Bokextra: årets böcker

Marlene van Niekerk: Agaat (Weyler förlag, 2012)

Sydafrika har varit mina drömmars land, i synnerhet efter det att Nelson Mandela kom ut ur fängelset. På senare tid har det kommit många dåliga nyheter därifrån, trots det hopp som väcktes då apartheid-regimen föll. Bland de goda nyheterna är den blomstrande litteraturen på afrikaans. Tänk bara på Coetzee, Brink, Breytenbach … Och nu denna Marlene Niekerk, som skrivit en roman vars huvudperson Milla Redelinghuys långsamt dör i ALS medan den svarta handikappade flicka som hon adopterat sköter om henne och till slut blir husets egentliga härskarinna. Hon lär sig alla gårdens sysslor, hon sköter höns som har snuva och kor som kalvar, och får agera barnmorska då Milla föder sin son i en bil. Allegori eller inte, ett storartat episkt och poetiskt drama är det, mestadels sett genom ett enda blinkande öga.

Marianne Bargum, f.d. förläggare, som hittat nya vägar tillbaka till litteraturen.

 

Siri Hustvedt: Sommaren utan män (Norstedts, 2012)

Satt på hyllan av maken – som vill pausa och pröva lyckan med en ung kollega – tillbringar Mia
Fredricksen sommaren i sin barndoms småstad. Förkrossad, förbannad och stundvis smått galen av
sorg över mannens svek lappar hon ihop sig själv. Under tiden umgås hon med kvinnor i varierande
ålders- och samhällskategorier, därav titeln. Det är mammas väninnor på äldreboendet med lång
livserfarenhet och häpnadsväckande hemligheter, småbarnsmamman i grannhuset som kämpar med
vardagsslitet och de struliga tonårsflickorna på hennes skrivkurs. Romanen har kluvit kritiken men jag
smälter när Hustvedt lägger föreläsandet åt sidan och omsätter sitt kunnande i en både sorgsen och
rolig in-på-livet skildring av kvinnolivets och -gemenskapernas intimiteter.

Maria Lassén-Seger, FD, barnboksforskare och bibliotekarie

 

Tua Forsström: En kväll  i oktober rodde jag ut på sjön (Schildts & Söderströms, 2012)

Bland flera möjliga detta mycket starka finlandssvenska bokår väljer jag Tua Forsströms diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön. Som få andra kan Forsström gestalta livets undflyende karaktär, den sorg som ligger i att man hela tiden tvingas lägga det bakom sig, men också glädjen i stundens förhöjda upplevelseintensitet. En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är en sorgfälligt genomkomponerad samling där de återkommande, vardagliga elementen blir hemlighetsfulla och mångtydiga. Och så innehåller den förstås, som alltid hos Forsström, det slags pregnanta versrader som får en att stanna upp och tänka en gång till på hur världen är.

Michel Ekman, litteraturforskare och kritiker.

 

Julio Cortázar: Kronoper & famer. Övers. Karin Sjöstrand (Modernista,­ 2012)
Årets roligaste bok, med flest bottnar, är för mig den svenska nyutgåvan av Julio Cortázars Kronoper & famer. Den består av en mosaik av texter på en eller ett par sidor, där tre gåtfulla typer av samhällsvarelser står i centrum: Kronoperna som är barnasinnade bohemer som sällan lyckas med något, famerna som sedan de föddes alltid har lyckats med allt, och esperanserna som sneglar på de andra och förfasar sig. Som i barns perceptionsvärld finns hela tiden den verkliga världen och en annan, oförutsägbar och uppochnervänd, parallella. Läsaren flyr inte på ett okomplicerat sätt bort från ett obehagligt klassamhälle (eller om man läser så, vuxensamhälle); man rör sig i en spännande sfär från vilken det här samhället är synligt, och den kritiska undertonen gör att det börjar framstå som mycket mer absurt än Cortázars bok.

Robin Valtiala, frilansskribent och kritiker.

