Musikhusakustiken: Ju högre upp desto bättre

I en intervju för Yle-arenan inför RSO:s konsert den 16 november sade dirigenten Hannu Lintu följande om Musikhusakustiken:

– Salens klang börjar gå att identifiera, dess egenskaper har blivit uppenbara och orkestrarna har börjat spela annorlunda. De flesta är överens om att allt hörs med röntgenmässig tydlighet och att blåsarna hörs ypperligt. Den dynamiska skalan gör att man kan spela ytterst svagt, medan det allra största fortissimot på något sätt skärs av.

Lintu tillade att orkestern har vissa balansproblem inom stråksektionen, men att den diskussionen kommer att fortsätta internt.

– Hädanefter kommer jag inte att förklara särskilt mycket om i vilken riktning vi kommer att utveckla klangen. Det är en yrkeshemlighet. Om någon vill idka industrispionage får den göra det.

Lintus uttalande var intressant med tanke på att han är Radioorkesterns blivande chefsdirigent. Det kan tolkas som att den tidigare så vänskapliga konkurrensen mellan Helsingfors stadsorkester och Radions symfoniorkester har skärpts och att Lintu vill värna om sina upptäckter och fynd för att utveckla sitt brand.

Fint på balkongen

Tumregeln för att hitta en bra plats i Musikhuset är att ju högre upp, desto bättre ljud. Blandningen är bäst på balkongen, längre ner är ljudet mera transparent och utkristalliserat. På sidorna och bakom orkestern störs man av obalans – musikerna sitter trots allt vända mot parkett. På sidobalkongerna och bakom orkestern börjar det visuella spela in på ett störande sätt.

Konsertsalen lämpar sig förvånansvärt väl för kammarmusik. De facto har en mindre ensemble ofta låtit bättre än en fullstor symfoniorkester. Åtta kontrabasar har inte nödvändigtvis låtit bättre än tre.

I början lät ljudet basfattigt, men under hösten har basen börjat klinga allt bättre. I dag hörs basen, även om basfrekvenserna inte resonerar lika fint och rikligt som diskanten.

Av enskilda instrumentgrupper träder speciellt träblåsarna fram. Sångsolister är mera problematiska. Bäst har det låtit när sångsolisten har tittat i taket och riktat rösten mot publiken.

Ännu borde man experimentera med att sänka trä- och bleckblåsarna till samma nivå som stråkarna för bättre balans i ljudbilden. Dessutom kunde sångsolister eventuellt placeras på ett podium för att förbättra balansen. Det är också konstigt att pianokonserterna har framförts med locket på, publiken sitter ju trots allt runt instrumentet.

Och alltjämt skriker konsertsalen efter en ordentlig orgel – åbäket till elorgel låter eländigt.

Läs Mats Liljeroos kolumn om hypen kring Musikhusakustiken

Utdrag ur dagboken:

31.8 Öppningen 
RSO&HSO/Jukka Pekka-Saraste: Sibelius: Finlandia. HSO/John Storgårds: Sibelius: solosånger, sol. Soile Isokoski, Tapiola. Sibelius-Akademins kavalkad. RSO/Sakari Oramo: Stravinskys Våroffer.
ML, Parkett C3 99: Det första intrycket en lätt besvikelse. Soundet i sig väl differentierat. Allt hörs tydligt, enskilt och tillsammans, men diskanten dominerar och värme och rymd saknas kring klangkroppen. RSO tycks ha anpassat sig bättre till salen medan HSO, framför allt stråkarna, lider av en akustik som avslöjar allt. Soile Isokoski i överraskande hög grad överkörd av orkestern. Platsen, intill vänstra mellanväggen, av allt att döma inte bästa tänkbara.

WK, Parkett C2 82: Jag saknar en viss fysiskhet, ljudet känns något avlägset och basfattigt (går inte att jämföra med Berlinfilharmonin). Allt är transparent och utkristalliserat, men lite tunt, som en cd-skiva från 80-talet. Jag beundrar enskilda instrument: fagotten i våroffer, soloflöjten och solopianot. Basen (eller avsaknaden därav) är ett problem. I forte fortissimo i Våroffer känns salen fullpackad med ljud, som om allt ljud inte skulle rymmas in. De svaga nyanserna fungerar betydligt bättre.

