Jakob Höglund placerar Strindberg i skolmiljö

Brändö gymnasium står tomt. Det enda spåret av elever är de leende tonåringarna ihopfösta och förevigade på klassfotografier som pryder väggarna.

Vid ingången tar Jakob Höglund emot, solbränd och fräscht klädd i grönt linne, shorts, tennisstrumpor och vita sneakers.

– Det är en otroligt svår pjäs och visst kan man fråga sig varför man sätter upp just den för en så ung publik, medger han.

Teater Viirus uppsättning av Strindbergs Ett drömspel är en turnéföreställning vars huvudsakliga målgrupp är gymnasie- och högstadieelever. Pjäsen från 1901 hör till dramatikerns märkligaste. Tid och rum suddas ut, ”personerna klyvas, fördubblas, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas”, som Strindberg själv skriver i förordet. Men det är också utmaningen i att fånga tonåringarnas intresse som lockar Höglund.

– Min tanke var att pjäsen görs tillsammans med publiken, här och nu i deras gymnastiksal. Upplevelsen blir en annan när du som publik tilldelas en roll eller befinner dig mitt i ett skeende, till exempel i ett slagsmål. Då dras du in i historien, blir delaktig och drömmen skapas via teaterleken.

Vägen till Strindberg går genom elevernas vardag.

– Pjäsen handlar ju om de stora frågorna, om sökandet efter en mening med livet. Skolan är en starkt symbolisk plats. Det är i gymnasielåldern man börjar ta itu med de stora frågorna.

De flesta känner till huvudpersonens, den gudomliga Agnes utrop: ”Det är synd om människorna.” I Höglunds tappning dimper Agnes ner till jorden mitt i en skolfotografering och får bland annat erfara sin första tonårsfylla på en toalett. Dessutom möter hon en rad allegoriska figurer: Officeren som inte vågar leva, Advokaten som mår dåligt av att leva och Diktaren som tror sig känna till meningen med livet.

– Själv identifierar jag mig med Officeren. I skolan försökte jag bara vara duktig och prestera väl. Det var först efter skolan jag kunde ta itu med mitt liv, berättar Höglund.

Det var ändå i gymnasiet som Höglunds teaterintresse vaknade.

– Jag höll på med dans och fortfarande finns min säkerhet och trygghet där. Men helt och hållet ”hemma” kändes dansen aldrig. I trean gjorde jag min första amatörteateruppsättning. Det var Teater-Jakob som ringde till mig och sa att jag måste göra Henrik Fjellner i Spanska flugan.

Dansens språk

I gymnastiksalen pågår repetitionerna. Oskar Pöysti och Jessica Raita omfamnar varandra i en kraftfylld dans i salens dunkla belysning. Höglund iakttar dem lugnt och tålmodigt, flikar då och då in med en bortglömd replik eller ger anvisningar för åt vilket håll duon ska snurra. Höglund ser ingen skillnad mellan regi och koreografi.

– Allt är koreografi. Jag tycker det är jätteintressant med två personer som bara sitter vid ett bord. Också en talpjäs är fysisk. En regissör måste ha koreografiska kunskaper.

Mest bekant är Höglund som skådespelare och koreograf. I våras gjorde han till exempel koreografin till revyn Va va de ja sa! på Lilla Teatern. Höglund utgår alltid från dansen, också i sin teaterregi.

– Dans är abstrakt, vilket jag gillar, men jag använder dansens språk för att berätta historier och föra handlingen vidare. Koreografin är ett sätt att jobba på, genom den får man intressanta scenlösningar. Sedan är jag förtjust i dansens poesi.

Ett drömspel är hans andra utpräglade regiarbete.

– Allt har gått stegvis efter Teaterhögskolan. Hittills har jag gjort åtta jobb som koreograf. På många sätt har det varit som att agera regiassistent.

Regisserandet känns redan naturligt för Höglund.

– Väldigt tidigt höll jag i dansgrupper. Det handlade om att leda gruppen, att skapa tillsammans. Därför känns det tryggt att regissera. Som skådespelare var jag besvärlig för jag tyckte jag visste bättre än regissören, jag tänkte mer på hur jag var i rummet och på helheten än hur jag var i själva rollen.

Efter att han satte upp Pinocchio på Wasa Teater år 2010 började regiuppdragen dyka upp. I vår regisserar han en egen dramatisering av Barbro Lindgrens Pojken och stjärnan på Wasa Teater. Stöd på vägen har han fått av dramaturgen Stella Parland som funnits med också under Ett drömspels arbetsprocess.

– I början arbetade jag med att försöka förstå symbolerna, för att sedan vara så fri som möjligt för att göra val. Jag har gjort en rejäl bearbetning trots att jag känner att jag ändå sätter upp originalpjäsen. Stella har varit mitt bollplank. Har jag inte kunskap skaffar jag mig den. Jag ser på mitt yrke som en evig skola.

Men nästa projekt äger rum i nuvarande hemlandet Sverige. För regionteatern Scenkonst Södermanland regisserar Höglund barnföreställningen Flickor och pojkar som riktar sig till förskole- och lågstadieelever.

– Det ska vara en frigörande och inspirerande föreställning där vi via dans och teaterlek öppnar upp för nya tankar om hur man får vara. I den åldern etableras de starka stereotypa könsrollerna. Vi vill inte göra om barnen, bara ge dem ännu fler alternativ och möjligheter i livet.

Ett drömspel har premiär på Brändö gymnasium 17.8. Efter det visas föreställningen i skolor och på Teater Viirus.