Unga i systemets skugga

Det var när dokumentärfilmaren Virpi Suutari hälsade på en av huvudkaraktärerna i sin förra film Auf Wiedersehen Finnland som idén till hennes nästa projekt bokstavligen dök upp i farstun. Hem till den 80-åriga kvinnan som Suutari besökte kom hennes sonson, en 20-årig man som varken hade jobb eller skola att gå till. Han bad om pengar. Den gamla kvinnan hade flera gånger tidigare uttryckt oro över sitt barnbarn och även han signalerade olust över att behöva be farmor om hjälp.

– I det ögonblicket var idén satt i rullning. Jag fick killens telefonnummer och han hälsade mig välkommen till ungdomsstiftelsens hyreshus där han bodde i östra Helsingfors.

Väl på plats upptäckte Suutari att de boende kallade stället för Hilton, en lek med att huset ungefär är så långt man kan komma från den kända, lyxiga hotellkedjan. Hilton blev även titeln på hennes nya dokumentär om unga finländare i systemets skugga. Utan jobb, utbildning och kreditvärdighet finns inget att göra på dagarna. Man driver runt i grå vinter, dricker och väntar på något som aldrig kommer. Men filmen fångar också stark gemenskap och drömmar om en annan framtid.

– Per telefon bjöd killen mig vidare till en lägenhet i Botby. I bakgrunden hörde jag sorl och hundskall. Jag hann tänka att är det verkligen klokt att jag, en medelålders kvinna, sticker till ett okänt hem där det finns hundar och berusade människor. Väl där insåg jag ändå snabbt att den här lägenheten var en trygg plats för de unga. Dess innehavare Make, 44, hade drabbats av cancer och månade om att allihop skulle ta hand om varandra.
En av de unga som hängde i Makes hem var Mira, 23. Hon beskriver den första träffen med Suutari som speciell.

– Det var första gången någon som inte delade samma bakgrund och tankevärld som jag – som stod utanför den struliga världen – visade intresse för mig. Så jag började genast prata med henne. Jag hade inget att förlora och tycke det var bra att få något att göra om dagarna. Annars slappade vi bara eller retade upp oss på pappersbyråkratin. Visst tappade jag nerverna ibland då filmteamet bad en ta om vad man just sagt. Inte heller är jag är stolt över att ha varit i ett sådant läge som jag var medan vi spelade in. På det sättet har filmen öppnat mina ögon för den egna situationen.

Uppfångat kaos
Det har gått över två år sedan inspelningsstarten och en del har förändrats i ungdomarnas vardag. Mira har fått en dotter och de andra försöker ta sig mot skola eller jobb.

– Antalet unga som lever så här har stannat på ungefär samma nivå i över tjugo år men först nu uppmärksammas det, inte bara som ett nationellt problem utan också som en personlig tragedi för många familjer. När man är ung kan livet trots allt ändå förändras snabbt – vilket är positivt, säger Suutari.

Hon, Mira och de andra håller regelbundet kontakt.

– När man gör dokumentärfilm brukar det ofta resultera i livslånga vänskaper. Det ska vara ömsesidigt förstås, men vi vet en massa om varandra som inte finns i filmen. Jag har nästan förälskat mig i de här människorna och i hur det som har varit osynligt träder fram, säger  Suutari.

Hur har ni lyckats lita på varandra?
– Jag kände att Virpi verkligen försökte se vår situation, så som den var. Det var alltid någon som flippade ut eller var full vilket resulterade i kaos. Jag är tacksam över att filmen lyckats fånga det, säger Mira.
För en dokumentärfilmare är det alltid ett stort mysterium hur människor vågar följa med en och bli filmade. Att ta itu med så här stora, svåra frågor kräver mod. Där har vi förenats i ett hopp om att göra något som kan få en större betydelse, säger Suutari.

– Låt själv en kamera följa dig i två år och sätt dig sedan ner för att titta. För dem som lyckats arrangera allt rätt i livet, som har jobb, hem och trygghet tror jag det skulle bli en rätt trist film att se på. Själv vill jag samla så mycket livserfarenhet som möjligt. Sen kan nättrollen skriva vad som helst, att jag är en dålig sångare, ex-knarkare, usel mamma eller socialfall, fortsätter Mira.

Fanns det ögonblick då ni funderade på att stoppa kameran för att läget var för tufft?
– Det låter kanske konstigt men när man har sett en människa slå huvudet i väggen flera dagar i sträck vänjer man sig. Människan har en ändlös förmåga att anpassa sig. Som regissör vill jag ge små nycklar till huvudpersonernas förflutna, men samtidigt inte visa allt. Det är viktigt att dokumentärer lämnar rum för fantasin, säger Suutari.

Petig byråkrati
Inspelningen innebar även gräl, något som båda menar behöver finnas för att dialogen ska vara jämlik. För Miras del har den största positiva känsloupplevelsen varit att hennes intresse för musik fångats upp, något som gett henne mod att gå vidare med egna låtar.

– Miras sång formades till en känslig dramaturgisk bit av filmen. Alla de här unga saknade någon slags moderskärlek. Sången blev deras famn att vila i, säger Suutari.

Vilken sorts debatt vill ni att filmen för vidare?
– Åtminstone diskussionen om hur petig byråkratin är i Finland. De politiska aspekterna kring vår situation hade gärna fått komma fram ännu tydligare, säger Mira.

– Fast det hade varit svårt för mig att ta det mandatet. Jag utgick snarare från viljan att fånga hur er verklighet ser ut och känns, svarar  Suutari.

Hon hoppas att filmen ska hjälpa unga, tjänstemän och politiker att mötas och hon lockas av tanken att återkomma med kameran om tio år för att se hur Miras liv ser ut då. I ungdomen finns alltid hoppet och förmågan att ge sig hän. Unga med stor livserfarenhet har, när de väl fått ordning på grundtryggheten, en enorm potential att bli nästan vad som helst, säger Suutari.

– Jag har funderat mycket på varför de här frågorna förs fram just nu. En orsak, förutom den allmänna oron kring ekonomin, är att Sannfinländarna blivit ett parti vi är tvungna att ta på allvar. Många av de unga i filmen röstar på dem.

– Alla av oss i själva verket, tillägger Mira.

– Här skulle andra partier ha en chans att hitta potentiella röster, säger Suutari.