7.9 RSO
Dir. Sakari Oramo. Karen Vourc'h, sopran, Mats Carlsson, tenor, Ylioppilaskunnan Laulajat. Saariaho: Quatre Instants, Liszt: Faust-symfoni.
WK, Parkett C6 121: Har ännu svårt att vänja mig vid att ljudet klingar i luften/ovanom scenen, valthornen resonerar i taket. Basen hörs, men ljudet känns inte så fylligt. Sångsolisten hörs inte riktigt, inte i alla fall de låga tonerna. Amatörkören låter matt, elorgeln förskräcklig.

8.9 RSO
Samma program som ovan.
ML, Parkett S5 1118: Placeringen, mera mot mitten, en klar förbättring jämfört med senast. Klangen varmare och rundare, basregistret mer framträdande och balansen mellan sången (Karen Vourc’h) och orkestern mer tillfredsställande. Akustiken ställvis obarmhärtig även mot radiostråkarna, som testar olika formationer (violinerna nu mittemot varandra). Kören (YL) inte så slagkraftig som väntat, en orsak eventuellt placeringen i högra scenfonden.

9.9 Sibelius-Akademins symfoniorkester
Dir. Hannu Lntu. Sol. Pekka Kuusisto, violin, Kirsi Tiihonen, sopran, Gabriel Suovanen, baryton. Sibelius-Akademins kör, instudering Matti Hyökki. …Strauss: Don Juan, Lindberg: Violinkonsert, Klami: Psalmus, Sibelius: Finlandia. 
WK, Parkett R4 1022: Kirsi Tiihonens röst bär fint till platsen rakt framför. Konstigt att fyra kontrabasar i Magnus Lindberg resonerar bättre än åtta i Richard Strauss.

14.9 HSO
Dir. John Storgårds. Sol. Christian Tetzlaff, violin. Lindberg: Arena, Brahms: Violinkonsert, Sibelius: Symfoni nr. 1.
ML, Parkett F4 316: Spännande se Storgårds ur musikerperspektiv! I övrigt ingen höjdare. Ovanför klaviaturen och harpan som hörs lagom, medan slagverket och blecket dominerar onödigt på bekostnad av stråkarna. Basregistret starkt och fylligt, medan åtskilligt av soloviolinen (Christian Tetzlaff) går förbi. HSO klart mera tillfreds än vid första konserten.

15.9 HSO
Samma program som ovan.
WK, Balkong K1 1599: Bra symfonisk mix, violinsolisten Christian Tetzlaff hörs extremt tydligt, även basen bär någorlunda bra.

16.9 RSO
Dir. Kurt Masur. Mozart: Symfoni nr. 36, Bruckner: Symfoni nr. 7.
WK, Parkett M1 692: Här kommer den dynamiska vidden för första gången till sin rätt. Kurt Masur dirigerar allting ytterst finkänsligt, pianissimot hörs. Samtidigt finns det rum för ljudet att växa. Salen håller, även om ljudet inte är lika utkristalliserat i forte. Alltför mycket hörs från taket (speciellt blecket).

20.9 HSO:s kammarmusikkonsert
John Storgårds, dirigent & violin, Christian Tetzlaff, violin. Ysaÿe: Sonat för två violiner, Dvorák: Serenad d-moll, Schönberg: Verklärte Nacht.
ML, Parkett S2 1065: Salen fungerar utomordentligt väl även för kammarmusik. Två violiner (Storgårds & Teztlaff) fyller utan problem rummet. HSO-blåsarna och de låga stråkarna klingar mustigt mitt på mellersta parkett, medan Schönbergsextettens eteriska sluttakter stiger snyggt mot höjderna.

