Gravida med det ryska medborgarsamhället

Det går inte att ringa dem och be om en intervju. Ingen av dem använder mobiltelefoner. Man måste skicka e-post.

Gruppens ledare Oleg Vorotnikov svarar snabbt. Han vill att jag ska identifiera mig och att jag ska tala om exakt hur upplägget kommer att se ut i tidningen. Det är inledningen på en korrespondens som tar flera veckor i anspråk. När vi äntligen träffas inser jag snabbt att Vorotnikov har kontrollerat mina uppgifter och min person in i minsta detalj.

Vojna betyder krig. Den fria ryska konstgruppen Vojna har förklarat krig, mot konsumtionssamhället i allmänhet och Putinregimen i synnerhet. De har målat en jättefallossymbol på Litejnyjbron i S:t Petersburg, genomfört offentliga samlag på Biologiska museet i Moskva och vält polisbilar upp och ner i protest mot ordningsmakten. I fjol arresterades Vorotnikov tillsammans med Leonid Nikolajev. Bägge släpptes mot borgen men kallades på nytt till förhör. En villkorlig fängelsedom på sju år hänger fortfarande över dem och nu har de gått under jorden.

Innovationspris och beröm

Samtidigt har de fått ryska kulturministeriets innovationspris för sin performance med fallossymbolen. De prisas av intellektuella som till exempel Andrej Jerofejev. Enligt Jerofejev, före detta kurator för modern konst på Tretjakovgalleriet, finns det ingen som har gjort lika mycket för det ryska medborgarsamhället som Vojna.

All konst som Vojna producerar är ställningstagande, vare sig det handlar om att kasta levande katter över försäljningsdisken på McDonald’s (i protest mot konsumtionssamhället) eller fejka en hängning av en homosexuell och en gästarbetare i en supermarket (ett ställningstagande mot rasismen och homofobin).

En del av mystiken kring Vojna är att de är ytterst svårtåtkomliga. Två gånger kommer vi överens om en intervju utan att de dyker upp.

Jag har redan gett upp den här intervjun när de plötsligt infinner sig utanför mitt hus: Ledaren Oleg Vorotnikov eller "Vor" (Tjuven) och strategikern Natalja Sokol eller "Kozljonka", det vill säga Geten. Med sig har de gruppens tredje kärnmedlem Leonid Nikolajev eller "Jobnutyj" (Galningen). Och – naturligtvis – Sokols och Vorotnikovs barn, tvåårige Kasper och spädbarnet Mama som bara är en månad gammal.

Hungriga konstnärer

Intervjun sker hemma i mitt kök. Av rädsla för polisen vill Vojnamedlemmarna inte träffas på något kafé.

– Har du inget starkare hemma? undrar Oleg Vorotnikov när jag frågar om de vill ha te eller kaffe.

Kasper har redan öppnat kylskåpsdörren och letar efter mat. Precis som sina föräldrar lever han ur hand i mun, flyttar från ställe till ställe och stjäl all sin mat i butikerna.

– Han är van vid att bara gå in i butiken och ta vad han vill ha, konstaterar Natalja Sokol.

Jag dukar fram allt som finns i köket. En panna stekt potatis, choklad, knäckebröd och frukt. Mjölk och en rödvinsflaska. När intervjun är slut har Vojnamedlemmarna ätit upp alltihop till sista smulan, och jag har en känsla av att de fortfarande är hungriga.

Varför är ni beredda att offra så mycket för konsten?

– Konst ska vara politisk. Annars är det bara designprodukter. Matrjosjkor och landskapsmålningar. Det är meningslöst. Konstens uppgift är att förändra samhället och att vara på barrikaderna, säger Vorotnikv medan han hungrigt glufsar i sig stekt potatis.

Det är av samma orsak som han inte vill betala något för sin mat eller sitt uppehälle.

– Om vi hela tiden var upptagna med att förvärvsarbeta och betalade för vår mat skulle vi inte ha tid med vår egentliga uppgift. Vi stjäl för att ha tid för konsten. Det är rätt och riktigt. Jag tror inte att det finns många andra artister som har bidragit till den ryska konsten lika mycket som vi.

Han tvekar inte att jämföra sig med Tolstoj.

– Tolstoj blev aldrig efterlyst på Interpol. Tjernysjevskij satt fängslad tjugo år i Sibirien men inte heller han förklarades internationellt efterlyst. En riktig konstnär dör i en omärkt grav, som Mandelstam, utan några utställningar på Tretjakovgalleriet. Konst handlar inte om att vinna andras godkännande, kons­ten ska förändra samhället. Jag bryr mig inte om vad andra säger om min konst, jag bryr mig om att den påverkar.