 

Ola Nilsson: Hundarna/Änglarna/Kärleken gömmer minnet (Natur & Kultur 2010-2012)

Ensam skulle Ola Nilssons lilla roman från i år, Kärleken gömmer minnet, knappast ha toppat min lista. Men det känns naturligt att hantera trilogins delar som en helhet, och då blir läget ett annat. Nilsson beskriver norrländska människor i ett mångdubbelt marginalläge: geografiskt, socialt, emotionellt och mentalt. Det kunde ha blivit en eländighetsskildring av stora mått, men nu är han aldrig ens nära att gå i den fällan. Texten må vara full av svärta, men den gestaltar också på ett kargt poetiskt sätt kärlek, ömhet och vänskap.
Och det finns något så hjärtskärande över gestalterna att jag blir alldeles rörd. De är fallna änglar: för goda mot sina medmänniskor för att kunna nå framgång, för onda mot sig själva för att inte balansera på undergångens brant. Men de minns alltid vad det innebär att vara människa, i motsats till så många välmående överdängare med huvudena högt ovanför ytan.

Henrik Jansson, författare, kritiker och kolumnist. Han har en speciell förkärlek för smutsrealistisk sunklitteratur.

 

Annika Luther: De hemlösas stad (Söderströms, 2011)

Annika Luther berättar i sin dystopiska framtidsvision De hemlösas stad om staden Halsingih 15 år efter ödesåret 2035, då en jättelik tsunamivåg svepte över Finlands sydkust och befolkningen evakuerades norrut till kontrollerade modellsamhällen. Vid Salpausselkä tar den officiella zonen slut och dessa farliga och obekanta områden – dit Halsingih hör – fylls av folk från Kina, Indien, Bangladesh och andra ”dränkta helveteskuster”.

Det är en uppfinningsrik berättelse, där de femtonåriga flickorna Lilja och Manju, västvärlden och Asien, förenas i miljökatastrofens skugga. Annika Luther har en förmåga att vända ut och in på fördomar och hon vet mycket om tonåringar och deras reaktioner. Utan pekpinnar ger hon en lektion i internationellt samförstånd och i klimatförändring.
Framför allt är skildringen av Helsingfors som en drömmarnas och katastrofernas asiatiska slumstad underbar; varje uppstickande ruin, varje kanal och gata är välkänd och ändå så främmande.

Tuva Korsström, kulturjournalist. Sysslar just nu främst med nyare finlandssvensk litteratur.

 

Kevin Powers: The Yellow Birds (Sceptre, 2012)

Vi hade stilla liv, längtade efter något mera substantiellt än grusvägar och drömmar. Vad gjorde de, 20-årige Bartle från Virginia och två år yngre Murph? Lät värva sig till armén och sedan till Irak. Ett måste, skriver The Guardian om amerikanen Kevin Powers debutroman. Jag brukar gå försiktigt fram bland superlativer och romaner om krig, men den här gången instämmer jag helt. Det är en djupt gripande och originell roman som inte bara handlar om två unga mäns dramatiska upplevelser utan också ställer frågor om efteråt. Ett efteråt som existerar också för alla dem som i dag kommer hem från Afghanistan. Bartle undrar: Vad för slags män är vi? Var han moraliskt skyddad av sin egen rädsla då han öppnade eld och dödade? Hemkommen är han förvirrad, alienerad. Var finns nu hans värld?

Kerstin Lindman-Strafford, kulturjournalist, författare, Londonbo. Specialintressen: Mångkulturalism, utanförskap.

 

Mats Strandberg & Sara Bergmark Elfgren: Eld (Rabén & Sjögren, 2012)

I fjolårssuccén Cirkeln fick ett otal läsare stifta bekantskap med de sinsemellan mycket olika tonårstjejer i Bergslagshålan Engelsfors som blivit utvalda till häxor med uppgift att stoppa apokalypsen. Uppföljaren Eld är ännu starkare än sin föregångare. Det magiska stoffet är rätt bekant från till exempel tv-serien Buffy, det som gör Engelsforsböckerna speciella är förankringen i en träffsäkert skildrad småstadstristess med alla dess hierarkier, på samma gång så just nu och ändå välbekant för läsare från olika generationer – åtminstone känner jag på pricken igen mig.
Här talar vi om bladvändare i bästa bemärkelse, med klockren dialog. Med kombinationen magi och ungdomsskildring får författarna kategorier som plugghäst, mobboffer och slampa att explodera och skapar en berättelse om gemenskap, makt och kvinnligt aktörskap. Till all lycka är trilogins avslutande del redan på gång.

Julia Tidigs, litteraturvetare och kritiker uppvuxen i en tråkig svensk småstad.

