Årets skivor: Å strålande ljud!

Lyssna på skivorna på Spotify här (alla årets album finns inte på Spotify).

Henrik Jansson:

Neil Young & Crazy Horse
Psychedelic Pill (Reprise/Warner

När Neil Young efter beslutet att sluta använda alkohol och marijuana inte skrev några nya låtar på ett år insåg han att något måste göras. Lösningen blev att kalla in polarna i Crazy Horse, och det var något han inte behöver ångra den här gången heller. Gänget skapar en på samma gång avslappnad och ändå tät musik, med malande distorsiongitarrer i taggtrådsstil och melankoliska, vackra melodier under den brinnande ytan. Poncho och Neil laddar upp ett så flödande växelspel att jag nog misstänker att var och en som gillat klassikerna Cowgirl In The Sand och Like A Hurricane också kommer att älska den här dubbeln.

Richard Hawley
Standing At The Sky’s Edge (EMI)

Sheffieldsonen Richard Hawley tar här några steg bort från sin tidigare dragning mot mjuk folkpop och levererar i en psykedelisk explosion sin ilska mot de marknadskrafter som sänkt hans gamla arbetarmiljöer i dyn. En majestätisk skiva, för mig årets största positiva överraskning.

Martha Wainwright
Come Home Mama (V2/Universal

Det är skönt med en kvinna som vågar vara för mycket, som visar för öppna och otyglade känslor, som gör sina låtar till nakna och sönderslitna dagboksblad. Med sin avgrundsdjupa röst laddar Martha vilken mjuk popbotten som helst med rå själ, samtidigt som hon får varje ord i texterna att vibrera. Rufus må sälja flest skivor, det är Martha som är det stolt svarta och mest talangfulla fåret i familjen.

Skribenten är författare, kritiker och kolumnist, och en stor vän av märkligt stämda gitarrer som för ett rosslande oväsen.

***

Jan Granberg:

Beethoven
Fidelio (Decca)

Det finns många geniala gamla inspelningar av Beethovens Fidelio men vill man ha en version med dagens stjärnor kan man inte göra ett bättre val än detta. Jonas Kaufmann är strålande kraftfull, svenskan Nina Stemmes karriär pekar brant uppåt och de övriga solisterna är också fina. Claudio Abbado lever upp till de gamla dirigentlegendernas nivå. Inspelningen gjordes halvkonsertant live i Luzern och, på gott och ont, med starkt förkortad talad dialog.

Joseph Calleja
Be My Love  (Decca)

Den maltesiske tenoren har valts till årets artist av tidskriften Gramo­phone. Han har fyra soloskivor på sitt konto. Årets nyhet är en cross­over med Mario Lanza-material, alltså en blandning av amerikanska sånger och operaarior. Den som hellre håller sig till opera kan välja fjolårets utgåva The Maltese Tenor. Tolkningarna är överlag elegant personliga och rösten har en synnerligen angenäm klang.

Mozart
La finta giardiniera  (Harmonia Mundi)

Dirigenten René Jacobs gör det igen: en chockerande intressant Mozarttolkning! Operan skrevs av den 18-årige Mozart men René Jacobs har valt en omorkestrering gjord 5 år efter Mozarts död! Den har tagit modell av Mozarts senare operor och låter helt underbar. Visst är det lite helgerån men herregud vilken levande föregångare till Da Ponte-operorna den potentiellt halvtråkiga operan blir med Jacobs snärtiga grepp och hans unga solister!

Skribenten är musikalisk allätare med förkärlek för passionerad och känslig vokalmusik.

***

Jan-Erik Holmberg

Bugge Wesseltoft
Songs (Jazzland)

Först i år har Bugge Wesseltoft tagit sig an klassikerlåtarna han hört och spelat hemma sedan 70-talet. Norrmannens solopianojazz är sparsam vad gäller toner och tempo. Pianisten respekterar de kända melodierna, som exempelvis Darn That Dream eller Moon River, men går i en annan, tankfullare riktning än vad jazzpianister i regel gör. Det skapar en rofylld och personlig värld genom uttrycksfulla bearbetningar.

Lightboxer
Lightboxer (Texicalli)

Inhemska Lightboxer bjuder på fräsch och personlig jazz, utan de vanligare hänvisningarna till 50 – 70-talsjazzstilar som hörs på många inhemska jazzskivor. Saxofonisten Markus Holkkos och gitarristen Aki Haaralas låtar kan föra tankarna till Led Zeppelin, men också till ståltrådsband, surf-rock eller vilda västern-ljudspår. Den mörktonade stämningsskaparen har nästan beroendeskapande, glänsande grooves.

