”Danskonsten ska bli folkligare”

När andra firar casual Friday klär Jyrki Karttunen i stället upp sig i kostym lagom till helgen. På det här sättet provar han också på sin nya roll som chef för Helsingfors Stadsteaters dansgrupp (HDC).

– Jag är nog mera van vid att spela roller än vid att vara chef. Självfallet är jag skräckslagen inför chefskapet, men samtidigt oerhört intresserad och smickrad av att få den möjligheten. Jag känner inte att jag skulle ha några maktambitioner, om man då inte ser själva skapandet av konst som en maktutövning.

I år fyller Stadsteaterns dansgrupp 40 år. I samma hus inledde Karttunen själv sin karriär som dansare i slutet av 80-talet under Jorma Uotinens ledning.

– Visst är Jormas stövlar stora att kliva in i, men som tur är har det funnits andra mellan oss. På ett sätt ser jag det som att cirkeln sluts, jag sitter i samma rum som min förra chef.

Men hierarkierna inom kulturbranschen förändras konstant.

– Under olika tidsepoker har folk olika roller. Nu är det min tur att inta den här chefsrollen i två och ett halvt år. Visst är det spännande.

Jämfört med 80-, 90-talet då Karttunen själv dansade i gruppen har den i dag blivit mer etablerad. Karttunen tycker ändå att saker och ting var betydligt enklare förr.

– Kanske är det mer en känsla av att det förflutna är lättare att begripa. Det förflutna är berättelser som börjar och slutar någonstans, medan nutiden är ett ständigt öppet kort.

Karttunen upplever också att strukturen i huset har förändrats med åren.

– Lilla Teatern och HDC är lite som Stadsteaterns Åland. Det stämmer att organisationen var klarare under min tid som dansare. Teatern var indelad i tre olika delar av vilka dansgruppen var en egen enhet.

– Tidigare var vi självständiga men jag kände hela tiden ett outtalat hot om att gruppen kanske kunde läggas ned för att ingen riktigt brydde sig om den. Nu finns inget sådant hot, tvärtom en kulturpolitisk vilja att hålla kvar gruppen.

I dag är dansgruppen delad i två enheter. Dels finns repertoargruppen som ingår i teatern men också producerar egna föreställningar, dels en grupp som turnerar och är fristående från det övriga programmet.

Vill nedmontera det mystiska
I och med sitt chefskap vill Karttunen utvecklas som koreograf. Den nya posten ger honom arbetsro på ett annat sätt än han hade som frilans, då det ständigt fanns ett frågetecken kring nästa produktion.

– Nu vet jag att jag åtminstone gör tre produktioner. Det ger ett lugn liksom också vetskapen om att jag har en fin grupp dansare med vilka jag kan fördjupa min egen konst. Jag vill ge publiken dansupplevelser och föreställningar också i nya miljöer.

För Karttunen är det speciellt viktigt att nedmontera den elitism och mysticism som ofta förknippas med danskonsten och han vill i stället föra den närmare publiken. Det här syns bra också i hans tidigare produktion. Till exempel hans senaste verk 100 sätt att skratta för HDC var ett väldigt folkligt nummer, ett som alla kan relatera till.

– För mig har ordet folklighet ingen som helst negativ innebörd. Tvärtom vill jag att dansen ska vara folklig, liksom också att de som uppträder är mänskliga och visar sin egen ofullständighet. Jag inspireras också av att betrakta människor i vardagen.

Dina verk är ofta humoristiska. Varför är det så viktigt med humor?
– Jag har aldrig på förhand bestämt att ett verk ska bli roligt. Jag är faktiskt helt dödsallvarlig när jag gör dem. Utan humor och skratt skulle det inte finnas någon rim och reson i den här världen.

Hans verk My Imaginary Friend Is With Me från 2007, i vilket han själv dansade bland en massa diffusa jättekaniner, var däremot ett allvarsamt nummer. Karttunen ville göra en koreografi om sin egen konstnärliga kris.

– Världen genomsyrades av ekonomisk kris och sociala problem. Jag funderade mycket kring vad dansen egentligen hade för betydelse och om jag via dansen kunde ta ställning till kriser av det här slaget. Svaret blev att bygga en värld som den skulle kunna vara – en värld med skratt och gemenskap.

Svåra beslut
Under de år Karttunen är chef på Stadsteatern fortsätter hans eget kompani – Karttunen Kollektiv – med en redan existerande repertoar. En del av de dansare som länge jobbat på Stadsteatern byts ut mot dansare från Karttunens eget kollektiv, något som har väckt en del frågetecken.

– Det stämmer att det blir några smärre förändringar. Min uppgift som konstnärlig ledare är att få ut så mycket som möjligt av gruppen och se till att den passar min stil. Det är förstås olyckligt och svårt att vara tvungen att fatta sådana beslut.

Själv ser Karttunen inte förändringar som något nödvändigt ont utan snarare en möjlighet till något nytt. I början av 90-talet lämnade han själv Stadsteaterns dansgrupp för att han ville jobba i mindre dansgrupper.

– För mig är månadslön inget så heligt att jag inte skulle kunna avstå får det. Konsten är viktigare än arbetsplatsen.

För tillfället finns det inte plats för så mycket annat i Karttunens liv än den nya chefsrollen.

– Det är samtidigt första gången på länge som jag haft en riktig arbetsplats och i och med det har det också uppstått ett behov av fritid. Som frilans har man inte på samma sätt begreppet arbetstid. Min fritid fyller jag med att betrakta människor och läsa böcker.

Vad är ännu ogjort?
– Jag känner inte att jag ännu gjort något! Det som är ogjort är verket framom andra – det som är så jävla bra att man inte längre behöver skapa nytt. Nu har jag ju en blivit äldre man, inte som människa men som dansare. Som scenkonstnär har jag en ny fas framför mig och börjar göra mer solon. Det är en terräng jag inte har kartlagt. Jag får bara se vad som händer och det är alltid intressant!

Stadsteaterns dansgrupp visar två nypremiärer under den här säsongen. Den 6.3 är det premiär för Sonya Lindfors koreografi Chorus Line 2013, ett verk för äldre dansare och dansare som varit i huset på 90-talet. Den 25.4 är det premiär för verket Rakkaus av Ari Numminen.

Profil: Jyrki Karttunen
Född: 1969.
Bor i: Kommer från Joensuu, men bor numera i Berghäll i Helsingfors.
Familj: Har ingen.
Lyssnar gärna på: Jazz.
Läser: För tillfället boken Mediahuora av Venla Hiidensalo. Jag fascineras av den förändring som pågår i mediebranschen.
Person jag beundrar: Walt Disney.
Jag med tre ord: Iakttagande, tystlåten och genomskinlig.