Guggenheim: Fräck kupp eller triumf för konsten?

Två aktörer i Helsingfors konstliv, Silja Rantanen och Kaj Forsblom, har diametralt olika syn på Guggenheims vara eller icke vara. Rantanen kan inte se något positivt i projektet, Forsblom ser inga risker.
 

Vad har Helsingfors att vinna på ett Guggenheimmuseum?
Rantanen: En sak som lyser med sin frånvaro i utredningen som blev offentlig förra veckan är konkreta innehållsmässiga riktlinjer. Den andra aspekten som saknas är frågan om Helsingfors konstmuseums öde. Det kan man inte heller förvänta sig att ett amerikanskt företag ska ta ställning till. Det ska vi och våra kommunalpolitiker besluta om.
Forsblom: Man får en uppfattning om innehållet om man följer med vad som händer på Guggenheim Bilbao. I Bilbao var konstnärerna också till en början oroliga över hur det ska gå för den lokala konsten. Nu när de har sett utställningarna har det varit en otrolig succé.
Man kan också jämföra med Ateneum. Det var en enorm debatt då det skulle byggas, men det blev en stor framgång till slut.
Rantanen: Ateneum är ett nationellt museum. Vi kan försöka föreställa oss att Ateneum på 1800-talet grundats av ryska aktörer. Det hade varit otänkbart.
Forsblom: Jag förstår inte kritiken mot ett projekt som kan locka hundratusentals utländska turister som skulle gå på museer och gallerier. Vi skulle få utländska samlare och andra konstintresserade. Jag känner gallerister i Bilbao. De har tidigare inte kunnat sälja så som de säljer i dag.
Jag besökte Bilbao flera gånger under 1980- och 90-talen. Där fanns då ett stadsmuseum som hade ungefär 100 000 besökare per år. Nu har det nästan 900 000. Hela staden har blomstrat upp.
Rantanen: Jag skulle vilja se planer på ett innehåll som vi behöver Guggenheims sakkunskap till. Vi har nu betalat 2 miljoner för att försäljaren ska berätta om sin produkt. Det är som att gå till en bilaffär och säga att jag vill köpa en Peugeot och försäljaren skulle kräva att jag betalar för att han berättar hur den ser ut.
Programmet preciseras på några få rader: ett antal stora utställningar per år och några mindre icke-traditionella icke-verkbaserade utställningar och föreställningar. Det här är något som konstnärer gör hela tiden, också i Finland.
Jag ser inte att vi skulle få någonting som vi inte skulle kunna skaffa med liknande summor själva, men sådana pengar har aldrig erbjudits våra museer.
Vi skulle få kringresande utställningar av en viss skola. Guggenheims utställningar baserar sig på deras samling, vi skulle alltså få modernismens rötter. Det går inte att jämföra med bevakningen av dagens konst.

Forsblom: De visar nutidskonst regelbundet också. Jag såg nyligen en utställning av Wangechi Mutu, en nutidskonstnär född i Kenya, på Deutsche Guggenheim i Berlin. De visar Maurizio Cattelan i New York som bäst.
Rantanen: I mitt tycke står inte Guggenheim i spetsen för utvecklingen av nutidskonst.
Forsblom: Moderna museet gör utställningar tillsammans med andra museer i Europa, till exempel Turner-Twombly-Monet nyligen. Sådana utställningar kostar mer än våra museer är villiga att betala. Picasso­utställningen, som kostade tre miljoner euro, var ett undantag. Det är helt fantastiskt att vi fick den.
Rantanen: Kritiserar du alltså sakkunskapen på våra museer?
Forsblom: Inte sakkunskapen, men villigheten. Det jag också kritiserar är att våra museimänniskor inte jobbar tillräckligt nätverksinriktat.