Vijay Iyer Trio
Accelerando (Act)

Indisk-amerikanske Vijay Iyer med trio (Stephan Crump, bas och Marcus Gilmore, trummor) excellerar i rytmiken som ofta är polyrytmik. Man vill inte kalla trions musik experimentell, eftersom allting fungerar så väl. Inte bara rytmerna är tidvis osannolika med fina asymmetriska detaljer. Samma finessrika dissekerande hör man också i harmonierna och melodifraserna som trots vågade dissonanser kan låta som världens naturligaste sak. En nyskapande fullföljning av det traditionella pianotrioformatet.

Skribenten tror att ryktet om skivans död är lätt överdrivet. Skivan är inte död. Däremot luktar den ibland konstigt. Därför borde man, med tanke på passivt hörande, införa skilda musikningsrum i t.ex. utskänkningsställen.

***

Ola Södermark:

Lana Del Rey
Born to Die (Interscope)

Årets klart intressantaste debutant är självskriven när skivåret ska sammanfattas. Sval vuxenpop som lyfts till fantastiska höjder av Lana Del Reys intensiva röst. Det släpptes nyligen en ny version av plattan med åtta nya låtar. Däribland guldkornet Gods and Monsters och en helt magisk version av klassikern Blue Velvet. I sällskap med tidigare favoriter som Diet Mountain Dew och Blue Jeans presenterar sångerskan en platta som är inget mindre än ett mästerverk.

Christina Aguilera
Lotus (Sony)

Efter udda och experimentella Bionic (2010) är en av världens bästa röster tillbaka i det hon gör allra bäst. Popkänsla och slagkraftiga refränger är nyckelorden och Aguilera prickar höga toner på löpande band. Inledande Army of Me är plattans absoluta höjdpunkt och en käftsmäll till alla som räknat bort sångerskan efter de senaste årens motgångar. Övertygande och proffsigt.

Kent
Jag är inte rädd för  mörkret (Universal)

Eskilstunakillarnas elfte platta är en av deras bästa hittills. Inte sedan Tillbaka till samtiden(2007) har det låtit så här bra. Jocke Berg skriver fortfarande texter som berör långt in i hjärtat och Kent befäster sin position som Sveriges bästa rockband. I en tuff kamp om årets bästa svenska platta vinner Kent med en hårsmån över Sarah Dawn Finer. Mycket tack vare fantastiska singelhiten 999.

Skribenten är frilansande popskribent med en svaghet för starka röster, sköna betas och refränger lämpade för Singstar. Lutar mer åt det kommersiella hållet och sjunger gärna med i det jag gillar. Helst i bilen när ingen hör.

***
Jenny Jägerhorn:

Kindness
World, You Need A
Change Of Mind
(Female Energy/Universal)

Kindness spelar musik som blickar tillbaka i samtidshistorien och ständigt leker med olika populärkulturella referenser. Det är sinnebilden för postmodern hipsterpop anno 2012, men också en stor famn fylld med vänlighet och värme. Det är discostuk som på skiva är finslipade poppärlor. Basen driver musiken framåt, den funkiga Prince-gitarren accentuerar rytmiken, trumslagen ekar från 80-talet och körsången väcker 90-talets pojkbandsera till liv.

Susanne Sundfør
The Silicone Veil (EMI)

Norska Susanne Sundfør för en in i mörka skogslandskap med sin trollbindande röst ackompanjerad av dramatiska stråkarrangemang och pulserande elektroniska ljudmattor. Det är som om Kate Bush skulle möta Joni Mitchell på 2010-talet. Musik som får själen att dansa – gåshud för hela slanten.

Jessie Ware
Devotion (PMR/Universal)

Jessie Ware har kallats den felande länken mellan Adele, SBTRKT och Sade och hennes Mercury Price-nominerade album Devotion hör utan tvekan till årets starkaste debuter. Hon rör sig i ett gränsland mellan samtida elektronisk musik, dubstep, r’n’b och soul. I tisdags bevisade hon att hon är minst lika bra live som på skiva. Den sammetslena rösten går rakt in i själen.

Skribenten är t.f. musikredaktör, nyhetsjournalist och ex-ballerina som ofta hamnar i kläm mellan hög- och lågkultur. Har ständigt hörlurarna på hög volym och blir vettskrämd när kollegorna mitt i allt knackar på axeln.