Mot konsumtionssamhället

Just nu är det Putins Ryssland som står i skottgluggen för Vojna. Men Putinregimen är enligt Vorotnikov och Sokol bara "det lilla onda". Det stora onda är konsumtionssamhället som gör människor förslöade och fördummade.

– Putin ger folket tjugo olika sorters korv, nattklubbar och konstgallerier. Har det gjort folk lyckliga? Nej. Vi vill ha ett samhälle där all mat är gratis och där ingen sitter i Kreml, där folk är självstyrande i mindre grupper som vår och där det inte finns någon kontroll. Ryssland är ett samhälle där allt är förbjudet, till och med badstränderna är stängda på natten. Vi vill få ett slut på det, säger Oleg Vorotnikov.

Under hela intervjun snusar babyn Mama turvis i sina föräldrars armar. Natalja har fött sina bägge barn hemma, med Oleg som enda assistent. Det är hennes sätt att bevisa att hon klarar sig utanför samhället.

– Jag vet hur man föder barn, jag behöver ingen hjälp med den saken. Gravida och födande kvinnor kontrolleras väldigt hårt, trots att alla kvinnor kan föda barn, säger hon.

Natalja Sokol gick på en enda läkarkontroll som gravid. Då ringde läkaren polisen eftersom hon är efterlyst. Hädanefter tänker hon inte längre vända sig till något sjukhus.

Vad gör du om barnen blir sjuka?

– De blir inte sjuka. Varför skulle de inte hållas friska? Medan jag väntade Mama bodde vi i en källare som var kall och fuktig. Jag blev själv sjuk. Men Mama är alldeles frisk, och så länge jag ammar henne är hon immun mot sjukdomar.

Och om du själv blir sjuk?

– Ja, vem ska hjälpa mig då? Jag har lärt mig att vara oberoende. Blir jag sjuk får jag klara av den saken också. Men jag har aldrig varit rädd. Efter att jag fick barn har jag blivit ännu mer orädd. Jag vet att jag är stark och att mina barn är starka. Om man inte är rädd för att något ska hända ens barn överflyttas modet på dem själva. Då kommer ingenting att hända dem.

Natalja saknar identitetshandlingar sedan två år tillbaka. Det innebär att Mama inte är registrerad någonstans och alltså officiellt inte existerar.

– Jag har varit utan dokument sedan november 2010 då polisen letade igenom vår bostad och beslagtog mitt pass. I början var det svårt, men nu har jag vant mig. Vi lever utan ID-handlingar, utan mobiltelefon och utan bostad. Det ger en enorm inre frihet. Vi är inte beroende av någonting.

Både Natalja och Oleg har kritiserats för att de har tagit med sig sin minderåriga son på sina ofta våldsamma och riskfyllda aktioner. Den kritiken kan de inte alls förstå.

– Vi frågar alltid Kasper om han vill vara med eller stanna hemma. Han väljer att komma med varje gång. Det här är det liv som han känner till, han vill ju vara med sina föräldrar, och vi kan inte leva något annat liv, säger Natalja.

Oleg anser tvärtom att de gör sin son en stor tjänst.

– Kasper lever ett liv som skulle göra de flesta ryska konstnärer gröna av avund. Han får ständigt vara med och göra konst som de inte ens kommer i närheten av.

När Vojnagruppen planerar sina aktioner har alla sina särskilda uppgifter. Oleg, som är gruppens inofficiella ledare, står ofta för idéerna. Den som planerar själva utförandet och hur man ska göra för att inte åka fast är Natalja.

– Jag räknar ut på sekunden ungefär hur lång tid det tar för polisen att infinna sig. Vi har också våra metoder för att smälta in i folkmassan så att polisen inte ska hitta oss. Det leder till att de ofta griper fel personer.

Både Natalja och Oleg är mycket medvetna om sin position. De är stolta över sin roll i den ryska konstvärlden och samhället.

– Vi är gravida med det ryska medborgarsamhället! Det är som ett barn i sin mors mage. Än kan man inte se det, men man vet att det kommer att födas. Anti-Putindemonstrationerna som pågår nu är ett bevis på att vi har haft rätt hela tiden.

Innan Vojna lämnar mitt kök undrar Natalja Sokol om jag händelsevis har spikar hemma. Det har jag tyvärr inte. Det enda jag kan ge gruppen som bidrag är en vintermössa till Mama.