Utdragna The Cure sköt långt över målet

The Cures frontman Robert Smith stiger glatt upp på Roskildes stora scen. Deppgubben i trollfrisyr och rödmålade läppar smilar och snackar med gitarristen Reeves Gabrels samtidigt som han levererar sin domedagsrock. Solen går ned och det blir mörkt, som på beställning för att trissa upp stämningen till en lämplig kuliss för bandets musik.

Förväntningarna är höga på den första festivaldagens största stjärnband i Roskilde, men det blir aldrig riktigt något stort lyft på giget. The Cure har strött ut sina klassiker lite här och var i setet, och visst tänder det till när låtar som In Between Days, A Forest, Just Like Heaven, Lullaby, Close To Me och Pictures Of You hörs. Men för ofta är det långdraget, oengagerat och tråkigt som får publiken att på sin höjd klappa slött och sukta efter en välkänd hit och en iskall öl i det oändliga Roskildedammet. 

Bandets problem är, bortsett från de klassiska popsnören, att det aldrig blir en känsla av att bandet faktiskt uppträder live. Det finns inget i arrangemangen av de mer okända låtarna som tyder på att man vill ge publiken något mer. Och plötsligt är Smith inte alls lika glad som i början.

The Cure, som grundades redan 1976, har i sommar bestämt för att bjuda på en diger samling låtar, och det blir en hela tre timmar (!) lång spelning. En vacker tanke, som i praktiken fungerar sämre.  Bandet kunde gott och väl ha skalat bort tio låtar ur listan, vunnit på ett mer komprimerat set och sett till att festivalens viktiga öppning inte hade förvandlats till en idrottsprestation väl jämförbar med 50 kilometer gång. Nu är det de mest hängivna hardcoresupportrarna som orkar ända fram till mål med bland andra Friday I’m In Love och Boys Don’t Cry som furstlig belöning.

De som hade hoppats på en rejäl musikalisk spark-i-arslet-start har redan stupat halvvägs, besvikna i väntan på festivalens första fullträff. Nu sköt The Cure långt över målet. 

LÅTLISTAN