***

Philip Teir:

Frank Ocean
Channel Orange (Universal)

Frank Ocean twittrade kryptiskt dagen efter sommarens inställda konsert i Helsingfors. Vad hände egentligen? Det var synd att vi aldrig fick se honom. Channel Orange har definierat 2012 för mig, ett både brett och djupt album som avslöjar nya lager för varje lyssning. Här blandas hypermodern hiphop med hjärtslitande kärleksballader och långsamma funklåtar om överklassbarn som inte blir sedda.

The Tallest Man on Earth
There's no Leaving Now (Dead Oceans Records)

Svenska Kristian Matsson är säkert trött på att bli jämförd med Bob Dylan så jag slänger in en annan referens: Cat Stevens. Första låten på There's no Leaving Now kunde vara hämtad direkt ur soundtracket till en Wes Anderson-film och resten av skivan lunkar på i samma skimrande folkrocktempo. Det här är kanske inte årets mest originella skiva men den har definitivt bäst melodier.

Burning Hearts
Extinctions (Solina)

Det bästa med Åbobandet Burning Hearts är den uppenbara ambitionen att göra popmusik där text och musik förenas i ett helgjutet konstverk. Det har Jessika Rapo och Henry Ojala också lyckats med på sitt andra album. Elektronisk indie möter Suzanne Vega-inspirerade melodier på ett av årets bästa inhemska album.

Skribenten är kulturchef.

***
Janne Strang:

Crystal Castles
III (Fiction)

Skulle man gå efter bästa konsert skulle den här platsen innehas av Leonard Cohen och hans Old Ideas-album och turné, men nu blev den kanadensiska duon Crystal Castles tredje platta, för det finns få album 2012 som garanterat alltid får mig på bra humör.

The Raveonettes
Observator (Beat Dies)

Danmarks gåva till världen är tillbaka på rätt spår igen, men platsen här på topplistan behövde de bara plattans sista låt Till The End för att uppnå. Gav en unik spelning på Spotfestivalen i Aarhus i maj, som får sex stjärnor också.

Deftones
Koi No Yokan (Reprise)

Det kanske mest konsistenta albumet i år. I stället för enstaka toppar i materialet röjer Chino Moreno långsamt landskapet med bred plog bakom feta oxar. Stora, mjuka sound och kvalitet alltigenom.

Skribenten önskar radion skulle sluta spela äldre än en månad gammal musik. Vem orkar påminnas om Paranoid och Ace of Spades när det görs nya fina låtar varje vecka, varje dag, varje timme.

***

Wilhelm Kvist:

Seppo Pohjola: Symfonier 1 & 2
RSO dir. Sakari Oramo. (Alba)

Seppo Pohjolas symfonier nr 1 och 2 går verkligen på djupet på ett tekniskt såväl som ett själsligt plan. Sorg och vemod präglar musiken som innefattar kollossala kontraster mellan det finkänsligt tysta och öronbedövande starka. RSO spelar föredömligt skärpt under ledning av Sakari Oramo.

Rautavaara: Modificata, Incantations, Towards the Horizon
Helsingfors stadsorkester dir. John Storgårds (Ondine)

Inte utan orsak är den här skivan hyllad till skyarna av Grammophone och nyligen Grammynominerad. Från första ton är uttrycket starkt och slagkraftigt med Truls Mørk i andra cellokonserten. Samma tongångar går igen i slagverkskonserten med Colin Currie som solist. Långa linjer i mystiska Modificata. HSO och John Storgårds spelar härligt ihop.

Nordisk violinmusik
Annemarie Åström, violin, Sonja Fräki, Emil Holmström, piano. (Alba)

Jag faller också för Annemarie Åströms smakliga skiva med nordiska violinrariteter av Bengt Carlson, Agnes Tschetschulin, Tor Aulin och Christian Sinding. Spelet är lyriskt, smakfullt och inkännande. Sonja Fräki och Emil Holmström spelar likaså betydande roller vid flygeln.

Skribenten är tjänstledig musikredaktör, som funnit mera tid i vardagen för att upptäcka ny musik både genom radio och inspelningar.

***

Tove Djupsjöbacka:

Frigg
Polka V (Frigg)

Den yngre folkmusikgenerationens folkmusikflaggskepp går inte av för hackor. Virtuosa violiner, energisk sväng och framför allt oerhört välgjorda arrangemang. Det är definitivt dags att den större publiken lägger märke till dessa proffsiga folkmusiker, som dammar av sin genre med besked.

