Bara en pryl om dagen

En mörk vinternatt springer en ung man naken ner för trappan och ut längs med gatorna i Vallgård med bara en tidning framför det mest kritiska området. Det är januari 2011 och Petri Luukkainen, då 26 år gammal, har precis packat in hela sin egendom i ett tio kvadratmeter stort förråd.

Regeln är att han under ett år får ta ut ett föremål per dag. Och inte heller köpa något nytt.

Så här inleds Luukainens dokumentärfilm som samtidigt är ett experiment: kan man klara sig utan saker?

– Det hela började med att jag plötsligt blev väldigt medveten om mängden saker jag hade, tiotusentals prylar på 40 kvadrat. De fanns där för att göra livet lättare och lyckligare, men orsakade tvärtom enorm ångest. Jag var en ensam ung man med en längtan efter kärlek och beslöt att något radikalt måste hända. I efterhand förstod jag att jag över lag var i behov av en förändring, säger Luukkainen.

Från början var det inte heller självklart att filmen skulle visas offentligt, men Luukkainen började genast föra videodagbok och bad sina kompisar filma honom. Han hittade också äldre dagsboksmaterial från några år tidigare som handlade om skilsmässan från en före detta flickvän. Först senare förstod han att allt hängde ihop.

– Jag projicerade min angst i sakerna och trodde att det är i dem felet ligger. Jag hade ett behov av att uttrycka mig själv och dela med mig.

En del brukar besluta sig för att börja om någon annanstans men Luukkainen beslöt att fortsätta leva sitt vanliga liv.

– För mig blev det i stället en resa i min egen vardag.

Första dagen satt han ihopkrupen i ett hörn i sin lägenhet och tryckte vid värmeelementet.

– De första timmarna var bisarra. När man är ensam hemma brukar man kanske kolla vad kompisarna skrivit på Facebook eller läsa en bok. Först kände jag mig rofylld och lycklig, sen kom ångesten och jag kände mig väldigt ensam. Det första jag hämtade från förrådet var en varm ytterrock.

Vad var svårast att vara utan?

– Sängen. Jag var sömnlös en tid, men så småningom anpassade jag mig till att sova på det kalla golvet. Om jag fick göra om det skulle jag börja på sommaren i stället för i januari!

Den närmaste kretsen visste om hans projekt och på jobbet hade han sagt att han är borta ett tag, vilket var okej eftersom det brukar vara lugnt i början av året inom reklambranschen där han jobbar.

– Eftersom jag hade så få saker hemma blev mitt sociala liv så småningom livligare. Jag gick oftare ut på bio och på barer. I början då jag inte hade en mobiltelefon gick jag till närmaste krog och mejlade mina kompisar. Jag tyckte det gick bra, men en del kompisar blev irriterade.

Praktiska saker som pengar och räkningar löste han på följande sätt: han bad arbetsgivaren betala lönen i kontanter och innan han började med projektet fotade han sina bankkoder som han mejlade sig själv.
Luukkainen insåg också att prylarna delvis handlade om att bygga upp sin identitet.

– Hemma omges man av saker som påminner om en själv. Man lägger fram saker, till exempel musik eller böcker som återspeglar den bild man har av sig själv. När jag ser sakerna förstår jag vem jag är, vilken image jag vill ge av mig själv – och andra. Samtidigt rör jag aldrig sakerna när jag vaknar på morgonen. Behöver jag dem då eller har jag dem för att jag bara vill ha dem?

Vilken image har du då, är du en yuppie eller en hipster?

– Dagens hipsters är ju ekohipsters, som använder Apple-produkter, äter vegetarisk närmat och uttrycker sig själva genom sina konsumtionsval. Jag är väl en sådan.

Vad har du lärt dig?

– Kanske handlar det mer om förändring än om att avstå från något. Visst lyftes smärtpunkterna i mitt liv fram. Och mitt förhållande till saker är annorlunda. Jag funderar noggrannare på om jag verkligen behöver nya prylar. Har man klarat sig utan en pryl i ett år är det sannolikt att man klarar sig helt utan den.

Dokumentärfilmen Tavarataivas visas på DocPoint-festivalen 23.1 och 25.1. Biopremiären i Helsingfors är 1.2.