Intervju: Maktens människor skrämmer inte Jörn Donner

Bokhyllorna sträcker sig ungefär fyra meter upp till taket. Inte sex meter, som Olof Lagercrantz lär ha skrivit en gång då han lånade Jörn Donners våning på Norra kajen.

Nu gapar hyllorna delvis tomma.

– Jag gjorde mig nyligen av med 4 000 böcker, mest skönlitteratur. Andrew Eriksson på Runebergs antikvariat ville ha ett par kassar, men resten slängde jag, säger han.

Om Jörn Donners liv präglats av stor rastlöshet – han har rusat från projekt till projekt – så har den här adressen bestått. Många intervjuer har gjorts här genom åren. Här har också hans farfar Otto suttit en gång och tagit emot finlandssvenska högdjur.

– Men det kommer ögonblick då jag känner hur mycket jag egentligen i hjärtat avskyr allt detta. Tyngden av det förflutna och hela skiten. Någonstans bär det emot, säger han.

Kanske är han redo att göra ett bokslut. Han säger att det tagit två år att skriva den nya boken, Mammuten, att processen varit ”skenbart irrationell”.

– Meningen är att boken ska se irrationell ut fast den egentligen inte är det. I något skede kom ett organisatoriskt behov in.

Mammuten är en tegelsten, ett potentiellt mordvapen, och rätt ovanlig i en tid då folk klarar sig på 140 tecken. Å andra sidan helt i linje med den autofiktiva prosatrenden, från Lars Norén till Karl Ove Knausgård.

Här får vi veta allt, från barndomens vurm för Hitler (på fyrtiotalet avslutade Donner brev till sin mamma med ett käckt ”SIEG HEIL”) till sjuttiotalets många, ofta simultana, kvinnoaffärer. Men också nerdykningar i mellanösternpolitik – ett av Donners favoritämnen – och ett helt galleri av 1900-talsfigurer. Från Michelangelo Antonioni till Olof Palme. Från Armi Ratia, Kekkonen och Harriet Andersson till Ingmar Bergman.

Bekanta teman, men också en hel del nytt. Boken borde generera en och annan löpsedel. Men författaren själv har försökt göra det svårt för dem som är intresserade av skvaller.

– Jag beslöt i samarbete med förlagen att det inte skulle finnas något personregister. Det betyder att varje jävel måste läsa hela boken. Många orkar nog inte läsa så mycket.

Förlaget Otava har också låtit anställa en jurist som gått genom materialet. Men ingenting är ändrat, påstår Donner.

– De anmärkningar som jag senare fick var så löjliga att jag flög i taket. Det finns till exempel en historia om en modell som gör abort. Jag kallar henne Elina, vilket hon inte hette på riktigt. Det namnet ville juristen av någon anledning att jag skulle stryka.

Donner citerar många gamla kärleksbrev. I slutet av boken finns en scen där han står på gården vid sommarstugan i Bromarv och eldar upp ett tusental brev, framför allt till och från kvinnor.

– Nu kan ingen påstå att det ena eller andra är sant eller lögn. Jag har visserligen fortfarande enorma brevsamlingar i Åbo Akademis biblio­tek. Men ingen jävel åker ju till Åbo.

Tror du att någon kommer att ta illa vid sig?

– Nog kan det hända. Kanske mina barn, som jag fick med Inga-Britt Wiik. För att jag berättar om hennes liv. Från min närmaste familj har min son Rudolf korrekturläst hela boken. Han sa ingenting. Min fru Bitte har inte orkat läsa mer än en tredjedel och kommer knappast att göra det heller, men det är kanske lika så bra.

När man läser om Donners liv i ett svep kommer man att tänka på huvudpersonen i Woody Allens film Zelig, den kameleontiska figuren som lyckas vara på rätt plats vid rätt tidpunkt under alla omvälvande skeden under 1900-talet. Till exempel träffar en mycket ung Donner Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir redan 1955, på Torni i Helsingfors.

Han kontaktar också själv Dagens Nyheters legendariska kulturchef Olof Lagercrantz som 18-åring.

Jag frågar om han aldrig haft några mindervärdeskomplex.

– Inte alls. I dag är jag kusinen från landet. Det var mycket lättare förr.

På vilket sätt?