 

Ralf Andtbacka
: Magnetmemoarerna
 (Ellips förlag)

På samma sätt som man talar om snickarglädje kunde man när det gäller Ralf Andtbackas sjunde diktsamling Magnetmemoarerna tala om skrivarglädje. Genren är essä/dikt och här växlar poesi ständigt med prosa och fakta med fiktion. Samtidigt finns här en ramberättelse, som går ut på att diktjaget och hans fästmö plockar ner och bygger upp en kakelugn i sitt vardagsrum, med hjälp av bland andra muraren Alf.
Sällan har jag haft så roligt när jag läst en bok; Andtbacka odlar ett sinne för det absurda och hans mikrohistoriska iakttagelser för en in i de mest oväntade labyrinter. Samtidigt skuggas glädjen av vemod, nostalgi och lyrik. Magnetmemoarerna är ett paradexempel på en litteratur som tar andra vägar än den realistiska romanens och lyckas utomordentligt i sitt uppsåt.

Fredrik Hertzberg, litteraturvetare och kritiker.

 

Åsa Anderberg Strollo (red.): Het (Gilla böcker, 2012)

En ny generation prisbelönta, uppmärksammade ungdomsförfattare – Lisa Bjärbo, Jenny Jägerfeld,
Åsa Anderberg Strollo, Gunnar Ardelius, Inger Olsson, Jessica Schiefauer – tar sig an sex på nya
sätt i Het, en samling erotiska noveller. Drömskt, rått, tillspetsat, udda, bubblande av begär och
ångande av åtrå. Tätast är Jenny Jägerfeldts ’Paris surprise’ där orden klibbar, klådan sprider sig.
Hon gör till och med kondompåträdandet erotiskt. Bokens läckra utformning, högblank svart
pärm, försättsbladets chockrosa och ett tunt svart sidenband gör sitt till. Här blandas experiment,
burlesk, romantik. Konsten är att väcka begär utan att besvära läsaren. Det lyckas med råge. I sig
är novellsamlingen ett uppkäftigt ställningstagande mot sjuttitalets klumpiga sexupplysning och
nittiotalets övergreppsskildringar. Dessutom handlar det inte om att bli ihop, bara om att ha det
skönt ihop.

Mia Österlund, FD, kritiker.

 

Katarina Fägerskiöld: Åsen (Albert Bonniers förlag, 2012)

Det mest imponerande med Katarina Fägerskiölds (f. 1973) debutroman Åsen, som publicerades av Bonniers i våras, är den korthuggna och lakoniska stilen. Här har vi en författare som redan i sin första bok har en imponerande känsla för vilket tonfall berättandet behöver och hur meningarna bäst ska konstrueras för att lämpa sig väl både för att beskriva persongalleriet samt bära den stundvis tröstlösa men ständigt fängslande intrigen.
Den tjugoåriga huvudpersonen Sofi arbetar på en bondgård i Västergötland. Hennes liv består av ett repetitivt slitgöra. ”Du ger bort dina bästa år här”, får hon en gång höra av bonden Sam. Sorgligt nog är Sofi ”alldeles för allvarlig för att kunna glädjas över sina bästa år”.
Om ni ska ta er an en debutant i år, se till att det blir Fägerskiöld. Jag har knappt släppt Åsen med tanken sedan jag läste den.

Mathias Rosenlund, tvåbarnspappa, litteraturkritiker och för tillfället heltidsstudent.

 

Mirkka Lappalainen: Jumalan vihan ruoska. Suuri nälänhätä Suomessa 1695–1697 (Siltala, 2012)

I höst har jag läst ett drygt tjugotal nya finska romaner, men ingen av dem har skakat om mig som historikern Mirkka Lappalainens faktabok om den stora hungersnöden i Finland 1695-1697. Ämnet kändes avlägset och mina förväntningar var låga, men väldigt snabbt övergick jag från förstrött bläddrande till uppslukad läsning. Lappalainen vänder sig till läsaren så taktfullt, som till en intelligent person vars klena förhandskunskaper man inte ska göra nummer av. Hon lyckas vara explicit men inte tröttsam. Hon varierar övergripande resonemang om klimat och politik med rafflande detaljer om kannibalism och hungersdöd. Men hon visar också hur den tidiga rättsstaten trots extrem nöd fortsatte att fungera. Lappalainen är dessutom oumbärlig för att hon bidrar till våra allt skrangligare kunskaper om den svenska tiden.

Pia Ingström, medlem av utvalskommittén för Nordiska rådets litteraturpris och tjänstledig litteraturredaktör.