Plock & fynd v 13: Räven och tuppen

Räven sade till tuppen: ”Jag kan vara din vän, förutsatt att jag inte hittar tre avgörande fel hos dig.” Tuppen rannsakade sig själv, men tyckte att det inte var något värre fel på den. Alltså tackade den glatt ja till vänskapsinviten. ”Du har en äcklig röd kam, vassa klor och hemsk röst”, sa räven och åt upp tuppen.

Man kunde tro att det här handlar om Jutta Urpilainen, Stefan Wallin och Dragsviksdebaclet. Eller att det är en allegori för det råa språkklimat som språkmajoriteten i Finland nu med sannfinländarna i spetsen och de stora partierna i lydig efterföljd målmedvetet är i färd med att skapa i Finland.

Men den här sedelärande fabeln handlar om något helt annat. Den berättades av en medlem av den turkiska familjen Nemli-Zade i Trabzon som ett varningens ord när representanter för stadens grekiska minoritet 1918 uppsökte honom för råd och hjälp. Grekerna undrade vad de kunde göra för att samexistensen mellan den turkiska muslimska majoriteten och den grekiska kristna minoriteten skulle kunna fortgå på samma huvudsakligen fredliga sätt som under ottomanimperiets många århundraden. 1918 blåste nya iskalla nationalistiska vindar, armenierna hade redan utrotats och framtiden såg hotfull ut.

Den amerikanska journalisten Bruce Clark, i vars bok Twice a Stranger. How Mass Extinction Forged Modern Greece and Turkey (2006) jag nyligen läste det här, uttolkar parabeln som att ”den som vill gräla alltid hittar en orsak”. Min tolkning är nog betydligt krassare: Den som är stor och har vassa tänder gör med den lilla vad han vill. Ibland räcker det med att räven är hungrig, inte ens skenförhandlingar behövs. Ibland räcker det med att den är räv.

Den stora befolkningsutväxlingen mellan Grekland och Turkiet föreskriven av Lausannefördraget 1923 innebar att 400 000 muslimer bosatta i Grekland utväxlades mot 1,2 miljoner grekisktalande ortodoxa bosatta i Turkiet, en stor del av dem så kallade pontiska greker från Svartahavskusten.
Lausannefördraget omfattade inte den betydande grekiska minoriteten i Istanbul. Men under hela republikens tid har Turkiet tillämpat en minoritetspolitik med inslag av (hemligt toppstyrda men skenbart spontana) pogromer, godtyckligt påbjudna straffskatter och arbetsläger. I september 1955 upplevde grekerna i Istanbul sin egen ”kristallnatt”. Uppviglad av ett falsk rykte om ett bombdåd mot Kemal Atatürks födelsehus i Thessaloniki vandaliserade en turkisk mobb grekiska butiker och hem, skändade kyrkor samt misshandlade, våldtog och dödade medlemmar av den grekiska befolkningen. Det här ledde till en massiv ”frivillig” flyttningsvåg till Grekland, liksom Cypernkrisen två decennier senare.

I dag klänger en liten grekisk folkspillra på ungefär 2000 personer – mot 67 000 före pogromen 1955 – sig kvar i staden bland det forna bysantinska rikets otaliga kyrkor och heliga källor i små kapell på de mest underliga platser. De är nu så få att den nuvarande moderatislamistiska regimen har råd att bemöta dem med tolerans och rentav välvilja.
Vill man dra lärdom av historien riskerar man att bli allvarligt bekymrad.

Den välövade jordegumman

Lite uppmuntran kan man också hämta i historien. Professor Kirsi Vainio-Korhonens bok Ujostelemattomat. Kätilöiden, synnytysten ja arjen historiaa (WSOY 2012) handlar om de driftiga kvinnor som redan på 1700-talet skaffade sig en kvalificerad yrkesutbildning som barnmorskor.
En av dem som ska ha tack för vår låga spädbarnsdödlighet i en vårdkultur där barnmorskan besitter betydande auktoritet är synbarligen Johan von Hoorn, född 1662 i Stockholm, död 1724.

Hans mor hade verkat som inofficiell jordemor, och lille Johan hade vuxit upp med hennes berättelser om komplicerade förlossningar. Som medicinare kom han att bli grundaren av den vetenskapliga obstetriken och ett ordnat förlossningsväsen i Sverige. 1697 han utgav han Then swenska wälöfwade jordegumman, Sveriges första lärobok för barnmorskor.

I den utbildning som von Hoorn planerat deltog på 1700-talet också kvinnor från östra riksdelen, det vill säga Finland.

För att få bli barnmorska måste kvinnan vara gift och ha fött barn. I allt annat stod kvinnan på 1700-talet under manligt förmynderskap, men barnmorskeutbildningen gav henne en självständig tjänstemannalik status.

Demografiskt var utbildningen av barnmorskor en lönande affär. Till exempel i Jakobstad propagerade de utbildade barnmorskorna för amning och fick under några decennier i mitten av 1700-talet ner spädbarnsdödligheten från 60 till 30 procent. Tidens ”flaskmatning” med ko- eller getmjölk i ett urgröpt horn var en vanlig dödsorsak. Också mödrarnas dödlighet minskade. Barnmorskorna hade nämligen sina egna instrument, bland dem saxen. Dödarbakterien Clostridium tetani fanns ofta på just de knivar, fårsaxar och andra verktyg som fanns i den födandes hem och som de sämre utrustade outbildade jordemödrarna använde för att klippa navelsträngen med. Man föreställer sig att en proffsig barnmorska gärna diskade sin egen sax ordentligt mellan förlossningarna även om hon lika lite som någon annan på 1700-talet hade något begrepp om bakterier och antiseptik.