Subfrau: En kraft att ge över åt andra

I en av de första scenerna i Katja Turpeinens pinfärska dokumentär Okrönta visas hur åtta nordiska skådespelare på några timmar förvandlas till vilda dragqueens med kraftigt målade läppar och vattenballonger som bröst. Bilderna avslöjar stark vänskap och en intensiv vilja att skapa nytt. Den kvinnliga teatergruppen som sedan tio år tillbaka går under namnet Subfrau bildades 2001 ur pur frustration över bristen på jämställdhet inom skådespelarutbildningen och teatervärlden överlag.

Nu har tolv år gått. Under tiden har medlemmarna blivit föräldrar, gift sig och skilt sig samt fortsatt arbeta som skådespelare i en bransch fylld av stereotypa kvinnoroller. Privatlivet och karriären löper sida vid sida både i verkligheten och i filmen som skickligt fångar svårigheten i att upprätthålla vänskapen och passionen till teatern då livet kommer emellan.
En av huvudpersonerna är Joanna Wingren som då filmen började spelas in var ensamstående mamma som hade svårt att hinna delta i Subfraus turnéer. Hon skriver under att berättelsen är personlig och väldigt emotionell.

– Jag skulle inte vara den skådespelare jag är i dag utan Subfrau. Gruppen har lärt mig att ta plats på ett helt annat sätt. I mitt jobb med Subfraus finländska lillasyster, teatergruppen Blauefrau, arbetar vi fortsättningsvis med jämställdhetsfrågor.

Var tycker du debatten om jämställdhet på teatrarna står i dag?
– Den kom i gång, det gjordes undersökningar och många teatrar konstaterade att de skulle behöva en jämställdhetsplan. Men sen blev attityden att ”nu när vi har diskuterat det här är allt egentligen bra” och så föll alltihop. Visst pyr det på sina ställen, som att jämställdhet gått från att bara vara en kvinnofråga till att beröra även etnicitet och sexuell läggning. Det är bra tycker jag.

Att Subfrau alls uppstod berodde i hög grad på den snedvrida kvinnobild som framfördes på Teaterhögskolans nordiska magisterår där medlemmarna träffades. Bland annat sades det att man som kvinnlig skådespelare riskerade hetsa upp manliga regissörer sexuellt och att den kvinnliga publiken helst vill se vackra män på scenen. Män som spelar kvinnor ansågs roliga, medan kvinnor som spelar män stämplades som vulgära. Det gick så långt att allihop tänkte hoppa av utbildningen. Wingren säger att skolan var vad den var och att hon för egen del gjort upp med den för länge sedan.
– Det viktiga är att frustrationen som vi hade då födde något kreativt och bra, att vi gjorde något med understimulansen som blev en kraft.

Plötsligt inga hinder
Filmaren Katja Turpeinen, till vardags redaktör på Min Morgon, började arbetet med Okrönta i november 2007.
– Jag såg föreställningen Pretty Subfrau och blev nästan nykär. Det var så häftigt med en teaterföreställning som äntligen berörde mig.
Turpeinen beskriver Subfrau som en systerlig gemenskap som skapat ett rum där man tryggt kan leka och skratta tillsammans.

– De är både vänner och kolleger. Deras möten och workshoppar är en galen mix av jobb och fest. Under arbetet med filmen har jag förstått att för att orka jobba med en ”revolution” så ska man omge sig med typer man trivs med. Jag är imponerad över hur de har kämpat, trots svårigheter. Ta bara logistiken i att alls kunna träffas, allas livsöden och att pjäserna gjorts utan lön och fast de är trötta.

Hon tycker ändå det har varit extra krävande att dokumentera skådepelares vardag, eftersom de kan skådespela också i sitt eget liv
– De tar sig ofta en roll innan man släpps in under huden, så det tog ett tag att lära känna alla. Men överlag har processen varit lustfylld. Svårast var finansieringsbiten. Publiken anses inte vilja se filmer om kvinnor som viftar med nävarna. Hellre då män som sitter i bastun.

Marika Salomaa-Kivelä är en av medlemmarna som sadlat om och till vardags i dag försörjer sig på att jobba inom textilbranschen som stickningsplanerare. Ett byte av yrke hon beskriver som både tungt och befriande.

– För mig har Subfrau handlat om att hitta och strida för min plats, både som skådespelare och männi­ska. Varenda grej vi gjort känns så extremt viktig då innehållet i föreställningarna kommer direkt ur våra egna liv. Det har sedan blivit en kraft man kan ge över till andra.

Härom året satte hon upp En komikers uppväxt och Drakarna över Helsingfors som teaterpjäser med tonårsgrupper på Annegården. ­Flickorna fick alla spela pojkar.
– Allihop förändrades från att ha varit blyga och osäkra. De glömde tonårsrollen. Se där hur Subfrau blev befrielsen, plötsligt fanns inga hinder längre.

Våga ifrågasätt
Subfrau-medlemmen Sofia Törnqvist, till vardags frilansande regissör och skådespelare i Åbo, säger för sin del att den nya filmen till viss del gör henne matt.
– Det har mycket att göra med var jag står i livet nu. Jag har just tackat nej till ett skådespelarjobb jag känner att jag borde ha tagit. Som frilansare har jag gått från att vara tacksam för att alls få stå på scenen till att i dag kämpa för tillräckligt utmanade roller och tillräckligt betalt.

Hon fascineras av hur Subfrau kan ses i ljuset av vilken sorts tidsperiod 2000-talet varit och påminner om att kvinnobilden kontinuerligt prövas och omvärderas.
– Att Tiina Rosenberg nämner oss i sin bok om feministisk scenkonst känns stort.
Däremot tycker Törnqvist att det är illa ställt med jämställdhetsdiskussionen på institutionsteatrarna.
– Ingen vågar ifrågasätta vilken repertoaren ska vara. I stället blir det allt mer musikaler och gamla klassiker som sätts upp. Där har du glappet mellan Subfrau och den övriga teatervärden där de flesta av oss inte väljer att jobba. Man orkar inte vara den som viftar med armarna hela tiden.

Var felas det när institutionerna inte vågar tänka nytt?
– Ekonomin och ängslan för att förlora publik styr det mesta. Man dumförklarar publiken genom en förutsägbar repertoar. Något som är ­extra konstigt eftersom majoriteten av dem som kommer till teatern i själva verket är kvinnor som alltså förväntas titta på sådant som inte har relevans i deras liv, säger Törnqvist.

För tillfället har Subfrau en kreativ paus. Till sommaren planeras nätverksträff i Berlin för att planera kommande projekt. Okrönta visas den 4 april på Yle Fem.