Finnkino stärker greppet om biomarknaden

Sedan Finnkino grundades 1986 genom en sammanslagning av ett antal mindre biografbolag har man vuxit till landet största biografkedja. I dag dominerar företaget den finska biomarknaden och få konkurrenter kan eller vågar längre utmana. I stället planerar Finnkino bli ännu större, bättre och helst också synligare.
Tillsammans med sitt team ansvarar programchef Toni Lähteinen för Finnkinos landsomfattande biografutbud. Det är han som bestämmer vilken dag filmerna ska ha premiär, vilken sal filmerna ska gå i och hur länge de kan visas. Det gäller att optimera publiktillströmningen. På grund av platsbiljettsystemet kan Finnkino byta upplägg bara en gång i veckan. Utan det kunde planändringar ske oftare, men då skulle kunden å andra sidan inte kunna planera besöket och sittplatsen på förhand.
– Ett vanligt missförstånd är att vi också ansvarar för vilka filmer som visas. Men den delen sköter de fristående importörerna. Det är med dem vi sedan förhandlar om själva visningarna.  Varje vecka tittar vi på filmerna och pratar med importörerna om vilka förväntningar de har, hur de vill satsa och vad trenden är för tillfället.
Det gäller att försöka uppskatta hur mycket tittare som är på väg till vilka typer av salar. Lähteinen sköter själv bokningarna av Finnkinos samtliga vita dukar i Helsingfors. Ofta utgår han från info om hur filmerna lyckats locka publik i andra länder.
– Visst är det ett stort ansvar, men jag är inte ensam om besluten. Branschen drivs av ett stort maskineri med många människor som utvärderar filmerna och förhandlar om resultatet. Ingen av oss kan ändå se in i kristallkulan. Vi vet därför aldrig om vår planering slår rätt. Ibland går det snett, och visst harmar det om filmen i den största salen inte går lika bra som rullarna i de mindre salongerna.

Inget monopolläge
Enligt Toni Lähteinen mår den finska biobranschen bra, även om folk här fortfarande går för lite på bio jämfört med andra länder i Norden. Finnkinos roll på den inhemska biomarknaden vill han inte kalla för monopol, trots att bolaget nästan utan konkurrens kontrollerar landets större städer. En tredjedel av Finnkinos dukar lockar mer än två tredjedelar av alla biobesökare i landet. Å andra sidan ger marknadsläget bolaget skyldighet att tillhandahålla ett brett utbud. Något man försöker eftersträva.
– I och med att våra biografer är de enda på många orter blir förstås ansvaret stort, men jag upprepar att importörerna i grund och botten styr importen. Om en film inte kommer till Finland är det inte vårt fel.

Medger du ändå att den smala filmens ställning på Finnkino är sämre än så kallade storsäljare?
– Tyvärr hänger det mycket på den stora publiken. Ju fler tittare som ser så kallade arthousefilmer desto fler sådana filmer tas det in. Det innebär alltid en stor ekonomisk risk att importera en smalare film. Om den inte får publik kan det vara katastrofalt för importören. Där kan Finnkino hjälpa genom att vi lätt kan anpassa biosalens storlek och optimera tillströmningen. Finnkino har också möjligheten att ibland själv ta in filmer. Så var bland annat fallet 2009 med 22-åriga Miika Ullakkos debutfilm Mitä meistä tuli som valde att ta direkt från produktionsbolaget. Normalt vill vi ändå helst att filmen ska ha en extern distributör som kan sköta textning och marknadsföring.

Är ni inte tillräckligt välbärgade för att kunna stödja mindre filmer mer än så?
– Som sagt, bioutbudet hos oss är inte dåligt. Vi har ett utbud på runt femtio filmer i veckan. Räknar man med festivalerna är det bara att konstatera att det går att se en massa olika slags film i Finland. Tyvärr kan vi ändå inte ta in varje film. Speciellt våren och hösten är fullbokad. Därför kan sommaren vara bättre premiärtid för små filmer.

Hur ser det ut för den nordiska filmens del, bland annat svenska Apflickorna gick inte upp på era biografer?
– Läget nu är bra jämfört med tidigare år. Norsk film har det varit ont om, men de senaste två åren har det kommit flera stycken. Danska filmer kommer det ett par av varje år medan antalet svenska varit lika många under en längre tid. Jämfört med hur många finska filmer som visas i övriga Norden är utbudet ganska okej. Situationen är densamma som för övriga utländska icke-amerikanska filmer: publiken avgör. Vi uppmuntrar gärna distributörer att importera nordiska filmer, men i slutändan bestämmer tittarsiffrorna. Människor röstar för en film med biljettpengar och fötterna.
Frånvaron av svenskspråkig textning har ifrågasatts med jämna mellanrum, hur tänker ni kring den?
– Textningen avtalas med oss på förhand men importörerna ansvarar för den. I de få fall då den har saknas har det antingen berott på 3D-formatet eller brådska. Vi har ingen lagbunden skyldighet att sköta detta men kollar ändå saken regelbundet. Vi vill förstås att filmer ska gå att förstå på så många språk som möjligt.

Små biografer kämpar
Sedan årsskiftet är Finnkinos samtliga salar i landet digitaliserade. Fördelarna sägs vara logistiken och kvaliteten, en digital kopia är lätt att transportera och kopiera och riskerar inte förstöras på samma sätt som traditionell bandfilm. Toni Lähteinen har svårt att se några negativa sidor med förnyelsen.
– Vissa påstår att det är mindre romantiskt så här och visst ska de "gamla" filmerna sparas, de kan få en funktion som vi ännu inte ens kan föreställa oss.
En liknande fråga som Finnkino också måste förhålla sig till är konkurrensen till de mindre, fristående biograferna som bolaget hela tiden riskerar spela ut. Något som till största delen redan hänt i bland annat Helsingfors.
– Små biografer är visserligen våra konkurrenter men vi samarbetar också med dem. Även om det i städer där vi finns oftast inte existerar andra biografer uppmuntrar vi dem och önskar allt väl. Ju fler biografer det finns i en stad desto mer breddas biokulturen vilket alltid är bra. Att små biografer visar filmer också efter att de faller bort från vår repertoar är oerhört viktigt.
Enligt Toni Lähteinen är Finnkinos trumfkort ändå multiplexen med de många salarna, en bioform som med sina många alternativ bevisligen varit framgångsrik.
– Många drömmer ofta om kvartersbions återkomst men det finns en anledning till att det sällan fungerar, inte ens i storstäder. Vi går för lite på bio och med bara en eller två salar måste de fyllas varenda visning för att hyror och personal ska kunna betalas. Själv skulle jag gärna se att våra stora städer hade också den här typen av biokultur. Upplevelsen av att se en film tillsammans kommer att behövas även i framtiden även om tekniken fortsätter att förändras.

Hur kommenterar du ryktet om att Finnkino i dag tjänar mer pengar på godis och läsk än biobiljetter?
– Multiplex är helt klart en levnadskraftig form av biografverksamhet. Godisförsäljningen är väl närmast en affärshemlighet men visst kan jag intyga att biljetterna fortfarande är huvudsaken.