The Wha's på väg "hem" till England

Någon kanske minns rockbandet The Nancy Wha's som fick indiekretsarna i Finland att lyfta på ögonbrynen en smula för ungefär fem år sedan. I juni 2010 droppade man Nancy från namnet, tog in ett par nya medlemmar och började, som sångaren Kasper Johansson beskriver det, "på riktigt". 

– Nancy var en bra skola för oss, men det var när vi fick trummisen Kenneth (Lagerström) med som det började funka. Han är ju typ Finlands bästa trummis. 

Det var gitarristen Henrik Heselius som kände till Kenneth och ringde upp helt på måfå. 

– Det var ett tursamt sammanträffande att Kenneths fru just då försökt övertala honom att gå med i ett rockband i stället för att bara spela jazz- och bröllopskeikkor. 

Kenneths funkbakgrund och naturliga touch på trumskinnen tog också låtskrivandet och The Wha's sound till nya nivåer.

– Han kör sina små tricks som lyfter låtarna, kommer in lite tidigt på ettan och sånt … men när det kommer till soundet och rytmerna måste man också nämna vår andra gitarrist Ludde (Ludvig Allén), som egentligen är pianist. Det gör att han har en helt egen spelstil, något slags pianotänk där. 

Det är grooven och den dansanta funken som Kasper, eller Johnny Gaspar som han också kallar sig, ser som The Wha's främsta trumfer. Vi andra hör också en viss pigg ilska i rösten, en som skär igenom till publiken. 

– Jag är skitförbannad då jag skriver texter, det här samhället får mig helt galen ibland. Men det är bra, för när jag skriver om kärlek blir det bara porr av det. 

Som alla andra band spelade The Wha's in några demotaper, spelade på små ställen och jobbade hårt på att föra fram sig själva. Men i motsats till andra band var det, tursamt kanske, en viss Gordon Rapahel som råkade höra The Wha's på Myspace. Och blev stormförtjust. 

– Han kontaktade oss, och redan det var ju stort att han diggade vad han hörde, men sen erbjöd han sig att komma till Finland och producera ett album för oss. 

Det ska här nämnas att det var Gordon Raphael som var producent på bland annat The Strokes två första album. I musikhistorisk betydelse och vad gäller influenser på senare band var The Strokes This Is It (2001) i klass med Nirvanas Nevermind (1991). 

– Det fanns ju ingen bra musik under hela slutet av 1990-talet, så Strokes och Gordon betydde oerhört mycket, inte bara för mig personligen. 

Och när en levande legend erbjuder sina tjänster tackar man naturligtvis ja.

– Vi var lite oroliga för hur mycket han skulle kosta att jobba med, men han sänkte sitt arvode rejält för att vi skulle ha råd. Och vi behövde faktiskt en producent. Det är många starka viljor i The Wha's, och Gordon fungerade bra som medlare. Han ville vi skulle hitta fram till vår grej själva, tillsammans. 

När inspelningarna var klara tog Gordon kontakt med en annan modern indielegend, Gary Powell, som tidigare var trummis i det likaså influensrika brittiska rockbandet The Libertines. Numera hjälper Powell fram yngre band genom sitt skivbolag 25 Hour Convenience Store, och Gordon behövde inte länge övertala honom att ge ut The Wha's debut-ep i England. 

– Det är ju dit vi vill, det är därifrån all kultur och musik jag älskar kommer. 

Enligt Kasper kunde han lika bra ha vuxit upp Newcastle som i Pargas. 

– Min uppväxt var väldigt brittisk. Det var engelsk fotboll, musik och poptidningar. Jag är den yngsta av fyra, och min pappa lyssnade också mycket på brittisk rock och soul, så det brittiska blev liksom en naturlig del av allt. Det var dit vi åkte på semester och så.

Kasper bror Jonathan, eller Tintti som familjen kallar honom, flyttade förstås också till England när han blev fotbollsproffs. Och nu är lillebror alltså på väg. För gott…?

