BOKIT | Oksanens duvor

Intervjuad av Jukka Petäjä diskuterade Sofi Oksanen sin senaste roman Kun kyyhkyset katosivat (Då duvorna försvann), den tredje delen i en serie av fyra böcker som behandlar Estlands närhistoria.

Kun kyyhkyset katosivat beskrivs av kritiker inte som något lika revolutionerande som förgångaren Puhdistus (Utrensning), men det verkar Oksanen inte tagit åt sig av.

"Just nu ligger den här boken mig närmast om hjärtat, men man får ju se hur jag känner om några år", säger Oksanen och ler.

Valet att behandla 1930-talets Estland då tyskarna kom till landet var väldigt naturligt, men Oksanen kom fram till att hon även ville ta upp situationen under 1960-talet.

"Det såg mycket annorlunda ut i öst och väst vilket få vet om", förklarar Oksanen. "Jag ville också berätta om hur livssituationer kan ändra och hur man ställs inför nya utmaningar."

Oksanen använder även i denna del ett par, i detta fall två kusiner, och säger att hon ville ha karaktärer som var länkade till varandra, och ta fram hur en detalj kan påverka en hel släkt och hur man går vidare.

Ett annat centralt ämne är de kärleksförhållanden som kunde skapas mellan de tyska soldaterna och estniska kvinnorna. Något som av de estniska männen såg väldigt negativt på.

"I boken är det frågan om en äkta kärlekshistoria", berättar Oksanen "Inte bara ett sätt för den estniska kvinnan att få bättre tillgång till mat, kläder och skydd. Sådant förkom ju också."

Det blir som en historielektion runt romanens ämne under diskussionens gång. Oksanen tar upp Finlands och Estlands förhållande och händelserna ur bägge ländernas synvinkel. Publiken sitter intresserat och lyssnar, och merparten verkar redan ha hunnit sluka boken. Efter diskusionen träffade Oksanen sina läsare som kunde få sitt exemplar av Kun Kyyhkyset katosivat signerat av författaren själv.

Skribenten är Hbl:s juniorreporter på Helsingfors bokmässa.