– Det var bara att komma och gå. Om du åker till Cannes i dag träffar du inte en jävel. Det finns en mur av pr-agenter som du måste ta dig igenom. Så var det inte då. Det var bara att kliva in, säger han.

– Men Lagercrantz kände jag via min familj. Hans hustru Martina är pyssling eller syssling eller nåt sånt. Men nej, jag har aldrig varit rädd. Aldrig varit rädd för Kekkonen eller såna typer heller. Maktens människor har inte skrämt mig. Ingen har skrämt mig utom de som velat begå fysiskt våld, säger han.

Ett ganska lustigt ställe i boken handlar om när Donner blir bjuden på lunch av Sauli Niinistö. Efter lunchen frågar den nuvarande presidenten – det här är under presidentkampanjen mot Halonen 2006 – hur det är att vara gift med en yngre kvinna. Tre år senare gifte sig Niinistö med Jenni Haukio.

– Den saken har jag tagit upp med Niinistö när jag intervjuade honom på Åbo bokmässa. Han tyckte inte att det var någonting att orda om.

Svenska kvällstidningar kan tänkas vara intresserade av nyheten att Harriet Andersson övertalade dig att bli omskuren på sextiotalet?

– Det var alltså inte av judiska utan av renhetsskäl. Men den där saken angår bara mig, kommenterar han snabbt.

Jag har ett annat förslag på en löpsedel: i boken skriver du om din riksdagskandidatur 2011: ”Av alla sjuka tankar är den här kanske den sjukaste.”

– Det tycker jag alltjämt. Att jag vid åttioårsåldern börjar kandidera för riksdagen mot Astrid Thors när jag vet att det bara finns ett mandat i Helsingfors och hon är minister. Det var totalt onödigt.

Du kallar det för en av ”dina värsta perversioner”.

– Nåja, jag har ju ganska många. Men jag har bara erkänt en del. Jag måste ju spara någonting till del två.

Kvinnoaffärer kommer alltid att intressera läsarna och Donner är ganska generös med fakta i den nya boken. Han har varit gift tre gånger, och det var framför allt under singel­åren på sjuttiotalet som kvinnorna avlöste varandra.

– En del av de där affärerna var ju samtida och då hinner man med rätt mycket, säger han.

Du påstår på något ställe att du alltid haft lättare att umgås med kvinnor än med män. Det handlar inte bara om sex.

– Jag tycker det fortfarande. Jag tror att det har att göra med den här tankekombinationen som jag företräder. Folk är ofta så specialiserade, vilket jag inte är. Jag vill kunna tala om Mellanöstern, politik, vad som helst egentligen. Man kan tala om vad som helst med kvinnor, med de flesta i alla fall.

Har du låtit psykoanalysera dig själv?

– Harry Schein gick i psykoanalys och inte skriver man någon fiktionsprosa om man genomskådat sig själv åttioelva gånger.

Skrivandet kan dock ibland fungera som ett substitut till terapi, menar Donner.

– Man kan ju sätta sig i sin egen terapistol. När jag jobbade som filmkritiker på DN och någon frågade mig vad jag tyckte om en film, brukade jag säga ”Jag vet inte, jag måste hem och skriva det”.

Han har alltid varit en arbetsnarkoman. För tillfället jobbar han med en film om Armi Ratia, Marimekkos grundare, som han hade en nära relation till. Diskussionen glider in på alkohol och dess inverkan på arbetet.

– Jag läste just Pentti Saarikoskis nyutgivna dagböcker. Förutom att han skäller på mina böcker, och säger att jag är oduglig som författare, får man läsa om hur mycket han dricker. Det kunde vara två flaskor vin per dag och sex sju gin tonic. Det tog ju livet av honom till slut. Saarikoski drack för att kunna arbeta. Jag dricker varje dag, men för att kunna sluta jobba. Jag tar en dry martini på kvällen och efter det jobbar jag inte mer. Jag läser bara på kvällarna.

En klassisk fråga: ångrar du någonting?

– Egentligen inte. Klart det finns situationer där man hade kunnat handla annorlunda. Jag har väl i viss mån varit en tillfälligheternas fånge, men å andra sidan har jag också kunnat utnyttja tillfälligheterna.

Jörn Donner är gäst i Skavlan i kväll, i SVT1 och Yle Fem klockan 22.00.