21.9 RSO
Dir. Osmo Vänskä. Solist: Petri Aarnio, violin. Aho: Minea, Matvejeff: Violinkonsert, Beethoven: Symfoni 6.
ML, Parkett P6 944: Platsen nere till vänster tillfredsställande i mindre besättningar medan analysen satt på undantag i Ahos orkestervirvlar, som klingar grötigt. Soloviolinen hörs utmärkt, liksom bl a harpan från sin plats uppe till höger. RSO nu i den sittordning som förhoppningsvis blir standard för bägge orkestrarna: violinerna mittemot varandra, cellorna intill första violinerna och basarna, som jag ännu hellre ser på rad längst bak, bakom cellorna.

24.9 HSO
Dir. John Storgårds, sol. Ville Hiilivirta, valthorn. Stravinsky: Scènes de ballet, Mozart: Hornkonsert K 412, Mussorgskij: Natt på kala berget (orig.), R. Strauss: Hornkonsert nr. 2.
WK, Parkett M6 736: Instrumenten får verkligen andas och leva. Rum för olika former av frasering.

28.9 HSO
Dir. Leif Segerstam, sol. Katia & Marielle Labèque, piano. Poulenc: Konsert för två pianon, Mahler: Symfoni nr. 6.
ML, Balkong A2 1244: Mahler framträder i ett helt nytt ljus, framför allt på detaljplanet. Den valthornsimpregnerade klangkroppen svävar upp mot taket och stannar rakt framför vänstra sidobalkongen. Balkongakustiken överlag förbluffande bra. Så även i solistnumret med sin naturliga flygelklang och tillfredsställande balans gentemot orkestern.

WK, Parkett R1 959: Allt urskiljs och jag upptäcker nya kontrapunktiska linjer i Mahlers Sexa. Enskilda instrument träder fram. Anmärkningsvärt är att hammarslagen dämpar allting annat, som om en kompressor hade tryckt ner högsta tillåtna ljudvolym. Poulencs konsert för två pianon fungerar utmärkt.

29.9 HSO
Samma program som ovan.
WK, Parkett T4 1224: Exalterad av upplevelsen dagen innan går jag på samma konsert på nytt. Reagerar på att ljudbilden är mera balanserad och blandad. Att jag upptäckte så många kontrapunktiska linjer och detaljer dagen innan berodde delvis på att jag satt så nära orkestern. Den symfoniska blandningen är bättre högre upp.

30.9 RSO
Dir. Jukka-Pekka Saraste, sol. Lilli Paasikivi. Dutilleux: Timbres, espace, movement, Ravel: Sheherazade, Brahms: Symfoni 3.
ML, Parkett N5 804: Högra bakre parkett basdominerad, framför allt i traditionell stråkuppställning och fullstor numerär. Vokalakustiken fortfarande ett frågetecken, Lilli Paasikivi dränktes stundtals av orkestern (vare sig Ravels eller Sarastes fel). Kan det handla om solistens position i förhållande till orkestern? Stråkkvartettencoren (Dutilleux) klingade bärkraftigt och transparent.

1.10 Tapiola Sinfonietta
Dir. Jean-Jacques Kantorow. Mendelssohn: Konsertstycke 2, Symfoni 5, Wieniawski Violinkonsert 2.
ML, Parkett S2 1060: Beethovenorkestern klingar tillfredsställande mitt på parkett. TS-musikerna vana vid god akustik i Hagalund och omställningen ej stor, även om de individuella insatserna framträdde i ny dager. Nancy Zhous soloviolin avtecknade sig, liksom soloklarinetterna, med knivskarp tydlighet.

WK, Parkett H3 452: Konstigt att sitta bakom orkestern, instrumenten hörs i fel ordning, intressant att följa dirigenten och blåsarnas arbete.

2.10 Borodinkvartetten
Sjostakovitj: Kvartetter 1,2,5 & 7.
ML, Parkett S2 1064, Parkett T1 1147: Stråkkvartett fungerar utmärkt i en knappt halvfull sal och man har inget som helst problem med att få även de mer introverta passagerna att nå ut till publiken. Klangen fullödigare efter pausen längre bak, aningen till vänster.