Jesús Mendez
Añoranza (Carta Blanca Records)

Jerez de la Frontera, ett av flamencons urhem, dryper av talangfulla artister. Jesús Mendez, en av de allra finaste flamencosångarna i den yngre generationen, har en märgfull röst med både klar metall och fyllig värme. En stilig skiva med mycket rotattityd.

Arnold Chiwalala & co
Wito (Global Music Centre)

I novembermörkret behöver man lite afrikanskt solsken. Tanzanianen Arnold Chiwalala, bosatt i Finland sedan länge, har med kantelen som instrument skapat sin egen afrikanska hybridmusik, kallad chizentele. Glädje, rytm och ett väl samspelt band där ingen sticker ut på fel sätt. Utropstecknet blir Sami Kurppas pigga blåsinstrument och keyboards och några charmiga sångfraser på finska.

Skribenten gillar musik i många olika genrer, från opera till världsmusik, och hade i år speciellt svårt att välja inom årets digra skivskörd. Årets konsert däremot, det var definitivt Heikki Laitinens och Kimmo Pohjonens Mördarballader på Sibafest. Pekka Kuusistos tolkning av Sibelius violinkonsert i Tusby i somras får hedersomnämnande.

***

Ralf Sandell:

Flying Lotus
Until The Quiet Comes (Warp/ Playground)

Det är inte låtarna var för sig som på egen hand nödvändigtvis lyfter Steven Ellisons elektroniska dub-hiphop-jazz upp på första plats. Men tillsammans bildar de ett mångfacetterat ljudkollage och en helhet som är både utmanande och fascinerande i sin musikaliska bredd.

Grizzly Bear
Shields (Warp/ Playground)

Det är inte lätt att entydigt definiera begreppet indierock. Men den här Brooklynkvartetten har under höstens lopp stigit fram som en ny favorit inom genren. Genom att kombinera elektronik med traditionella element får man till stånd ett tidlöst rocksound, som ändå låter nytt. Att alla medlemmarna skrivit låtarna och framför dem kollektivt, bidrar till den intakta helhetskänslan.

Gregory Porter
Be Good (Motéma)

Vilken skön röst! Det där har sagts förr om smärre jazz- och soulbegåvningar, men den här mannen imponerar stort med sin naturliga värme och chosefria charm. Och han kan skriva låtar också. Ännu på slutrakan håller Frank Ocean och Kendrick Lamar jämna steg med en modernare variant av urban, svart rytmmusik, men Gregory Porter tar till slut pallplatsen med klassisk stil.

Skribenten är frilansande musik- och kulturredaktör, som tycker det gångna året har bjudit på ovanligt mycket bra album. Men beklagar i samma veva att nummer tre på listan inte tycks finnas på vinyl.

***

Mats Liljeroos:

Erich Wolfgang Korngold
Much Ado About Nothing, Sinfonietta

Helsingfors stadsorkester, dir. John Storgårds (Ondine)
Den store Korngold börjar äntligen få den erkänsla han alltid varit värd. Skivinspelningarna avlöser varandra i rask takt och HSO:s senaste behöver sannerligen inte skämmas för sig i konkurrensen. John Storgårds har en naturlig känsla för estetiken, och skådespelsmusiken till Much Ado About Nothing samt den vid 15 års ålder skrivna Sinfoniettan är verkliga pärlor.

Kalevi Aho: Kammarsymfonier nr 1-3
Tapiola Sinfonietta, dir. Stefan Asbury & Jean-Jacques Kantorow, sol. John-Edward Kelly, altsaxofon (BIS)

Vår symfoniker par excellence Kalevi Aho, har utöver sina femton ordinarie symfonier skrivit tre kammarsymfonier som hör till hans mest kompromisslöst expressiva verk. Fullkomligt originell och ogenerat virtuos musik, här optimalt tolkad av Tapiola Sinfonietta – i trean, en förklädd altsaxofonkonsert, med John-Edward Kelly som suverän solist.

Paul McCartney
Kisses on the Bottom (Hear music/Universal)

Allas vår avhållne McCartney gav sig på tröskeln till sitt åttonde decennium äntligen i kast med sin barndoms skattkammare, The Great American Songbook. Rösten är sliten, men ack så charmig och han har dessutom haft den goda smaken att inte falla för de allra mest uttjatade numren. Supersympatiskt, supernostalgiskt och med superba Diana Krall vid klaviaturen.

Skribenten har genom försök och misstag kommit fram till att det är nästan omöjligt att nå ett gott resultat i köket utan Willie Nelson på (skiv)tallriken och gin & tonic i glaset.

***