Flow sparade det största till sist

Det ligger bra i linje med den isländska naturen och lynnet. Björks temperament är som bekant nära släkt med vulkanerna på sagoön, och hennes musik minst lika fascinerande, fantasieggande och explosiv.

Några timmar före spelningen spred musiknätverket Nuorgam en nyhet på Facebook att Björk ställt in sin show. För dem som vågade tro på att det var ett skämt var det säkert veckoslutets roligaste – hon har ju ställt in Helsingforskonserter tidigare – men vi andra var nog lite ängsliga ända tills musiken prick halv tio började strömma från huvudscenens högtalare.

Och det var bara att konstatera direkt i öppningen; Flow hade sparat det största till sist. Leslie Feist och Lykke Li må vara stjärnor i sin egen rätt, men i år fanns det bara en strålande världsartist i Södervik.

Nästan 20 000 personer besökte Flow på söndagen, och minst 90 procent av dem vill se islänningen. Trångt om saligheten var det, och solen höll på lägga sig när Björk ramlade in på scen som en svart Michelingubbe i enorm blå peruk. Någon annan får analysera klädvalet, men det är från start klart att åtmimstone rösten är i toppform då hon inleder med minimalistiska Cosmogony.

Björks naturpatos är inget nytt, så det är fint att höra hur hon tar med Hunter från Homogenic 1997, som också hade storslagna landskap som tema. Jag påstår att genombrottslåten Human Behaviour (1993) också hade passat perfekt i Biophilia-temat och -soundet, men så långt skulle hon väl aldrig gå i publikfrieri.

I Thunderbolt sänks en singing Tesla coil (sjungande Teslaspole) ner från scentaket. Googla gärna, den fascinerande manicken producerar både blixtar och ett skarpt och bombastiskt synthljud. Perfekt för ändamålet.

Särskilt många vanliga instrument finn det inte annars heller i repertoaren. Bakgrundsmelodierna görs inte av gitarrer eller keyboards, utan en damkör på tolv personer, som också fyller upp det visuella på scenen med dans – eller vad man ska kalla det, det finns ingen koreografi egentligen, bara tolv snygga tjejer som skakar, viftar och hoppar omkring lite. Björk trippar med korta steg, på sitt utstuderat gulliga sätt, av och an framför kören och verkar vara på bästa humöret någonsin.

Det tar sin tid, men trots en pretentionsfaktor på närmare hundra och några riktigt tråkiga nummer så vinner hon över ens sympatier till slut, och jag inser att det är något väldigt unikt vi bevittnar.
Äldre låtar som Isobel (1995) och Jóga (1997) får de största gensvaren från publiken, och Hidden Place (2001) står ut till sin fördel.

Setet avslutas med urladdningen Náttúra, och hon låter oss vänta en god stund på encoren, då Teslaspolen igen får vara med och sjunga. Som avslutning blir det politik med punklåten Declare Independence (2008) i en rasande version, tillägnad det feministiska konstkollektivet Pussy Riot, som sitter fängslade i Ryssland.

På det hela en extremt unik konsertupplevelse, som, trots att jag var rätt skeptisk i början, växte på en som mossa med tiden.