5.10 RSO
Dir. Sakari Oramo, sol. Christian Gerhaher, baryton. Liszt: Orfeus, Mahler: Sånger ur Des Knaben Wunderhorn, Sibelius: Symfoni nr. 5.
ML, Balkong H1, 1521: Även högra sidobalkongen fungerar utmärkt. Basregistret mer accentuerat än på vänstra sidobalkongen. Harpan når fram oavsett volym och träblåsarna klingar läckert. Christian Gerhahers baryton blek på grund av indisposition. Oramo tycks glädjande nog ha stannat för motställda violiner, medan RSO-stråkarna i övrigt sitter som den aktuella dirigenten önskar.

WK, Parkett T3 1205: Christian Gerhahers stämma bär inte riktigt ända upp, måhända kan det bero på sjukdom. När han riktar blicken uppåt låter det bättre.

7.10 HSO
Dir. Carlos Kalmar, sol. Elina Vähälä, violin. Corigliano: Violinkonsert, Tjajkovskij: Manfredsymfonin.
WK, Parkett E5 248, Parkett T4, 1224: Intressant att sitta så nära, men ändå ovan orkestern (E-sektionen). Violinstämman bär extremt bra. Konsertsalen saknar ännu desperat sin orgel.

12.10 HSO
Dir. Okko Kamu. Brahms: Altrapsodi, Zemlinsky: Sechs Gesänge, Die Seejungfrau.
ML, Parkett M6 736: Rätt långt ner på högra parkett är klangen hyfsad även om vissa finesser på detaljplanet går förlorade, framför allt i det zemlinskyska orkesterbadet. Tuija Knihtiläs bärkraftiga mezzo gör sig relativt problemfritt gällande gentemot orkestern och manskören hördes fint från vänstra läktarsektionen bakom orkestern.

19.10 RSO
Dir. Dima Slobodeniouk, sol. Arto Satukangas, piano. Liszt: Pianokonsert 1&2, Ligeti: Atmosphères, Lontano.
ML, Parkett M6 737: Samma plats som senast. Pianosolisten (Arto Satukangas) hörs dock tillfredsställande och även den gigantiska orkesterns mikrointervaller kom någorlunda väl till sin rätt i Ligetistyckena, framför allt i pianissimopartierna.

26.10 HSO
Dir. John Storgårds, sol. Henri Sigfridsson, piano. Svendsen: Romeo & Julia, Pulkkis: Pianokonsert, Sibelius: Symfoni 4.
ML, Balkong K3 1639: HSO har av allt att döma tagit in på RSO:s lilla försprång och klingar präktigare för varje gång. Mittbalkongen fungerade ypperligt med avseende på såväl orkesterklangen som Henri Sigfridssons klangfulla pianospel. Avståndet inget problem och enda minuset dras för de skymmande skyddsräckena.

29.10 Finländska kammarorkestern
Dir. Jukka-Pekka Saraste. Sol. Radu Lupu, piano. Beethoven: Pianokonsert 3, Symfoni 3.
ML, Parkett T2 1160: Musikhusakustiken tycks fungera bättre med något mindre ensembler och Finländska kammarorkesterns Beethoven klingade nog så läckert mitt på bakre parkett. Radu Lupus pianospel klingar fenomenalt i de flesta akustiker och så även här.

2.11 RSO
Dir. Tugan Sohijev. Solist: Sunwook Kim, piano. Mozart: Pianokonsert 23, Sjostakovitj: Symfoni 4.
ML, Parkett S5 1119: Mozart och hans samtida klingar ypperligt i Musikhuset. Sjostakovitjs Fjärde symfoni gav i Tugan Sohijevs dramatiska version ett närapå överväldigande intryck, även om klangbilden i fortissimo inte helt öppnade sig i skarven mellan mellersta och bakre parkett.

3.11 Helsingfors barockorkester
Dir. och sol. Erich Höbarth, violin. Haydn: Symfoni 36, Mozart: Violinkonsert nr 3, Rondo för violin och orkester, Kraus: Symfoni Ess-dur.
WK, Parkett T1, 1125, Balkong G1, 1476: Sidobalkongplatsen är inte fantastisk, främst pga ett helkonstigt visuellt intryck. Ljudet låter mycket närmare och differentierat än i T-sektionen. Den låga volymen med barockorkestern överraskar i T-sektionen.

