Ben Granfelt: "För att jag kan"

För några år sedan var Ben Granfelt så när att ge upp musiken helt. Turnélivet ute i världen och turbulensen på hemmaplan blev för mycket, och gitarristen åkte på burn out, skilsmässa och föll i depression. I dag, fem före femtio år, är "Grankullas  Jeff Beck" tillbaka med både eget soloalbum och en ny fullängdare med gamla skolans inhemska elit Los Bastardos Finlandeses som släpper sin femte platta Day Of The Dead.

– Det är "do or die", säger Granfelt och skrattar åt frågan om hur det känns att få halvseklet fullt. Allt är stabilt nu, förhållandet till exet är bra igen, och jag har en ny flickvän. det har blivit viktigt att tillbringa tid med barnen, trots att det skulle finnas tusen andra saker att göra hela tiden.

En hobby som fått vika undan lite är brasiliansk jiu jitsu som Granfelt har brunt bälte i, och har tränat sedan 1996, det vill säga tio år innan det blev populärt via MMA. 

– Kroppen håller inte riktigt längre, men jag försöker hinna vara med et par gånger i veckan ännu.

Det är mycket som hunnit förändras också inom musiken under Granfelts långa karriär. En trend som han inte gillar personligen är hur negativ och aggressiv rocken blivit. 

– Jag vägrar säga att något annat är skit, men jag gillar den slags positiva musik som vi gör med LBF är man kan stå med en öl i handen och stampa takten. 

Han uppskattar ändå kunnandet och energin hos många unga band. 

– Speciellt det att de helt tydligt ofta är kompisgäng som spelar ihop. Inte konstgjort hopsatta popmaskiner som bara jobbar tillsammans. 

Själv började Ben spela elgitarr som elvaåring. Den största drömmen var ett eget band. 

– Min andra dröm var att få jobba i en gitarraffär, och det gick också i uppfyllelse. Sen fick jag spela in skiva med Gringos Locos, åka utomlands och tunrera, sen blev det Leningrad Cowboys och större cirklar, soloplattor, Wishbone Ash … allt jag hoppats på har kommit liksom naturligt. 

Till höjdpunkterna på karriären som startade 1974 hör turnéerna med förebilderna Lynyrd Skynyrd och Thin Lizzy. 

– Jag minns att jag hade födelsedag under turnén och Skynyrd-killarna gjorde en massa practical jokes. De vred upp pitchen på micken så jag lät som Musse Pigg när jag sjöng, och efter giget hade de tapetserat hela backstagen med toapapper och skrivit happy birthday på golvet i rakskum. 

Granfelt blev ombedd att fortsätta samturnén på amerikanska kontinenten. En bra chans, men en snabb överslagsräkning visade att det inte var ekonomiskt möjligt. 

– Det är så där när man är företagare och har anställda. De måste få sin lön oberoende, och jag kunde inte garantera det så vi måste tyvärr tacka nej. 

Det var 2001 och Ben satt med pennan i handen för att skriva skivkontrakt med ett tyskt bolag då Andy Powell från legendariska brittiska rockbandet Wishbone Ash ringde och erbjöd en plats som gitarrist. 

– Jag tänkte efter en sekund och rev kontraktspappret, berättar Ben. 

Sen följde några år med britterna, innan ben lämnade över stafettpinnen till nuvarande strängbändaren, finska kollegan och kompisen Jyrki "Muta" Manninen. Ben gick åter solo. 

– Det är svårare att leva på musik i dag än det var förr, säger han. Gagen är mindre och konkurrensen större. Men en positiv utveckling har skett, och det är att klubbarna nuförtiden behandlar en som en människa. Förr i världen fick man på sin höjd en öl och en smörgås, numera är det bara att skicka en rider med sina önskemål. Det har blivit mer proffsigt. 

Granfelts rider innehåller sällan några excesser. Den klassiska Jaloviin-flaskan som alltid finns i bakrummen bryr han sig inte om. 

– Jag gillar att ta några glas vin efteråt, det är mera min grej. 

Skivorna – den senaste var hans elfte soloplatta – säljer inte heller som förr, men alltid tillräckligt för att få att bekosta nästa ugåva. Det är också stressigt att vara sin manager och bokare. 

– Man måste vara aktiv. Det var en stor orsak till att jag brann ut, att man skulle sköta allt praktiskt utöver spelandet. Det är skönt nu att vara med LBF som har ett bra skivbolag och folk som sköter promotion. 

I Los Bastardos har Granfelt förenats med gamla Leningrad Cowboys-kollegan Twist Twist Erkinharju. För sången och basen står Bryn Jones och andra gitarren sköts av Olli Kykkänen. Receptet är enkel, rak rock. Ibland lite för enkel för Ben. 

