Kulturhuset som vet sitt värde

– Det här är Karelia i sitt esse, utropar halvtidsanställda verksamhetsledaren Erik Pöysti och stiger in den vackra gamla biosalongen som känns hämtad direkt ur en Kaurismäkifilm. Scenen håller på att riggas om inför kvällens show med a cappella-gruppen Fork som avbrutit sin Europaturné för två konserter i Ekenäs. Det är snabba byten mest hela tiden. Höstens program på Karelia är späckat och innehåller allt från konstgalleri, scenskola till rockkonserter, litteratursamtal och rallyhelg.

Talkoandan vilar över huset. En stor del av salens 240 blåa sittplatser är utmärkta med namnskyltar på de småföretagare som köpt var sin stol i ett försök att hitta nya sätt att samla in pengar. Ute i foajén finns frysbulla och hemmakokt kaffe i en termos uppdukat. Författaren Monika Fagerholm är vice ordförande i föreningen som till största delen drivs genom talkoanda. Hon förklarar att man strävar efter att alla gör det de är bra på.
– Frivilligt arbete blir lätt tungt om man bara ska städa.

Strukturer som bär
Den gamla biografen öppnade sina dörrar 1939 och fram till hösten 2007 hade Ekenäs två bior att stoltsera med. När den ena vita duken lades ner då publikunderlaget visat sig vara för litet säger Erik Pöysti att fan tog tag i honom.

– Så jag ordnade ett medborgarmöte där frågan löd om vi verkligen ska låta stadens enda stigande läktare stå kall.

Runt sextio personer dök upp och kom fram till att något måste ske. En förening bildades och med talkokraft och fondstöd byggdes huset upp igen. Bland annat har artistloger tillkommit och även toa och  kök är fixat. Det mesta av utrustningen, som Svenska Teaterns gamla strålkastare, kallar Pöysti ändå för skrot.

– För mig handlar Karelia om Ekenäs roll i Svenskfinland. Jag vill kämpa för att man ska kunna leva här och uppleva ett brett kulturutbud. Efter de första årens entusiasm måste vi nu jobba hårt för att skapa strukturer som bär på sikt så att huset kan överleva, säger styrelsemedlemmen Peter Heinström.

Utmaningarna är många. Målet är att vara ett kulturhus för alla – man satsar på att locka nya grupper, bland annat finskspråkiga. Fram till september fanns en biljettlucka där det gick att köpa biljetter till evenemang runt om i landet. Men då kulturhusets egna inkomster inte räckte till för att finansiera servicen och man från stadens sida inte längre var beredd att komma emot blev man tvungen att stänga tjänsten. Förhoppningen är att den ska öppna igen.

– Synergieffekterna i att ha allt på samma ställe kan inte underskattas. Ändå blödde huset ekonomiskt av biljettförsäljningen, suckar Tuula Salo, verksam kulturproducent på Karelia.

Frågan kring hur man engagerar invånarna är bekant på många mindre orter i Svenskfinland. Att det på relativt kort tid dykt upp liknande kulturhus även i Vasa, Borgå, Kimito, Jakobstad och Mariehamn är ett tecken på att det finns en större professionalism inom kulturarbetet. Man svarar helt enkelt på en samhällsförändring, menar Peter Heinström.

– Medan till exempel ungdomsföreningarna kämpar med en stigande medlemsålder har mycket av det professionella kulturutbudet urbaniserats in i tätorterna. Endagsrörelser finns det gott om men talkoarbete på längre sikt är inte lika naturligt längre, säger Karelias gallerist Nina Hanson-Lindholm.

Till en del kan det här bero på att kulturaktörer över hela fältet tvingats vänja sig vid projektsamhället. Men också publikens förväntningar och krav på kulturutbudet har förändrats.

– Det måste finnas ett sug. Den moderna publiken vill ha professionellt innehåll men sådan produktion ligger ofta långt från gräsrötterna, anser Monika Fagerholm. Hon tycker att lönsamhetstänket smyger sig in på alla håll i kulturlivet.

– Allt ska gå att mäta i siffror men det här husets själ går inte att köpa för pengar.

Inte beroende av Helsingfors
Verksamheten på Karelia ska vara lätt att påverka. Man vill låta proffs och amatörer mötas, gärna genom att kliva över generations- och kompetensgränser. Det ska vara kravlöst men med ambition, säger Fagerholm. Hon deltar själv i en amatörteatergrupp som sätter upp den egna pjäsen Lost Primadonnas till våren.

– Det höjer livskvaliteten att träffa människor jag annars inte skulle ha kommit i kontakt med.

Peter Heinström drar en parallell till gångna tiders sociala liv som ofta omfattade hela byar. Han upplever befolkningsstrukturen i Ekenäs som en ödesfråga.

– Nyhetens behag är kanske borta men Karelia har klivit rakt in i stadsbornas hjärtan. Alltid finns det folk som hellre sitter hemma men åtminstone är vi inte beroende av Helsingfors för att uppleva kultur.

Statliga kultursatsningar blir däremot allt svårare att lita på. Kulturnämnder och kanslier är bra men att ha några förväntningar på dem är fåfängt, säger Heinström.

Karelias mål är att bli skuldfritt efter renoveringen och styrelsen jobbar aktivt för mer självfinansiering. Viktigast är att ha många ben att stå på. Erik Pöysti hoppas för egen del att han kunde få avlastning i åtminstone en del av arbetet.

– I dag gör jag sju olika personers jobb, det är inte hållbart i längden.