10.11 HSO
Dir. Dima Slobodeniouk, sol. Aleksej Ogrintjuk, oboe. Nielsen: Heliosuvertyren, Sjtjedrin: Oboekonsert, Debussy: En fauns eftermiddag, Skrjabin: Extasens poem.
WK, Parkett D2, 168, Balkong K5 1673: Vid sidan om orkestern hörs nog basen tydligt när man sitter mitt emot kontrabasarna. Blecket alltför framträdande, ljudvolymen för hög, diskantfrekvenserna (blecket, träet) skär i öronen. Uppe på balkongen klingar allting härligt, även basen och harpan hörs. Räckena utgör ett visuellt hinder.

13.11 Avanti
Bach–Uri Caine: Goldbergvariationer
WK, Parkett S4, 1099: Salen är inte optimal för dylik förstärkt musik, speciellt när salen är halvtom.

16.11 RSO
Dir. Hannu Lintu. Sol. Angela Hewitt, piano. Lindberg: Feria, Mozart: Pianokonsert nr. 17, Hillborg: Dreaming River, Debussy: Iberia.
WK, Parkett D4 210, Balkong L3, 1703: På sidan om orkestern är platserna inte optimala: ljudvolymen är för hög, slagverken och blecket dominerar ljudbilden. Högt uppe på balkongen hittar jag min favoritplats med fin symfonisk blandning i klangen och utmärkt vy. Ingen rädd för höjder här.

18.11 HSO
Dir. Dima Slobodeniouk. Sol. Dmitrij Majboroda, piano. Rachmaninov: Caprice bohémien, Pianokonsert nr. 1, Symfoni nr. 3.
WK, Parkett K1 627, Balkong D4 1381: På parkett hörs basen tydligt, men den resonerar inte så rikt. Flöjten framträdande, liksom alla träblåsare. Charmigt att allt är så detaljerat. Uppe i ena hörnet under taket är intrycket visuellt konstigt och lite instängt.

23.11 HSO
Dir. John Storgårds. Bergman: Arctica, Dean: Violinkonsert, Rimskij-Korsakov: Sheherazade.
ML, Parkett R2 988: Främre parkett är, liksom salen i stort, till sin fördel i svagare nyanser och Bergmans Arctica klingade stundtals läckert. I Sheherazade gick dock en hel del av klangraffinemanget förbi, Storgårds nyanserade tolkning till trots.

24.11 HSO
Samma program som ovan.
WK, Parkett S1 1035, Balkong J1 1554: Parkettplatsen bra för att urskilja nyanser i pianissimo. Uppe är ljudet mustigare.

25.11 RSO
Dir. Sakari Oramo. Sol. Herman Wallen, baryton, Virpi Räisänen, mezzosopran, Ralf Kircher, recitatör, Ylioppilaskunnan Laulajat, EMO Ensemble, Dominante, Muntra Musikanter, Akademiska Sångföreningen. Bergman: Sub luna, Rubaiyat, Bardo Thödol.
ML, Parkett C4 102, Balkong L1 1685: Erik Bergmans 100-årsjubileumskonsert klingar just så festligt som man kunde vänta sig från vänstra bakre balkongen, medan motsvarande position på parkett inte är lika tillfredsställande. De expressiva körpartierna fick stundtals håret att resa sig och även solisterna nådde hyfsat ut i salen.

26.11 Tapiola Sinfonietta
Dir. Janne Nisonen. Solist: Juho Pohjonen, piano, Jukka Rantamäki, violin. Reich: Duet, Mozart: Pianokonsert 21, Sjostakovitj/Barsjaj: Kammarsymfoni.
ML, Parkett N3 777: Tapiola Sinfonietta klingar lika fräscht oavsett utrymme. Reichs kammarmusikstycke, Mozartkonserten och kammarorkesterversionen av Sjostakovitjs Fjärde stråkkvartett skvallrade om en klangkultur som utvecklats under en längre tid i mer än hyfsad akustik.

