Den oskyldiga flyr familjevåldet

”Det är de tysta barnen som drabbas hårdast. De har sett eller upplevt något så skräckinjagande att deras medvetande har stängts av”, säger barnpsykologen Paola som är huvudperson i Tinka Ullbros roman Löftet (Förlaget Orda).

Paola har konfronterats med Adrian och hans lillasyster Michaela som omhändertagits av myndigheterna efter att deras mamma Annika utsatts för grov misshandel av deras pappa.

Idén till romanen började gro när Tinka Ullbros väninna berättade om en upplevelse på BB. Väninnan delade rum med flera andra nyförlösta mammor och kvinnan intill henne fick en dag besök av sin man som passade på att våldta henne under besöket.

– Jag kunde inte släppa den historien. Familjevåld är ett ord som inte alls antyder hur hemskt det kan vara att leva i en sådan tillvaro. Jag funderade på de kvinnor som ständigt lever med vissheten om att maken kan explodera när som helst och skräcken för när det skall ske.

– Ungefär tio procent av kvinnorna har upplevt hustrumisshandel. En kvinnomisshandlare ser inte ut på ett visst sätt och kan ha hur fin utbildning som helst. Han finns i alla samhällsklasser och alla bostadsområden.

När Tinka Ullbros man stationerades i sin hemstad Göteborg tog hustrun itu med sina skrivardrömmar. Uppmuntrad av maken gick hon en skrivarkurs och jobbade samtidigt som volontär på en krisjour för kvinnor och barn i Göteborg. Jouren drivs av en välgörenhetsorganisation och har inte råd med avlönad personal nattetid. Det är då de frivilliga rycker in.

Tinka Ullbros skift inleddes klockan 7 på kvällen och ibland satt hon hela natten och pratade med upprivna och misshandlade kvinnor. För kvinnorna var inte själva misshandeln det största traumat. Oron för barnen och skuldkänslorna över att ha utsatt sina barn för en våldsam barndom var värre att hantera.

Vad sade de barn du mötte?

– De reagerade olika. En kväll läste jag en saga för en liten pojke som plötsligt tog tag i bilderboken och skruttade alla sidor. ”Det kommer blod och tänderna lossnar”, skrek han.

Romanens Annika och hennes barn gömmer sig för den våldsamma familjefadern på okänd ort. Han är polis, specialiserad på databrott. De försöker undgå att bli upptäckta genom att inte ha internet och inte använda fasta mobilabonnemang men fångas in som djur.

– Jag ville visa att det alltid är de som är oskyldiga som måste fly och gömma sig när vi talar om familjevåld.

Fattig i välfärden

Böckerna om barnpsykologen Paola skall bli fler är det tänkt. Tinka Ullbro skissar nu på nästa roman och den skall handla om fattigdom.

– Vi tror gärna att alla bli omhändertagna i välfärds-Norden och visst, ingen svälter längre ihjäl här. Men det finns föräldrar som inte har råd med glasögon åt barnen och aldrig kan ge dem något extra. Att klara av utgifterna för en kronisk sjukdom blir övermäktigt.

– De som har det knapert faller först i tider av lågkonjunktur. I synnerhet för barnfamiljer är läget akut.