– Om allt går bra där så är jag beredd att flytta till London när som helst. Det tror jag alla i bandet tänker. Vi måste ta den här chansen nu. 

Med den räcka tur som Kasper erkänner att The Wha's redan haft, måste kanske något gå fel snart, men det är inget som talar för det. Tvärtom är bandet i toppform – det visade två generalrepetitioner i Helsingfors i veckan – och hypen i London är redan i gång. Musikjournalisterna vässar sina pennor i väntan på söndagens pressträff. Om Gary Powell står bakom något är det inte svårt att trumma upp lite intresse. 

– Framgång består av talang, timing och tur … man måste ha alla för att det ska bli till något. Vi måste bara fortsätta på det här spåret nu. Men visst känns det overkligt i bland, det här är ju allt jag någonsin drömt om. När jag står där på scen känns det 100 % rätt. 

The Wha's spelningar i London är på Bull & Gate i Kentish Town 22.4, The Luxe 24.4, Sebright Arms 25.4 och Water Rats  27.4. Nästa gig i Helsingfors är den 3 maj på Bar Loose. 

–––

KASPERS DJ-LISTA

1. Sam Cooke – A Change Is Gonna Come (1963)  "En gudabenådad sångare, en fantastisk text och ett arrangemang som skär genom märg och ben. Ibland är soul en väldigt lämplig stämpel."
2. The Rolling Stones – (I Can’t Get No) Satisfaction (1965)  "Den första låten jag verkligen föll för. Farsans gamla Stones vinyler spelades sönder hemma hos oss när jag var sex-sju år gammal. Min hjärna lägger fortfarande till allt knaster och alla knäpp från den där gamla vinylen när jag hör låten."
3. The Meters – Cissy Strut (1969)  "Svänget man letar efter. Hela bandet låter som en enda stor organism. Min absoluta favoritinstrumentala."
4. Bob Dylan – Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again (liveversionen på Hard Rain) (1966/1976)  "Av någon outgrundlig anledning fick den här liveskivan negativ press för att bandet hade ”run out of steam”. Hade gärna velat höra hur ett bra band lät 1976, för jag älskar det här framförandet av låten."
5. The Jam – Down At The Tube Station At Midnight (1978)  "Brittiskt, punkigt, poppigt. Den här låten finns därför inristad i min själ. Magisk bas. Får samma känsla av basen här som när jag hör vår Janne (Eriksson) lägga baslinjer."
6. The Smiths – A Rush And A Push And The Land Is Ours (1986)  "Arrangemangsperfektion. En låt som bara växer och växer och som ger mig någonting nytt varje gång. Dessutom får man lyrik som 'there’s too much caffeine in your bloodstream / and a lack of real spice in your life' på köpet. Även en av få låtar där jag accepterar marschtrummor."
7. Beastie Boys – Sounds Of Science (1989)  "Det går inte att överskatta skivan Paul’s Boutique med sin multilayered sampling och härligt tunga produktion. På Sounds of Science samplar Beastie Boys dessutom The Beatles. Och den attityden gillar jag."
8. Blur – Beetlebum (1997)  "Graham Coxons gitarr på den här låten fick mig att plocka upp instrumentet själv. En oortodox poplåt, vilket kanske är orsaken till att den är ett av få alster som jag bär med mig från Brit-pop crazen på 90-talet."
9. The Libertines – Time For Heroes (2002)  "Det här är The Clash för min egen generation (eller tja, åtminstone för mig och Londonbor i min ålder). Originellt, skitigt och rått. Och Doherty är en av de främsta textsnickrarna det här milleniet. Det här är låten som fick mig att vilja stå på scen."

10. Broder Daniel – Shoreline (2003)  "En låt som en gång i tiden var större än livet självt. Den bombastiska produktionen gör att den funkar ypperligt för nostalgitrippande också."