3.12 HSO
Dir. Ralf Gothóni. Cimarosa: Uvertyr ur Il matrimonio segreto, Dohnányi: Variationer över en barnkammarvisa, Ryu: Rosens namn, Haydn: Symfoni 83.
ML, Parkett M6 736: Än en gång fick man bevis på att salen gynnar wienklassicism och såväl Cimarosauvertyren (med pukor och trumpeter) som Haydnsymfonin (utan pukor och trumpeter) klingade levande i Gothónis dito tolkningar. HSO:s sittordning tyvärr traditionell oavsett vem som står på podiet.

9.12 RSO
Dir. Santtu-Matias Rouvali, sol. Camilla Nylund, sopran. Nordiska julsånger, Sibelius: Kareliasviten, Julsånger op. 1, En saga.
WK, Balkong K1 1588: På tre månader har ljudet blivit mjukare och lenare. Den dynamiska skalan gläder. Alltjämt känns det som om salen inte räcker till för det största fortet.

15.12 RSO
Dir. Sakari Oramo. Sol. Lisa Batiashvili. Brahms: Violinkonsert, Haydn: Symfoni nr 22, Strauss: Also sprach Zarathustra.
WK, Balkong K4 1659: Ljudet i violinsektionen smälter lite ihop. Två kontrabasar i en liten ensemble låter nästan bättre än åtta i en stor. Kammarmusikaliska passagerna låter rikare än fortissimot.

16.12 Meta 4
Kuusisto: Play III, Sjostakovitj: Kvartett nr. 4, Zemlinsky: Kvartett nr. 2.
WK, Balkong K4 1654, Parkett H5 497: Balkongen är alltjämt min favoritplats, även för stråkkvartett. Parkettplatsen bakom scenen är inte fantastisk: inte trevligt att sitta bakom instrumenten.

7.1 Rolando Villazón/Lojo Stadsorkester
Dir. Guerassim Voronkov. Operaarior.
WK, Parkett P4 893: Här om någonstans märks det hur känslig salen är för sångröstens riktning. Varje gång Rolando Villazón vänder sig om låter ljudet helt annorlunda. Basen låter bättre än tidigare.

Sammandrag efter tre konserter (ML):
Akustiken en fjäderlätt besvikelse, inte minst i relation till de skyhöga förväntningarna. Efterklangen förvånansvärt kort och inte fullt så övertonsrik som man kunde ha väntat sig. Lönar sig dock att komma ihåg att det tar sin tid – ett år eller längre – innan man ”spelat in sig” och förmår utvinna maximal effekt av salen. RSO tycks härvidlag ha hunnit längre än HSO, som eventuellt är mer miljöskadat av Finlandiahuset.

Sammandrag efter nio konserter (ML):
Kammarmusiken fungerar skojigt nog ypperligt, såväl större ensembler som duor. Även de allra svagaste orkesternyanserna (framgångsrikt testade av bl a Vänskä) hörs, vilket ger musiken helt nya uttrycksmässiga dimensioner i jämförelse med Finlandia. Ljudbilden växlar däremot  överraskande mycket beroende på platsen. På parkett blir den bättre längre bakåt och även sidobalkongen fungerar överraskande bra. Mittbalkongen ännu otestad.

Sammandrag efter 19 konserter (ML):
De flesta sektioner, utom lejonparten av läktaren bakom orkestern, testade och tendensen klar. Akustiken är bättre ju längre bakåt och uppåt man kommer, inte minst i volymstarkare passager med större ensemble. Sektionerna bakom orkestern är mer eller mindre problematiska, inte minst i fall av vokalsolist. Ett minusstreck dras för digitalorgeln, som är en blek kopia av den riktiga orgel vi alla väntar på, och även körens placering på läktarsektionerna bakom orkestern – med färre tillgängliga lyssnarplatser som följd – förvånar en smula.

Förkortningar: ML (Mats Liljeroos), WK (Wilhelm Kvist), HSO (Helsingfors stadsorkester), RSO (Radions symfoniorkester)