Erland Josephson - kultiverad på och utanför scenen

Det kryllade av kulturpersonligheter i Erland Josephsons släkt. En var målaren Ernst Josephson, en annan hans farbror Ragnar Josephson, konsthistoriker, dramatiker och Dramatenchef. Sin teaterbana startade Erland som tonåring då han spelade Oberon i En midsommarnattsdröm på Norra Latin i Stockholm. Pjäsens regissör hette Ingmar Bergman.
"Redan då var han otrevlig och trevlig i olika portioner. Men det var alltid vitalt och levande", har Josephson berättat senare. Så inleddes ett långt och fruktbart samarbete. Efter att ha sysslat med studentteater kom Josephson, utan teaterskola, 1945 till Helsingborgs stadsteater där Bergman verkade som chef. Sin första filmroll för Bergman gjorde han i Det regnar på vår kärlek (1946). Sammanlagt blev det ett dussin filmer för demonregissören, däribland Viskningar och rop (1973), tv-serien Scener ur ett äktenskap (1973). Höstsonaten (1978) och Fanny och Alexander (1982) med Josephson som den livskloke Isak Jacobi.

Till Dramaten anlände Josephson 1956 för att sedan 1966 ta över chefskapet efter Ingmar Bergmans tre omtumlande år. Som författare skrev Josephson diktsamlingar, romaner, noveller och självbiografier.
Som för så många andra skådepelare innebar Josephsons roller i Bergman-filmerna att vägen till internationella filmuppgifter öppnades. Det började med Liliana Cavanis Bortom ont och gott (1977) där han spelade självaste Nietzsche. Han sågs i Dusan Makavejevs Montenegro (1981), István Szabós Hanussen och Philip Kaufmans Varats olidliga lätthet (1988). Också i Eija-Elina Bergholms Angelas krig (1984) och Jörn Donners Dirty Story (1984).  Men det mest uppmärksammade internationella samarbetet skedde ändå med Andrej Tarkovskij, först i Nostalghia (1983) och sedan i Offret (1986), regissörens sista film.
Med sin intellektuella framtoning och kultiverade replikföring hamnade Josephson ofta i ett bestämt fack. Han var den svenska scen- och filmkonstens skeptiska iakttagare och spetsfundiga resonör.