.

Fabriken innebar också att stadens språkstruktur förändrades. Kaskö gick från att vara en nästan jämnt tvåspråkig stad till att få en mer finskspråkig prägel.

Samma uppdelning gäller fortfarande: 30 procent svenskspråkiga, 70 procent finskspråkiga.

Vi går på en rundvandring i stan. Fotograf, skribent och guide går i bredd på gatan.

– I Kaskö går man alltid i bredd mitt på gatan. Men så har vi också breda gator. Bilisterna väjer nog, säger Häggblom.

De flesta hus i stadskärnan har över hundra år på nacken, i likhet med gamla stadsdelar i Borgå och Jakobstad. Kaskö kunde jämföras med Nykarleby, men är mindre. Och stadsplanen är fyrkantigare än i närliggande Kristinestad. I princip kan man säga att Kaskö är en avlång trästad som omges av vatten.

– Det där bruna huset ägdes en gång av en Runar Mangs, vars sonson är lite beryktad i Malmö, pekar Häggblom.

Jo, Malmöskytten Peter Mangs har rötter i Kaskö. Men naturligt nog pratar man hellre om Krista just nu.

Alla känner familjen Siegfrids.

Kristas mamma Lisbeth Siegfrids jobbade själv på Metsä-Botnia när fabriken lades ner. I dag arbetar hon på Röda Korsets flyktingmottagning i Kristinestad.
Stisse Häggblom brukade vara julgubbe hos familjen.

– En gång åkte jag till Liverpool för att se på fotboll, och hennes brorsa var med på samma resa. Det viktigaste på hela resan var att köpa hem Spice Girls-grejer till Krista, säger han.

I gamla stan får man inte bygga annat än i trä, och Häggblom vet exakt vem som bor i vilket hus och vad det brukade vara förr. Han pekar ut byggnader som brukade vara skolor, dagis, posthus, en karamellaffär. Här finns inte längre några butiker, endast ett par loppis och en mataffär.

– Tänk om Sydösterbotten hade varit lite mer kompakt. Om Vasa varit 50 kilometer härifrån och Seinäjoki och Björneborg närmare. Då hade vi varit ett attraktivt ställe för höginkomsttagare som söker efter ett lite lugnare ställe. Då skulle vi kunna vara lite mer som Ekenäs. Kaskö är ganska öde, tyvärr.
Enligt Häggblom har staden alltid varit på sidan om.

– Järnvägen byggdes 1912 och då trodde man att det skulle bli ett litet uppsving. Men världskriget kom emot, och sedan börskraschen 1929 och sedan nya krig. Kaskö fick aldrig sitt uppsving, utom tillfälligt på 70- och 80-talet.

Nu hoppas alla i stan på en ny arbetsgivare. En såg eller motsvarande. 40–50 jobb till.

– För storstadsbor är 40–50 jobb ingenting men för oss är det mycket. Till det kan man lägga logistiken, och då är man uppe i 100–150 jobb. Då talar vi kanske om 200 männi- skor, plus alla bieffekter. Skolor och dagis. Och i slutändan: vilken division Kaskö Idrottsklubb spelar i. Det behövs ungdomar för att bilda fotbollslag, säger Häggblom.

I dag spelar Kaskö IK i division fyra. Det är inte bra. Som en jämförelse spelar Kristinestads lag Sporting Kristina och Närpes Kraft i division två.

– I Kraft spelar en bosnier och en amerikan. Sporting har en spelare från Nigeria, en kroat, en portugis. Målvakten är från Argentina. Ett globalt gäng, konstaterar han.

Man behöver inte promenera länge för att ha sett största delen av stan. Det blåser kraftigt nere vid hamnen.
Det lokala grillkaféet ligger bredvid stadshuset, som ligger bredvid torget där hälsocentralen och biblioteket finns. Och här ligger också den gamla banken, där Eero och Leila Leinonen bor. De är Helsingforsbor som flyttat till Kaskö för att de förälskade sig i huset från 1899. De har barn både i tonåren och i lågstadieåldern.

Leila är ursprungligen kläddesigner, men i Österbotten försörjer hon sig som inredare och textildesigner. Hon gör också om gamla möbler – målar dem och tapetserar om dem i svart och vitt och chockrosa. I Österbotten finns det både hus och möbler så det räcker.
De vita trasmattorna som täcker parets vardagsrumsgolv är också handgjorda av Leila.

– Det finns en vävstol i Bladhska gården här i Kaskö. Ett väldigt bra sätt att ta ut aggressioner, säger hon.

