I kejsarens nya kläder för större jämlikhet

Det är kitsch, överdrifter, överdådighet och extravagans. Burleskscenen som bubblar under Helsingfors gator kan fortfarande kallas subkultur, men dess snabba tillväxt är unik i hela världen och showerna har redan börjat nå den stora massan.

– Jag är så glad att burlesken börjar få erkännande som en egen genre, och inte längre förväxlas med striptease, säger Frank Doggenstein, en av föregångarna här.

Dagen till ära är han klädd som en skälmsk cowboy i svart paljettbeströdd skjorta. Därunder är armarna fulla med tatueringar, och över bröstet sitter ett sjömanshjärta med en pil genom namnet ”Petra”. Petra Innanen är hans fru, mer känd under artistnamnet Bettie Blackheart, och tillsammans har de producerat inte bara enskilda burlesknummer utan hela festivaler och workshoppar i fem års tid och med flera utländska stjärnor. Bara en gång har festivalen inte sålt slut till den allra sista biljetten.

Ute i världen talar man numera respektfullt om Helsingforsburlesken, och i våras nåddes en ny milstolpe när det finländska burleskfolket ordnade Finlands första festival med enbart män på scenen. Vad är det som lockar de återhållsamma och måttliga finländarna till en så fullkomligt crazy genre? Doggenstein rycker på axlarna. Han har ingen aning.

– En orsak kan vara att vi från början har haft som mål att precis alla som vill ska få chansen att uppträda. Det har uppmuntrat många hugade män och kvinnor att prova på. Just nu finns cirka tio manliga burleskartister som uppträder runtom i landet, och omkring femtio kvinnliga.

Frank Doggenstein själv har stått på scen i flera år, ibland ensam och ibland tillsammans med frun Bettie. Det viktiga för honom är att publiken njuter av showen, men också att showen väcker tankar.

– Roligast är det med unga killgäng. Man ser att de kommit till showen bara för att se på lättklädda kvinnor, och så står det plötsligt en man på scenen. De blir alldeles skräckslagna, och tänker "Hjälp, är det här någon homogrej?” Jag vill inte göra någon obekväm, men jag utmanar dem gärna att i stället skratta, att inte ta den manliga kroppen så allvarligt. Varför är det socialt accepterat att både kvinnor och män går på burleskshow och hejar på kvinnorna, men en man på scen upplevs som så provokativ? Det viktiga är ju showen, inte kön eller sexuell läggning.

Ibland funkar Doggensteins recept precis enligt önskemålet.

– En gång kom en kille fram till mig efter showen och sade att han inte kan bestämma sig om det var det värsta eller det bästa han sett i hela sitt liv. Då blev jag glad.

I sina nummer väljer han ofta en riktigt traditionell, kraftig manlig karaktär, som cowboyer, poliser eller hjältar av olika slag. Men dessa får sedan långsamt bli av med rollen tills den mjuka sidan kommer fram.

– Mia Li Moon har ett fantastiskt nummer där han är en samurajkrigare som övergår till att bli en mycket uttråkad samurajkrigare – tills han upptäcker att han har på sig ett strumpeband. Stackars samuraj om han alltid måste vara så macho.

Någon typisk boylesk-inriktning finns inte.

– Kvinnornas burlesk har rötter i historien, och man använder sig ofta av 30-tals Hollywoodglamour och vintage. Men de män som gör burlesk skapar historien här och nu.

V i stretar genom snöovädret till Helsingfors burleskfestival på Gloria i centrum. Innanför dörrarna och de tunga sammetsgardinerna är världen varm. Och röd.

Klackar klapprar mot stengolvet och de mest skiftande figurer i fantasifulla kläder möter oss i hallen. Paljetter som fallit av i farten får golvet att glittra, men det är fortfarande någon timme kvar till show, även denna slutsåld.

En trappa upp letar vi efter amerikanen som kallats för boyleskens fader, artisten som vill att hans namn ska skrivas med versaler och alltid med utropstecken: TIGGER! Det är förståeligt: hela mannen är ett utropstecken. Det klarnar snabbt när vi hittar honom, uppflugen på ett sminkbord backstage och omgiven av burleskens stora amerikanska namn, Dirty Martini och Angie Pontani. Han är i färd med att stryka på sig ett tjockt lager knallrött glitterläppstift. Också ögonen glittrar, bakom fladdrande lösögonfransar och ett tjockt lager kajal. Ur munnen väller en strid ström uttrycksfullt och medryckande prat om allt som är roligt i världen. Helsingfors är underbart, alla andra artister är det också. Världen ler mot en av sina mer fantasifulla skapelser.