Vad skulle ni helst vilja se på Guggenheim?
Forsblom: Jag skulle vilja se ett museum som kan ta emot alla fina utställningar som nu stannar i Stockholm eller Danmark. Det vi väntade oss av Kiasma var fantastiska internationella utställningar som cirkulerar mellan nordiska länder. Men vi ser dem fortfarande inte i Finland. Kiasma vill göra egna projekt, som är det allra dyraste. Det är mycket billigare att visa utställningar som reser från stad till stad. Då kan man dela på kostnaderna.
Rantanen: Mina intressen är väldigt specifika för att jag är konstnär. Men i Stuttgart såg jag en serie utställningar om nysaklighet, en inriktning som inte visats speciellt ofta, och som tangerar dagens konst. Jag skulle också gärna se Bäcksbackas samling på Guggenheim.
Forsblom: Hur mycket popkonst har vi sett här i Finland? En stor Andy Warhol-utställning på Konsthallen är den enda. Vi har inte sett en enda minimalismutställning. Jag skulle också vilja se Bauhaus-utställningen som visades på MoMA i New York. Jag vill se utställningar som berättar om vår historia, av konstnärer som haft betydelse för andra konstnärer.
 

Vad är det som gör att många ser Guggenheim som en trollformel för framgång?
Rantanen: I mitt tycke är det brist på sakkunskap. Politikerna känner till så få museer.
Forsblom: Eftersom Guggenheim i New York och Bilbao har varit så stora framgångar. Jag kan inte förstå att man inte vill ha framgång i Finland. Varför kan vi inte sträva efter framgång för konstnärerna, att de faktiskt skulle kunna leva på att skapa konst?

Vad riskerar vi att förlora?
Forsblom: Jag ser inget. Det här är en tjugo års licens, som betalas med privata pengar. Efter det kan man göra vad som helst, när museet har hunnit skaffa ett gott rykte.
Rantanen: Vi förlorar Helsingfors konstmuseum. Det sägs att samlingsverksamheten ska lösgöras från utställningsverksamheten och kombineras med stadens historiska museum. Då förringar man den konsthistoriska forskningen. Ett konstmuseum är inte ett lager. Konsten behöver tas om hand av sakkunniga, den behöver sitt eget specialmuseum. Den största risken är att vi skadar vårt eget kulturarv. Man behöver väldigt lite tid för att bryta en tradition och köra ner en institution.
En annan risk gäller processens natur. Den liknar en kupp. Beslutet körs igenom med våld, på ett sätt som är ett brott mot demokratin. När en sådan kupp lyckas blir det ett prejudikat som skadar demokratin.
Forsblom: Stadsfullmäktige har ju haft ett år tid för den här saken. Säkert har också fullmäktige fått information som vi inte ser.
Rantanen: Det finns också en kulturimperialistisk anda i utredningen. Den ger en populärkulturell amerikansk bild av hur Finland ser ut och hur man kan utnyttja Finlands läge. Vi skulle faktiskt behöva en mer objektiv utredning, gjord med lokalt perspektiv.
Forsblom: Stiftelsens styrelse ska ha sju medlemmar varav fyra kommer från staden, tre från Guggenheim. Staden har alltså majoritet. Och vi ska kräva att den finländska konsten och stadens samlingar visas. Jag tycker det är viktigt att vi har kontroll. Det måste finnas i stadgarna.
Rantanen: Jag undrar vad det är som gör det omöjligt att Guggenheim helt skulle finansieras med privata medel. Ett sådant alternativ har man inte ens undersökt.
Forsblom: Helsingfors behöver ett nytt konstmuseum, det kan vara stadens museum eller Guggenheim.
Rantanen: Den här processen är så motbjudande att jag är helt emot Guggenheim. Visserligen välkomnar jag museet om finansieringen sker privat, men även i det fallet har jag ett krav. Helsingfors klassiska strandlinje är ett kulturarv vi själva måste få bestämma över.
Forsblom: Museet skulle passa utmärkt på området, man skulle få en fantastisk kombination av arkitektur från 200 år. Inom gångavstånd finns Engels senatsområde från 1800-talet, Alvar Aaltos byggnad som är 1900-tal och så skulle Guggenheim vara 2000-tal. Här rör sig otroligt mycket människor. Sveaborg hade 736 000 besökare 2010.

Om det blir ett Guggenheim, vem skulle ni vilja se som chef?
Rantanen: Jag tror att Guggenheims chefer är så kloka att de inte nöjer sig med Janne Gallen-Kallela-Sirén. Varför skulle de anlita en person som är beredd att sälja sin egen institution? Hans agerande liknar förräderi. Han har också rätt magert stöd inom kulturlivet i Finland.
Forsblom: Jag tycker det borde vara en internationell tävling om chefsposten, även om jag gärna skulle se en finländsk chef. Det är staden som bestämmer.