I kulturens kulisser: John Åhman

Hur ser din arbetssituation ut just nu?

– Trots att jag till utbildningen är kulturproducent har jag blivit en sorts alltiallo inom film och tv-branschen och jobbar just nu med både loggning, klipp, kameraarbete, visuella effekter och grafik. Under det senaste året har jag gjort allt från reklam och musikvideor till filmkurser och tv-program, nu senast efterarbete för Magnus och Petskis sanning på Yle Fem. Vid sidan om gör jag egna filmprojekt, bland annat kortfilmen Love Between Storeys som fått en hel del uppmärksamhet. Nästa grej är att jag startar en filmkurs för vuxna på Helsingfors Arbis i januari.

Hur försörjer du dig?

– Lönen kommer oregelbundet och i varierande mängd, någon gång i form av stipendier. Ibland kan jag få lika mycket pengar för något jag jobbat med under några få dagar som projekt jag varit involverad i flera månader. Osäkerheten påverkar min vardag helt praktiskt, vissa dagar kan jag jobba tjugo timmar i sträck medan det är tomt i kalendern under andra perioder.

Hur viktiga är de egna projekten i förhållande till dem du är anställd för att jobba med?

– Det går inte att dra en tydlig gräns mellan vad som är arbete, hobby och fritid. Jag bygger hela tiden för en mer professionell tillvaro, försöker träffa folk och kanske hitta fler jobb via dem. Målet är förstås att kunna leva på filmen.

Vilka förändringar tycker du syns inom branschen?
– Framför allt önskar sig folk mer inflytande över hela arbetsprocessen. Mina egna projekt gör att jag är extra intresserad av annorlunda produktionsmodeller där filmskaparna behärskar allt fler områden och kanske inte behöver gå via de stora distributörerna. Fördelarna är fler än man tror då man jämför små, billiga filmproduktioner med dyra långfilmer.

Hur tänker du kring framtiden?
– Jag hoppas jag lyckas hålla mig inom branschen. Det är viktigt att man verkligen gör film, inte bara planerar. Att arbeta så här oregelbundet känns däremot inte realistiskt. Gällande de egna projekten hoppas jag kunna behålla flexibiliteten, fortsätta göra film billigt när jag själv vill – inte behöva vänta på välsignelse ovanifrån. Jag kikar ibland avundsjukt på teaterfältet och funderar på om det vore möjligt att starta likande fria ”filmteatrar”. De tekniska hindren för att producera och förevisa film blir allt färre. Flera filmklubbar har poppat upp i Helsingfors på sistone, Kino Adams vid Skillnaden och internationella Future Shorts som visar filmer på krogar. I och med en flexiblare inställning till filmning och förevisning går också filmbranschen mot fler fria grupper, det är jag säker på.