Snart ligger sminket som en tjock kaka över hela ansiktet precis som det ska vara för fotografiet. Burlesk är yta.

Men ytan är lätt att penetrera. Det är bara teatersmink, trots allt. Och det är en del av poängen, förklarar Tigger.

– Jag tycker om nummer där man ser sprickorna i fasaden och artisten gör ”misstag” och vågar utlämna sig. I vår värld är folk så otroligt rädda för att någon ska skratta åt dem eller skämma ut dem. Men i burlesk ställer man sig halvnaken på scen och säger "skratta åt min kropp!" Det är fantastiskt. Att kombinera sexualiteten med humor är befriande för alla parter. Allt är inte så himla allvarligt.

T iteln ”boyleskens fader” förhåller han sig skeptisk till. Visst var han en av de första män som började framföra burlesknummer i hemstaden New York på nittiotalet, men han poängterar att burlesk och boylesk är två sidor av samma mynt. Dessutom har den manliga burlesken funnits redan länge, men i annorlunda former.

– Männens burlesk har helt enkelt varit mer dold. Kanske så dold att publiken inte ens fattat att de ser på en man, säger Tigger och skrattar.

Från dragshowerna har ändå en alldeles egen genre för manlig burlesk utvecklas. Nu för tiden kan en stor del av numren under en burleskkväll framföras av män och de riktar sig inte nödvändigtvis till andra män, utan till vem som helst.
Avskalandet av roller är viktigt för Tigger som tidigare arbetade som skådespelare i New York. Precis som Frank Doggenstein är han intresserad av att leka med traditionella roller, och vill utmana de snäva tvångströjorna och det utanförskap de för med sig. Burlesk kan upplevas som vulgärt men för Tigger handlar det inte bara om att chockera. Han vill utmana inrotade synsätt med humor.

– När man växer upp som homosexuell lär man sig snabbt vad det innebär att vara utanför. Man måste lära sig att stå upp för sin sak och våga vara sig själv. Det får också kvinnor ofta göra, och därför ser jag burleskkvinnorna som mina ödessystrar. Det här handlar inte alls bara om kvinnoförakt, utan om homofobi, rasism, allt det där. Vi behöver dem som skakar om lite, de som har en queer livshållning, tycker han.

Men enligt Tiggers filosofi måste kamplustan komma inifrån.

– Styrka genom sårbarhet. Det är något som både kvinnor och bögar har fått lära sig att uppskatta som det viktigaste styrkeprovet. Att utlämna sig själv och stå för vem man är, det är styrka på riktigt. Heteromän och många andra sysslar ofta bara med den aggressiva biten av styrka, men då missar man den viktigaste poängen.

A tt burlesken är en kvinnornas domän tycker han är självklart och viktigt att poängtera.

– Burlesken har gjort under för kvinnornas frigörelse, och de delar frikostigt med sig åt hela världen av denna fantastiska konstform. Jag vill stödja den processen, men ser mig snarast som en välkommen gäst. Männen ska se till att inte ta över, så som män har en tendens att göra överallt där de får in en fot, säger han.

Han kallar sin egen kamp för feministisk aktivism.

– Burlesken är mitt uttryck för aktivismen. När jag började med burlesk var jag en vanlig skådespelare, men jag kände ett djupt förakt när jag gick på burleskshower och såg den långa raden av män som satt tillbakalutade och bara glodde på de vackra kvinnorna. Orättvist! Männen måste också ge sig upp på scenen om de ska tillåta sig själva att sitta bekvämt i publiken och följa med de banbrytande kvinnornas framfart. Jag kände starkt att burleskscenen var en av barriärerna i kvinnokampen. Män är också objekt, vänj er vid det! Och alla ni män som står på burleskscener – tro inte för en sekund att det är okej att ni nöjer er med att flexa en biceps och vara ”snygga” medan kvinnorna bryter barriärer med humor och nakenhet. Nej, se till att matcha vad kvinnorna gör, annars får ni skämmas.

I övrigt ser han ingen skillnad mellan kvinnor och män inom genren. Eftersom burleskens utgångspunkt är det personliga uttrycket, känns det poänglöst att dela in burleskens färgstarka företrädare i de stämplar som de så hårt kämpar för att folk ska göra sig av med: hetero, homo, drag, hemmafru, promiskuös ... Detta uttalande får kvinnorna i rummet, Angie Pontani och Dirty Martini, att vända sig om och ropa ett samstämt brett amerikanskt ”Amen!”

– Burlesken är det ställe på jorden där det verkligen inte spelar någon roll. Vi är som en stor fruktskål, alla frukter är olika och alla är goda,  säger Angie Pontani.

– Då är jag en banan, skriker Tigger till och skrattar så han kiknar.