Maria Margareta Österholm hejar på skeva flickor

– Det finns en kritik av docklekar till exempel. Man vill ändra på flickors lekar och böckerna de läser – ett femininitetsförakt helt enkelt, konstaterar Maria Margareta Österholm.

Chockrosa bågar ramar in hennes glasögon och på händerna glimmar den maffiga strassringen och det glittriga nagellacket. Vid örosnibbarna har lilafärgade plastrosor slagit ut sina kronblad. Först måste vi göra det klart: Högklackat, röda läppar och kort kjol kan vara en feministisk strategi. Att gilla glitter och dockor är inte detsamma som att acceptera den traditionella kvinnorollen. Femininitet kan ha en revolutionär potential. Så lägger Österholm fram det i sin doktorsavhandling Ett flicklaboratorium i valda bitar. Skeva flickor i svenskspråkig prosa från 1980 till 2005.

– Flickskapet anses vara en oviktig plats och ett oviktigt tillstånd. Därför kan man vara där och göra saker utan att någon märker. Flickrummet är inte så normativt som man tror, det kan vara ganska fantasifullt och användas på helt andra sätt än man skulle tro.

Har man glömt bort hur fantasifull den förpubertala flickvärlden ibland är kan man ty sig till Monika Fagerholms romaner.

I en bassäng tömd på vatten leker flickorna Sandra och Doris, experimenterar med femininitetens gränser. Den amerikanska flickan är ett av verken som ska diskuteras på Svenska litteratursällskapets seminarium om Fagerholms författarskap som Maria Margareta Österholm deltar i.

Den amerikanska flickan, uppföljaren Glitterscenen och den banbrytande romanen Diva, där läsarna får göra bekantskap med flickkvinnan, det trettonåriga underbarnet Diva, har en central plats i Österholms forskning. I böckerna finns nämligen flickor som ”skevar”, det vill säga varken kan eller vill vara ”Riktiga Flickor”.

– Karaktären SannaMaria i Diva förkroppsligar skevheten. Hon stämmer inte in, men det är oklart varför. Hon faller ur ramen för gängse pussochkramfågel.

Den som inte läst böckerna behöver kanske en parlör: ”pussochkramfåglar” är de fnissiga småtjejerna i Diva. Andra begrepp som Österholm slänger sig med är Monsterflickor, Skelettfåglar och gurlesk – ”en estetik som är olydig mot vår kollektiva fiktion om och av femininitet”. Tänk en mix av femininitet, feminism, äckel, gullighet och överdrift.

Österholm är däremot inte intresserad av ”starka kvinnoporträtt”, de där rejäla flickorna och kvinnorna som läsaren ska identifiera sig med och de seriösa författarna ska skriva om.

– Jag reagerar mot saker jag läst i feministisk teori, där det funnits ett krav på hur man ”ska vara”. Det finns en ganska kravfylld bild av frigörandet, det lyckliga uppbrottet från förtrycket. Den bråkar egentligen inte med genusordningen utan bygger på tanken om att det finns starka kvinnor och kvinnor som inte är starka. Jag vill vidga tanken om vad feministiskt skrivande kan vara.

”I varje kvinna bor en brinnande docka”, säger Divas poesiskrivande mamma som Österholm ofta citerar.

– Hon har många intressanta kommentarer om att skriva om flickor.

Anorexi som motstånd

I början av 2000-talet klagade kritikerkåren på avsaknaden av en politisk samtidslitteratur. Det sades att böckerna om ätstörningar, bulimi och självmordsförsök var för många. Kvinnliga författare ansågs skriva inåtvänt och privat, ”om kvinnor och kropp”, skriver Österholm. I hennes avhandling får den så kallade anorexiromanen däremot upprättelse.

– Många var upprörda och skrev nedvärderande om den typen av litteratur, de uppfattade den inte ens som skönlitteratur utan som misslyckade självhjälpsböcker. Men man kan läsa in mycket ilska och motstånd i ätstörningstematiken, också i böckernas språk. En manifestation av ”det personliga är politiskt”. Det självdestruktiva kan ju vara en stor ilska som inte alls handlar om anpassning. Snarare om att inte kunna eller vilja vara en ”riktig flicka”. Att dra smalhet till sin spets i en skönlitterär gestaltning handlar mer om vägran än om verkliga ätstörningar.

Feministiskt förlag

Tillsammans med fem andra litteraturvetare grundade Österholm det feministiska förlaget Rosenlarv 2005.

– När vi startade det var vi förvånade att den här sortens förlag inte redan fanns.

Förlaget har gett ut facklitteratur som antologin Queera läsningar, men framför allt skönlitteratur av bortglömda författare som Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell och Frida Steenhoff, som på 1800-talet var författarskap att räkna med men som med tiden fallit ut ur kanon.

– Den feministiska diskussionen som finns i många av böckerna är väldigt samtida. Vi startade förlaget när vi hade läst Stina Aronsons Feberboken och insett att det bara fanns två exemplar av den i magasinet. Vi blev upprörda! Man behöver inte vara litteraturhistoriskt intresserad för att gilla boken. Den blev en symbol för felet som vi ville göra någonting åt.

2011 kom Maria Margareta Österholms skönlitterära debut, den prosalyriska boken Den unga F:s bekännelser. Där skapade hon en egen hjältinna, den unga F, som med hamstern och handväskan under armen uppmanar ”himmelspannor i alla länder / förenen eder”. Enligt Österholm rör det sig om en sorts skönlitterär variant på avhandlingen.

– Som Divas mamma säger ska man skriva om saken för att undersöka den närmare. Jag har närmat mig motivet från olika håll.