– Det var en låt jag skrev för bandet, El Gringos Revenge, men de bara skrattade och sa att det är alltför många ackord i den. 

I stället fick den inleda Granfelts soloskiva Melodic Relief som släpptes i vintras, en instrumentalplatta som blivit hyllad i musikerkretsar. 

– Titeln är en pik mot killarna i LBF, förstås. Jag har också ett annat band på gång som kommer att köra softare, mer melodisk blues, men det är lite för tidigt att avslöja mer om det. 

Vid sidan om spelandet och låtskrivandet ger Ben lektioner på gitrrkliniker och fungerar som ansikte för gitarrtillverkarna Gibson och Fender. 

– Det är tajt ekonomiskt men jag har aldrig hittat något annat jag kunde tänka mig att göra. Kanske kunde jag jobba som lärare, det är många som inte vet hur branschen fungerar. Där kunde man dela med sig av saker man lärt sig den hårda vägen. 

Inför 50-årsdagen den 16 juni blir det stor fest på On The Rocks (13.6) där Granfelts alla tidigare band ska upp på scen: Gringos Locos, Guitar Slingers, Ben Granfelt Band och Los Bastardos Finlandeses. Före det kan man se Ben som förband till idolen Michael Schenker på Virgin Oil Co den 26 april, och följande kväll blir det skivrelease med LBF på On The Rocks. 

– Det är mycket, men jag gör det för att jag kan, säger Ben och skrattar. Det är mitt motto, och det ko sig av att en tjej i Tyskland en gång frågade varför vi spelar så mycket instrumentala låtar. "Because We Can", svarade jag. 

Det mottot har han tatuerad på högra överarmen, precis bredvid barnens namn. 

--- 

Ben Granfelt valde veckans låtlista, och fyllde den med classic rock som format och inspirerat honom som gitarrist och musiker. Varsågoda och njut:

1. Dr Feelgood: She Does it Right  "Det här var första rockmusiken jag hörde då vår barnvakt spelade sina c-kasetter för oss när vi var små. Före det hade jag gillat Beatles och sånt, men Dr Feelgood fick mig intresserad av rock och jag såg dem också live på UKK-sali 1975. Där hade de ännu originaluppsättningen med Wilko Johnson på gitarr … jag har hört att han är väldigt sjuk nu och lever kanske inte har länge till."

2. Status Quo: Caroline  "Deras chucka-chucka rytm slog till hårt. Jag sparade veckopengar och köpte alla deras skivor. Flera av dem har jag varit tvungen att köpa på nytt eftersom de spelats sönder. Vinyl är härligt och jag köper fortfarande skivor men nuförtiden lyssnar jag mest från datorn."

3. Jimi Hendrix: Machine Gun  "Min kusin Bosse gav mig Band of Gypsys-liveskivan. Hendrix visade vilka alla ljud man kan få ur en elgitarr. Jag fick min första då jag var elva år, och mamma blev tokig när jag bankade och slet i strängarna för att få de där ljuden som Jimi gjorde."

4. Rainbow: Eyes Of The World  "Richie Blackmoore var min första riktiga avgud bland gitarrister."

5. Pat Travers Band: Snortin Whiskey & Drinkin Cocaine  "Det tog länge före jag upptäckte att det finns rockmusik i USA också, inte bara i England. Amerikanen Pat Travers var på omslaget till det allra första numret av tidningen Guitar Player i december 1979."

6. Kansas: The Wall  "Ett av mina amerikanska favoritband. Deras stil kallades Bomp Rock, flödande och majestätiskt."

7. Gary Moore: The Prophet  "Tillsammans med Blackmoore och Michael Schenker tillhör Gary Moore mina största influenser och förebilder. Hans känsla är oerhörd, liksom hans kontroll över sin överladdade gitarr. Om någon annan skulle röra den skulle den bara yla men Moore får den att sjunga vackert."

8. Jeff Beck: Never Alone  "En av få gitarrister som förnyat sig för varje album. Som gitarrist blir jag själv oftast jämförd med just Beck."

9. Big Wreck: Albatross  "De här är ett kanadensiskt band jag hittade nyligen via en sajt för musiker. Otroligt bra sångare! Det kommer så mycket nytt hela tiden att det är omöjligt att hänga med. Jag hinner knappt följa med vad de gamla favoriterna ens gör." (Låten Albatros finns inte på Spotify, men kolla videon från Youtube här.) 

10. Ben Granfelt Band: Dead in The Water  "Jag måste ju plocka en av mina egna också, även om det är cover på David Gray. Det här är en av få låtar som jag inte skäms att höra mig själv sjunga på." (Finns inte på Spotify, delvis pga ideologiska orsaker. Kan höras som tredje spår här. -red)