Che med känsla för gemenskap

Ljudet av glatt sorl möter mig när jag kliver i Che Guevaras replokal på en av Fredriksgatans många innergårdar. Det är måndag och gruppens åtta medlemmar är på plats för veckans repetition, en session som brukar räcka halva natten. För Che Guevara är inget vanligt band. Ingen av medlemmarna har regelrätt musikutbildning eller storslagna musikerdrömmar. Snarare handlar det om gemenskap, att skapa musikalisk motvikt i en värld där konkurrens och kortsynthet tenderar att påverka även kulturen.

Che Guevara började som ett slags familjeband för fyra år sedan. Det var bröderna Jalmar ”Jalle” Donner (gitarr) och Oleg Donner (dragspel) som ville spela punk. Då instrumenten inte riktigt matchade genren gled man över till nostalgisk skärgårdsmusik. Så småningom anslöt sig deras kusiner Hector Köhler (trummor) och Castor Köhler (saxofon) och på Hangö Teaterträff för två år sedan blev även Minna Lampi­oja (sång), Heikki Turpeinen, violin, Max Malmberg (kontrabas) och Unto Harju (klarinett) en del av gruppen. Sedan dess har det tvåspråkiga bandet haft över hundra spelningar. Den egna ljudvärlden beskriver de unisont som ”någon slags jazzhumppa” med starka rötter i schlagermusiken där stämningen är opretentiös och inkluderande.

– Det är alltid första frågan vi får: vilket slags musik vi egentligen spelar. Nå, så där lite gammaldags och glatt brukar svaret bli, skrattar Jalmar Donner.
Fram till i år har repertoaren främst bestått av finländska schlagerhittar men i höst har bandet spelat in sin första skiva med eget material i handikapporganisationen Lyhtys studio. Låtarna handlar om allt från känslan av att ligga på en varm strand till att syna människans slutenhet. Melodierna går fortsättningsvis i jazzhumpans nostalgiska rytm, ett slags retroperspektiv som även återkommer i gruppens sätt att fungera: man ser sig som mer än bara ett musikaliskt kollektiv.

– Jag brukar beskriva oss som ett forum för all möjlig kreativ och intellektuell verksamhet. Vill vi måla, dansa eller laga mat gör vi även det, säger Unto Harju.
– Huvudpoängen är att inte ha bråttom – en sorts motreaktion till att så mycket inom musikvärlden i dag verkar präglas av rastlöshet och längtan efter snabb framgång. Vi vill helt enkelt skapa en atmosfär av kreativitet som inte behöver godkännande av någon yttre auktoritet, fortsätter Oleg Donner.

Namnet då, varför väljer man att döpa sig efter en av världens mest exponerade marxistiska revolutionärer?
– Det har inget med politik att göra utan lever kvar sedan vi grundade punkbandet. Även om vi hoppats på en del gratis marknadsföring har det visat sig vara svårt i praktiken. På Facebook heter vi till exempel Ben Guevara eftersom alltför många misstog oss för han den där andra. Och på banken skrattade de gott när jag öppnade ett konto åt oss, berättar Oleg Donner.

Att man är många tycker alla är positivt: bandet är rikt på personligheter och energi. Ibland byter allihop också instrument med varandra.
– Allas tankar bejakas, man lär sig lyssna. Vi underkänner ingen och upplever inte att det finns någon övre gräns för hur många vi kan vara, tycker Hector Köhler.
– Någon som spelar trumpet eller cello skulle sitta fint härnäst, fyller Minna Lampioja i.

Che Guevara uppträder i kväll klockan 21  på restaurang Helmi, Eriksgatan 14.