På jakt efter den vanskligaste vägen

Finn Iunker har en förfrågan. Den norska dramatikern skriver som bäst en avhandling om Bertolt Brecht och är nu på jakt efter en artikel från fyrtiotalet där Brecht intervjuas i Hufvudstadsbladet. Han undrar också om folk i Finland fortfarande läser Elmer Diktonius.

– Brecht kallar honom för en Horatius!

I avhandlingen undersöker Iunker begreppet "Einverständnis" (ung. samtycke) i Brechts didaktiska pjäser.

– I vardagen finns flera exempel på vanliga handlingar som utan samtycke blir olovliga, både i juridisk och i moralisk bemärkelse. Om vi satt oss i en bil och körde skulle det vara okej, men om du inte samtyckte skulle det vara kidnappning, förklarar Iunker.

Den akademiska banan hänger samman med Iunkers kärlek till utmaningar, att hitta den vanskligaste vägen.

– Jag funderade på vad som skulle vara det svåraste för mig att göra. Jag kom fram till att det nog skulle vara att gå från att vara konstnär till att skriva akademiskt och sakligt.

Iunker besöker Helsingfors för att se Teater Viirus föreställning Det lystna landet som bygger på två av hans pjäser, Aswering Machine och Play Alter Native.

Vi träffas i Viirus foajé, bakom dörren är repetitionerna i full gång inför premiären. Iunker tänker inte smygkika.

– En utgångspunkt för mitt skrivande är att teatergruppen som sätter upp min text ska ha frihet göra vad den vill med den. Det bästa jag vet är att bli överraskad!  

Efter Jon Fosse är Iunker den mest spelade levande norska dramatikern. De facto sätter man flitigare upp hans pjäser utanför de norska gränserna än innanför.

Många versioner av pjäserna har han hunnit vittna. En speciell upplevelse var Aswering Machines urpremiär i Bergen, där en belgisk grupp satte upp den.

– Allt gick galet på premiären. Man hade satt ut fel tidpunkt i tidningen, så många kom när föreställningen höll på att ta slut. Det var totalt åtta i publiken av vilka fyra hade betalat. Mitt under föreställningen gick en kolsyretub i baren sönder och började föra ljud, så jag och några andra måste leta efter källan till ljudet. Men det var härligt och föreställningen blev sen en hit!

Iunker skriver sina pjäser främst på engelska, något som han tror också kan förklara framgången på kontinenten.

– Tyvärr är norska inte ett världsspråk.

Det kan också vara en fördel att skriva på ett främmande språk.

– Man kan inte vara elegant, man måste söka sig till kärnan. Är man hungrig skriver man "I'm hungry, let's eat!" och den typen av meningskonstellation kan vara till fördel för skådespelarna. De får själva lägga till temperament och känslor.

Answering Machine blev till när Iunker bara var 25 år gammal. Trots att den associativa monologen till formen är utmanande är det hans mest spelade pjäs.

– När jag skrev den år 1994 uppfattade man den mest som en krävande text eftersom den inte ser ut som ett skådespel. Men med tiden har den blivit mindre av en experimentell text och mer av en text med ett sårbart ungt jag.

För tillfället skriver Iunker på en pjäs för en teatergrupp i Antwerpen. Att deadline var år 2005 oroar honom inte. Hans pjäser får ta tid.