Gardell gråter och sörjer

Med en djup suck sjunker författaren Jonas Gardell ner på golvet i garderoben. Utanför finns kaoset på Göteborgs bokmässa men för en stund andas han ut på dessa få gömda kvadratmeter. Timmen innan har gått till att signera böcker åt en till synes ändlös kö av hängivna läsare.

– Går jag ut i vimlet river folk i mig. Det ska de få göra men då går det  inte att prata, förklarar han.

Gardell är aktuell med roman­sviten Torka aldrig tårar utan handskar, hans egen berättelse om aidsepidemin, i folkmun även kallad bögpesten, i 1980-talets Stockholm.

– Halva livet har jag vetat att jag skulle skriva om händelserna – för att jag var med och för att jag överlevde medan mina vänner inte gjorde det. Allt som händer i berättelsen är sant trots att karaktärerna är fiktiva.

Han ser projektet som en plikt, ett hedersuppdrag. 2013 är det trettio år sedan aids drabbade Norden. Det kommer sannolikt att produceras flera texter och dokumentärer, men ingen av dem har Gardells inside­perspektiv. Han har arbetat med böckerna i tio års tid, fortfarande får händelserna honom att gråta.

– Varje gång jag pratar om böckerna får jag tårar i ögonen. Jag minns mina vänner och jag sörjer. Men minnena är också fulla av vrede och ilska över hur homosexuella skuldbelades och förföljdes.

Det är först nu när samhället fått en viss distans till epidemin som mönster går att urskilja. Den relativa toleransen och respekten mot dagens homosexuella gör 1980-talets oförrätter tydliga: mediernas handfallenhet och rasande panik, ledarskribenters och politikers krav på registrering och tvångstestning, i vissa fall också isolering och märkning i armhålan på de smittade.

Detta samtidigt som dagstidningar långt in på 1980-talet vägrade publicera dödsannonser där den närmast sörjande var man eftersom det ansågs ovärdigt. Pojkvänner stängdes ute från sina älskades begravningar medan familjer som inte kunde  acceptera att deras söner var homosexuella valde att leva i förnekelse.

– Ännu för tio år sedan hade skammen gjort det omöjligt att berätta. Nu är det dags att vi lär oss se den här delen av vår historia.

”Man står ensam kvar”

Innan det fanns tillförlitliga tester som skulle visa att Jonas Gardell inte själv hade smittats levde även han i ovisshet, beredd på att bara ha några få år kvar att leva. Fyra av hans bästa vänner dog under loppet av ett halvår.

– Naturligtvis har jag känt skuld över att jag överlevde. Känslan går att jämföra med en soldat vars vänner avlidit i kriget. Man står ensam kvar.

En av bokens huvudkaraktärer är finländaren Seppo, vilken verklighetskoppling har han?

– Berättelsen är i högsta grad en utvandrarroman i samma anda som Vilhelm Moberg. Skillnaden är att i stället för att flytta till USA flydde de homosexuella till friheten i Stockholm. Många kom från småorter i Värmland och Skåne men också i väldigt hög utsträckning från Finland. Det finska samhället var ännu mer konservativt än det svenska. Därför var det naturligt för mig att en av huvudpersonerna skulle ha finsk anknytning.

Sedan en tid tillbaka får Gardell regelbundet brev av människor som känner igen sig i de aidsdrabbade huvudkaraktärernas mammor och pappor. Han säger att han ansträngt sig för att porträttera funktionella, älskande föräldrar vars kärlek sätts på prov då barnen smittats.

– Några har också reagerat på att boken skulle vara rå och explicit i sina beskrivningar av villkoren för dåtidens homosexuella. Men pissoarerna och parkerna var naturliga mötesplatser. Det krävdes ett oerhört mod för att ens komma dit. De som vågade var de lyckligt lottade. Om man ska tycka synd om någon är det alla som inte ens klarade av att ta sig så långt, som levde en förminskad, förtryckt tillvaro eller tog livet av sig.

Om aids hade drabbat oss i dag, hur hade vi hanterat det?

– Samhället har alltid ett behov av att definiera ett kollektivt ”vi” utgående från dem man skiljer ut och inte accepterar. På tidigt 80-tal var  homosexuella det främmande andra. I dag utgör muslimerna den grupp som det sprids hotbilder kring. När aids kom var samhället tvunget att sluta utesluta homosexuella. Allt för många riskerade dö. De var våra söner, syskon, arbetskamrater och vänner.

Gardell säger att den självbild Sverige har i dag inte stämmer överens med hur landet ser ut.

– Vi har en äldrevård där vi väger kissblöjor innan vi byter dem för att se till att de är tillräckligt tunga, en invandringspolitik där vi utvisar tvååriga flickor. Fortfarande är vi därför ett land som inte torkar tårar utan handskar.