Fem frågor: Att vara kär i Dolly Parton

Hur uppstod filmidén?
– Jag hade länge haft tanken att göra film om kvinnor jag tycker …är inspirerande. 2005 fick jag chansen att dokumentera en hyllningskonsert till Dolly Partons ära. Bland de över trettio artister som deltog fanns en härlig gemenskap och glädje som jag föll för. Jag ville se mer och valde därför att följa sångerskorna Nina Persson, Cecilia Nordlund, Lotta Wenglén, Helena Josefsson samt musikproducenten Gudrun Hauksdottir under några år.

Varför samlas filmen kring just Dolly Parton?
– Ingen av de här tjejerna kände varandra sedan tidigare. Gemensamt var där-emot att de alla gillade Dolly, hon var en förebild och idol för dem. Via filmen och henne samlas de och lär känna varandra. Eftersom Dolly är en fantastiskt komplex person som klättrat i karriären men aldrig skaffat barn kom filmen mycket att handla om just hur man kombinerar drömmar med verklighet. Dolly tar ett personligt kliv in i tjejernas liv via frågor kring att utvecklas som musiker och huruvida man vill skaffa barn eller inte.

Vad är filmens budskap?
– Att man ska vara sig själv. Trots motstånd går allihop sin egen väg. De möter utmaningar med mod och gör upp med det förflutna, accepterar och förlåter gamla sår i sina familjer. Fast Nina Persson (sångerska i The Cardigans, red.anm.) var kändast av dem ville jag att allihop skulle ha samma plats i filmen, alla är vi människor oavsett om vi är kända eller okända.

Vilken är din egen favoritlåt av Dolly?
– Det finns så många. The Grass is Blue eller Jolene. Dolly Parton var länge en artist som min mamma lyssnade på medan jag själv spelade punk. Genom filmen har jag lärt mig att tycka mycket om musiken. Det är lätt att bli kär i Dolly.

Varför ska folk se filmen?
– Därför att jag tror att de kan bli hoppfulla och varma i hjärtat. Trots att berättelsen tar upp svåra ämnen sprider den också både glädje och hopp.

Jag är min egen Dolly Parton visas i kväll klockan 18 på Maxim i Helsingfors som en del av kvinnofilmsfestivalen Artisokka.