Bland slappsvansar, skitoxar och salte satan

Han har titulerat sig filmfreak sedan flytten till Helsingfors från Östra Nyland i början av 80-talet. Hemma i skärgården fanns bara hällristningar och runstenar så lefforna var rena himmelriket, är bland det förs­ta Saliven Gustavsson konstaterar när vi träffas.

Filmintresset ledde till häng på Filmarkivet och stadens små biografer, på den tiden det ännu fanns sådana. Men det var via kompisen och sedermera humorkollegan Stan Saanila som Gustavsson av en slump kom in i översättarbranschen. Saanila som även han i början av 90-talet gjorde filmöversättningar behövde avlastning och Saliven ställde upp.

– Jobbet blev ett bra extraknäck vid sidan av allt annat mediefrilansande. Jag gillade genast utmaningen att få till den där textraden på max fyrtio tecken som då var kravet. I dag kan undertexten vara längre men det sitter i fingrarna att hålla sig kort. En för lång rad är svår att läsa.

Uppdragen ökade gradvis och snart började Gustavsson jobba direkt för importörerna, vilket lönade sig eftersom det blev mer pengar i egen ficka. Sedan dess har hans huvudinkomst kommit från översättningen där olika genrer lockar av olika orsaker.

– Jag har alltid haft en underlig klockarkärlek till inhemsk film, oberoende av om det under långa perio­der bara gjorts elände. Under hela 80-talet kom inte ett enda vettigt finländskt drama. I dag ser det ljusare ut, både inom barnfilmen och dokumentärerna men också drama. Bland annat Miesten vuoro och Vuosaari njöt jag av att översätta.

Mest sporrande är de verbala utmaningarna.

– Ta till exempel engelsk komedi. Där finns dubbelmeningar som är så färdiga på engelska att man som översättare verkligen är i blåsten. Ofta går de inte att översätta idiomatiskt eftersom resultatet blir både löjligt och platt. Så man får försöka hitta på något likande, vilket kan leda till både sömnlöshet och märkliga kompromisser. Somliga uttryck fungerar på bara ett språk.

Många biobesökare menar att de känner igen om det är du som översatt filmen, varför tror du det är så?
– Olika översättare kör olika vokabulär och stil. Också jag har en liten verktygslåda att plocka ur. Som gammal östnylänning och stuguknutpatriot tar jag chansen att jobba med dialekt när det är möjligt. Då lutar det åt östnyländska, till exempel så att filmens lantisar talar dialekten medan urbant folk kör med högsvenska. Men man måste akta sig så man inte börjar odla uttrycken, det kan leda till inflation. Publiken finns längs hela kusten och det är ingen idé om folk inte begriper poängen. Men för min egen skull är det roligt att försöka variera språket ibland.

Översatta svordomar man förknippar med dig är ”salte satan” och ”hundramarks helvete”, hur tänker du där?
– För mig betyder ”salte satan” att det verkligen har farit åt fanders. Själv gillar jag uttrycket och ordparet även om det är en aning komiskt. En jurist skulle kanske inte svära på det sättet. Det här med svordomar är väldigt komplicerat. Jag försöker att inte översätta dem om det inte finns en bra orsak. I till exempel gangsterdraman sägs det hela tiden ”fucking this och that”, men svenskan har inte samma typ av skrivet fult språk.

I den rätt allvarsamma dokumentären Hilton – om utslagna unga i Helsingfors – använder du uttryck som ”slappsvansar” och ”förbannade skitoxar”. Kan det ibland bli ofrivilligt komiskt?
– I fallet Hilton tyckte jag de unga var ena riktiga slappsvansar, för det mesta i någon promille av mellanpilsnerfylla. Replikbytena kändes som ett enda ”fans jävlar jävlar”. Då måste man som översättare verkligen fundera över hur man framför det.

Tiden det tar att översätta en långfilm varierar. Ett vanligt relationsdrama utan filosofiska utsvävningar går snabbare än fackgenrer eller action.

– Svårast var de franska Asterixfilmerna. Där fanns så mycket fransk insidehumor och kulturkomik som jag inte förstod ett dyft av. Då slog jag huvudet i väggen.

Medan man förr brände in texten på filmens originalkopia har digitaliseringen gjort det lättare att korrigera undertexten i ett sent skede. Misstag händer ändå, oftast kring missuppfattade dubbla betydelser, säger Gustavsson.

– Det här är ett yrke där man får feedback bara när något är åt helvete. Eftersom de flesta i Norden kan engelska och vi inte kör med dubbningar förstår folk originalspråket rätt väl. Textens betydelse ökar i kaotiska scener där många skriker i mun på varandra. Då behöver man veta vem som säger det väsentliga. Överlag tror jag folk främst använder den finska och svenska översättningen som en sorts stöd, man tittar på den med bara en del av ögat.

Översättaryrket har på senare tid varit omtvistat av flera anledningar. Bland annat valde MTV Media att lägga ut sin översättarverksamhet till företaget BTI International som krympt tv-översättarnas lön till mind­re än en tredjedel av vad den varit.

– Jag har bara sporadiskt jobbat för tv men följt med kolleger som haft det riktigt jobbigt. Som gammal farbror har jag mitt på det torra men speciellt översättare i 25–30-årsåldern som kanske har sitt första barn och bostadslån på gång hamnar allt oftare i knipa. Det är sorgligt.

Ignoreras vikten av god översättning i dag?
– Ja, så är det nog. Det finns ett värde i att vi inte lever i en dubbningskultur. Jag tänker speciellt på unga som i regel är storkonsumenter av film. Oberoende av om de ser på vampyrer eller action så stöder ljud och text deras språkliga utveckling.

Under senaste tid har det förekommit biofilmer som helt saknat svenskt text, vad tycker du om det?
– Så länge finsk språkpolitik ser ut som den gör är svensk textning viktigare än någonsin. Det finns många som inte har en latent finska, och för dem är undertexten ett betydande hjälpmedel.

Hur upprätthåller du passionen till yrket?
– Ibland är det svårt, speciellt när man översätter den tjugofemte motorsågsmassakern. Men jag tänker på ungdomarna och gör det ändå. Med jämna mellanrum kommer det höjdare. Favoriten är nog Woody Allen, visserligen ojämn men alltid verbalt skojigt. Honom måste man vara extra noga med. Om jag använde slips skulle jag nog knyta den när jag börjar översätta Woody.

Tidigare jobbade du även som träffsäker frilansare på både Yle och Hbl, är det något du saknar?
– Jag hade inte råd att jobba på det sättet. Redaktionerna räknar nu för tiden med att om man är kulturfrilans så ska man göra arbetet nästan gratis för att man tycker det är trevligt med kultur. Något som innebär att bara folk med pengar kan jobba med sådant. Att mediehusen fortfarande vågar tala om journalistisk kvalitet förstår jag inte. I dag är den gjord av platina och pandaskinn och det har ingen råd med.

Blir du någon gång själv sugen på att göra film?
– Visst händer det att man vaknar på natten med idéer. Men inte har jag något behov av att krysta fram dem och det är ett hårt jobb att filma. Då åker jag hellre ut och fiskar.