Deras hus är en otrolig syn – fem meter i tak, makalösa kakelugnar, vita designmöbler blandade med barocktapeter. Jag vågar inte fråga hur mycket huset kostat, men som en jämförelse kan sägas att en herrgård i Kristinestad nyligen såldes för 380 000 euro. Det vill säga ungefär vad en trea i Helsingfors kostar. Kaskö torde vara en attraktiv stad för downshiftare. Eero Leinonen har själv en bakgrund inom finansvärlden, i dag jobbar han med en stipendiefond för samtidskonst.

– Den här typen av hus finns helt enkelt inte i Helsingfors, säger han.

Nu har paret bott i Kaskö i två år.

Är det inte väldigt ödsligt på vintern?

– Nej, man ser flera katter på gatan varje dag, skrattar Eero.

– Vi trivs jättebra. Barnen tycker att det är fantastiskt att de får röra sig så fritt. På sommaren är det mycket folk här. Och det är roligt att prata svenska, säger Leila.

Kaskö har drabbats av en liknande förändring som Hangö. På sommaren kommer sommargästerna som gjort om de vackra trähusen till sommarbostäder. Svenskar med rötter i Österbotten. Gamla Kasköbor som bor på annan ort.

– Det enda problemet är att det finns för få restauranger på sommaren. När båtfolket stiger i land för att äta tar maten slut, säger Leila.

Båda hoppas – så klart – att Krista Siegfrids tar sig till final i Malmö. Nästa lördag ordnas restaurangdag i Kaskö. Precis som i Helsingfors får vem som helst öppna sitt hem för gäster.

– Om Krista är i final på lördag kväll kommer vi att ordna en mottagning med bröllopstårtor enligt Marry me-tema, säger Leila.

Vi tackar för oss och går över gatan till stadshuset, där vi tas emot av stadsfullmäktiges ordförande Carl-Gustav Mangs (ingen släktskap med Malmöskytten). För Kasköborna är han lika mycket SFP-politiker som revypappa. Han var med i Kaskörevyerna under två decennier. I dag spelar han teater i Närpes.

Den politiska kartan i Kaskö har ritats om efter senaste kommunalval. En av nyheterna är att Sannfinländarna numera har tre mandat. Två av de sannfinländska ledamöterna är före detta samlingspartister.

Och den stora frågan på allas läppar är hotet om en eventuell kommunsammanslagning. Trycket kommer från regeringen. SFP vill gärna se en svenskspråkig lösning.
– Om Kaskö, Kristinestad och Närpes slås ihop är vi uppe i 17 000 invånare. Frågan är om det räcker. Och vart ska man i så fall orientera sig: österut eller norrut? Signalen hittills är att regeringen vill hålla landskapsgränserna och då finns det bara en väg att gå, säger Mangs.

Konkret innebär det en orientering mot Vasahållet och det är också en mer svenskspråkig lösning, där en sammanslagning med kommuner som Malax kan bli aktuellt. Men kommunsammanslagningar kan inte automatiskt lösa Kaskös problem: sysselsättningen.

Efter nedläggningen av Metsä-Botnia har Kaskö haft den största arbetslösheten i hela Österbotten. Men medelåldern bland de arbetslösa är relativt hög. Det handlar om människor som en gång varit väl avlönade och som jobbat på fabriken i decennier, säger Mangs.

– Tittar man på ungdomsarbetslösheten så är siffrorna inte så alarmerande. Problemet handlar närmast om att få ungdomarna att flytta tillbaka efter att de studerat, säger han.

– Vi har infrastrukturen. En hamn, järnvägar, vägförbindelser. Här finns all service på nära håll. Vi väntar fortfarande på att något ska hända.

Det har varit prat om vindkraft. Vindkraftföretaget Kaskisten Tuulivoima har inlett samarbete med det holländska företaget Lagerwey som tillverkar vindturbiner.

– Men Kasköborna är generellt sett inte så vänligt inställda till den idén. Man befarar att det kommer att förstöra det unika kulturlandskapet, säger Mangs.

Enligt honom innebär Krista Siegfrids ESC-deltagande ”en lottovinst” för Kaskö. En orsak är att Siegfrids – eller Krista som alla säger här – gärna nämner Kaskö i intervjuer. Att hon är Kasköbo har inte undgått någon. När Paradise Oskar deltog för två år sedan var inte Kyrkslätt lika mycket i medierna.

Vi går till fullmäktigesalen för att ta bilder. Carl Gustav Mangs föreslår själv att han ska ligga på flygeln. Revyartisten tycks alltid ligga nära till hands. Men så är ju bakgrunden till den här artikeln egentligen show och glam.

– Jag känner Krista, och jag är hundra procent säker på att hela gänget kommer att veta vem Krista Siegfrids är innan det här är över.